Kin.

Det är konstigt ibland, hur människor som ena stunden finns nära en inte finns alls. De försvinner liksom, bort från det vardagliga livet och ens tankar. Och ibland försvinner de för alltid. På väg hem från Malmöfestivalen berättade mina vänner att det skett en dödsolycka vid Campus Helsingborg för några veckor sedan, med en kille i vår ålder som klättrat upp i en stolpe vid tågledningarna och fått en stöt och ramlat ner. Och att killen troligtvis var Ralle, som jag gick i förskolan ända upp till nian tillsammans med. Jag ville inte tro det, men nu precis fick jag klart för mig att det verkligen var han, och jag gråter. Det känns konstigt med tanke på att jag inte träffat honom sen något år efter att vi slutat högstadiet. Men han fanns där under första delen av mitt liv, och det känns så tragiskt. Jag kommer ihåg honom på mitt sätt och han var en av de snällaste killarna i klassen, han luktade gott när man dansade tryckare och ett av hans kalas var det roligaste jag varit på.

Jag kände dig inte längre, men du finns kvar i mina tankar. Vila i frid.