Kin.

Tre hela dagar kvar i Oneonta. Ja, jag vet att jag räknar ner och är sentimental men det är slutet på en era för min del. Min collegetid, liksom. Den som jag längtat efter att få uppleva och fick uppleva något försent kanske. Att vara 25 år bland en snittålder på 20-åriga amerikaner ger inte den ultimata umgängeskretsen, men jag har träffat många bra människor här och alla har verkligen varit fantastiskt trevliga och öppna och glada. Det är något jag önskar svenskar kunde vara lite mer alltid, och inte bara vid särskilda tillfällen - för det är faktiskt mycket trevligare här generellt sätt, och det är inte sådär ytligt och jobbigt som man skulle kunna tro att det skulle vara i det här landet. Jag har lärt mig mycket om USA, om mig själv och om människor runtomkring mig. En mycket givande period i mitt liv, och därmed sentimentalt att lämna Oneonta.

Idag redovisade jag så äntligen Righteous Babe Records, och det gick bra tycker jag. Robert däremot, den glidaren, var en av fem personer som var kvar att redovisa när tiden tog slut och läraren sa att det inte gjorde något. Lyxlirare. Fast sen gick vi och gjorde vår final i History of Rock och den slapp han inte undan. Undrar hur den gick, hoppas bra - det var hur som helst trist att säga farväl både till vår skumma men sköna italienare Scafidé samt vår galna professor Markuson. Särskilt den sista är en fantastiskt bra man. Jag konstaterade att folk måste vara jäkligt vanliga oftast eftersom det märks så väl varje gång man stöter på någon som har de där extra fantastiska egenskaperna som gör att man aldrig kommer att glömma dom. Som han, och min favorititalienare. Eller så har jag bara en förkärlek till bra lärare.