Kin.

Höstvindarna drar in över Sverige. Åtminstone konstaterade Calle det i Varberg, och jag är beredd att hålla med. Nu sitter jag återigen utanför Helsingborg i Mörarp och huvudet är fullt av tankar och hjärtat känner redan saknad. Ikväll är jag själv här när min syster och pojkvän på fest. Det har jag inte varit på flera månader och jag har glömt vad man gör när man är ensam. Och jag har fått säga hejdå till några av de finaste människorna som vandrar på denna jorden den senaste veckan. Inte kul. Även om det bara är för fyra månader, så är fyra månader lång tid när det handlar om att man inte får träffa vissa personer. Ni vet vilka ni är, och ni som jag inte hunnit träffa en sista gång innan jag åker till USA vet också vilka ni är. För ni är så fina och bra och smarta och roliga och underbara att ni kan klura ut det själva.

Nog med sentimentalt skriveri. Jag är trött och hungrig, den där pizzan får nog prioriteras ganska kraftigt.