Comeback.
Nä, det är dags nu. Att skriva igen. Varför vet jag inte, men måste man ha ett syfte med allt? Jag har alltid tyckt om att ha en blogg, det får räcka med det. Nu har jag tänkt börja skriva sedan jag flyttade till Stockholm i april, så det är väl på tiden nu när sommaren gått och hösten är här. Kanske vill jag mest ha en blogg för att hålla koll på mig själv. Kunna titta tillbaka och veta vad jag gjorde. Det är bra så.
Det har hänt alldeles för mycket sedan jag kom hem från min resa. Jag minns knappt händelseförloppet innan jag helt plötsligt satt i Sundbyberg med Alex i maj och hade börjat på nytt jobb i huvudstaden. Ett riktigt jobb, kan ni tänka er? Ett sådant har jag aldrig haft innan, det fick mig att känna mig vuxen. Sen åkte jag på festival, gick ut i min nya stad och drack alldeles för mycket öl och kände mig inte lika vuxen längre. Lärde mig åka tunnelbana utan att vara fascinerad. Köpte en fantastiskt fin gitarr för min första lön (ja, inte hela, men med hjälp av den). Hultsfredsfestivalen gick i stöpet. Det var sorgligt. Väldigt sorligt, lite som att en vän försvann. Jag har skaffat mig nya bekantskaper, vänner. Ni vet sådana som man helt plöstligt bara har i sitt liv. Det är fint. Sedan åkte jag till USA och träffade ännu mer människor, helt fantastiska sådana. Såg min bror gifta sig med sin stora kärlek. En ny Unger, en mycket fin sådan. Mina ögon blev som en kamera, allting kändes som på film. Sen New York City. Åh, underbara stad, framtida hem? Tillbaka till Stockholm sen, höstvindarna drog in och det gick att andas igen. Åter en festival och mer underbara människor. Och Robyn. Åh, vilken kvinna! Bästa, bästa plattan på länge. Och nu sitter jag här, efter en sväng till Kristineberg tillbaka i Sumpan. Som man ser, sedan dör man. Fast jag hoppas att det dröjer. För livet är bra, och jag vill så mycket. Förhoppningsvis tröttnar jag inte på att skriva, då får ni följa en liten del av mitt liv i alla fall. Om intresset för det finns. Kanske inte, men det är uppfriskande att skriva av sig, så det blir nog bra vilket som.
Det har hänt alldeles för mycket sedan jag kom hem från min resa. Jag minns knappt händelseförloppet innan jag helt plötsligt satt i Sundbyberg med Alex i maj och hade börjat på nytt jobb i huvudstaden. Ett riktigt jobb, kan ni tänka er? Ett sådant har jag aldrig haft innan, det fick mig att känna mig vuxen. Sen åkte jag på festival, gick ut i min nya stad och drack alldeles för mycket öl och kände mig inte lika vuxen längre. Lärde mig åka tunnelbana utan att vara fascinerad. Köpte en fantastiskt fin gitarr för min första lön (ja, inte hela, men med hjälp av den). Hultsfredsfestivalen gick i stöpet. Det var sorgligt. Väldigt sorligt, lite som att en vän försvann. Jag har skaffat mig nya bekantskaper, vänner. Ni vet sådana som man helt plöstligt bara har i sitt liv. Det är fint. Sedan åkte jag till USA och träffade ännu mer människor, helt fantastiska sådana. Såg min bror gifta sig med sin stora kärlek. En ny Unger, en mycket fin sådan. Mina ögon blev som en kamera, allting kändes som på film. Sen New York City. Åh, underbara stad, framtida hem? Tillbaka till Stockholm sen, höstvindarna drog in och det gick att andas igen. Åter en festival och mer underbara människor. Och Robyn. Åh, vilken kvinna! Bästa, bästa plattan på länge. Och nu sitter jag här, efter en sväng till Kristineberg tillbaka i Sumpan. Som man ser, sedan dör man. Fast jag hoppas att det dröjer. För livet är bra, och jag vill så mycket. Förhoppningsvis tröttnar jag inte på att skriva, då får ni följa en liten del av mitt liv i alla fall. Om intresset för det finns. Kanske inte, men det är uppfriskande att skriva av sig, så det blir nog bra vilket som.
