Kin.

Bara en varning, det här inlägget kommer att bli toklångt och handla enbart om mig.

Ja, nu ska jag berätta en saga för er. Om mig själv. Så egentligen är det ingen saga, utan en historia, men det känns finare att säga saga. Jag har nämligen funderat lite den senaste tiden hur jag egentligen kom fram till att jag skulle läsa min musikrelaterade utbildning. Hur mitt intresse för musik blev så stort. Just nu tycker jag det är så sjukt tråkigt och omotiverande att läsa diverse ekonomikurser. Visst kan det vara intressant och lärorikt, men mestadels av tiden sitter jag och förbannar kurslitteratur, lärare och syftet med att jag ska läsa en kurs som jag aldrig kommer att få användning till. Jag är inte dum, jag förstår mycket väl att utbildningen har en bredd och att det säkert är jättebra för allmänbildningen och utvecklingen av mig själv och mina sinnen, men om jag vet med mig att jag aldrig kommer att syssla med det vi lär oss i ett framtida jobb? Det känns ganska ovärt då. Däremot har musikdelen av utbildningen inspirerat mig och motiverat mig så otroligt mycket. Där har jag verkligen lärt mig något och tagit till mig saker. Jag kanske borde sökt mig till ett program som enbart innehöll musikämnen.

Men åter till mitt val och den faktiska sagan om mig själv. Musik har alltid funnits i mitt liv, jag är uppväxt med The Beatles och min pappa spelade länge och väl i ett coverband som först enbart spelade Beatles, men sen utökade och spelade annan 60-talsmusik också. Det var härliga tider när vi åkte till Södra Näs utanför Varberg. Vi bodde i ett stort hus, alla fem medlemmar i bandet med sina familjer - papporna repade och mammorna åkte in till stan och shoppade. Vi barn lekte i kohagen, nere vid vattnet eller lekte med instrumenten när våra pappor tog en paus. Jag kommer ihåg cykelturerna och när vi var ute och lekte i natten. Det var häftigt att komma ut på landet sådär när man själv bodde mitt i stan och lekte på en gata. Jag kommer ihåg när de spelade utomhus på terassen en gång och jag stod och sjöng med och dansade framme vid den temporära scenkanten i mina rosa Converse.

Jag förstod aldrig att jag älskade musik, jag var inte medveten. I mellanstadiet lyssnade vi på Nirvana och Guns n' Roses och jag hade en liten grungeperiod. Men inte förrän jag blev tagen med storm när jag var 14 år började mitt verkliga musikintresse att utvecklas. Hanson räddade mig i min högstadievärld. jag blev förälskad och tyckte att dom inte alls var som alla andra grupper och pojkband vid den tiden - de spelade ju faktiskt sina instrument själva och skrev sina egna låtar. Respekt. Jag åkte på min första riktiga konsert i Tyskland, för då räknades inte den med East 17 på Liseberg när jag var 12 år tycker jag, även fast det då var det häftigaste jag varit med om. Efter några år avtog som tur var det där enorma intresset, och jag återgick till Beatles, och Nirvana och Guns n' Roses och upptäckte ny musik och utvecklade intresset ännu mer genom att gå på konserter. I slutet av gymnasiet bestämde jag mig för att åka till London. Väl där blev det mycket rockklubbar, jag började hitta hem.

Hemma i Helsingborg igen var allting tyst och dött. En pojke introducerade mig för Lars Winnerbäck. Vi gick på konsert och höll handen och jag var lycklig. Lars fångade mig som ingen annan, texterna var fantastiska och det var så vackert. Jag hade lyssnat på honom en del ett par år tillbaka, men jag var kanske inte redo för honom innan. Pojken försvann ur mitt liv, men Lars Winnerbäck stannade kvar. Hur klyschigt det än låter har hans musik hjälpt mig genom många jobbiga dagar. Hur som helst - sommaren kom, jag jobbade ihjäl mig ett år framöver och efter sommaren året därpå åkte jag ut och reste i ett halvår. Musikintresset svalnade inte, jag blev istället revanschsugen efter alla thailändska pojkband, hemska backpackerdängor och diverse annat. Så när jag kom hem var jag säker på att jag inte bara skulle läsa något "inom media eller musik". Jag ville faktiskt plugga den där Music Management utbildningen i Hultsfred. Eller ville jag verkligen det, ville jag bo i den där hålan? Jag började tvivla ganska direkt och när jag väl kom in flydde jag till London istället. Där hittade jag verkligen rätt. En tjej i lägenheten skrev eget och spelade gitarr så vi gav oss ut på open stage kvällar och tre-fyra utgångar i veckan till rockklubbar. Jag kände återigen att det var där jag hörde hemma. Jag kommer ihåg ett band vi såg på Astoria. Har ingen aning om vilka det var, men jag blev helt i extas, sångaren i bandet måste ha trott att jag var deras största fan. Sen åkte jag hem till Sverige, sökte in till skolan igen, kom in och började i Hultsfred och hittade hem på riktigt.

Men mitt musikintresse, det handlar för mig inte om att veta skitmycket om musik. Jag tror visserligen att jag gör det - men det handlar om känslan. Den där känslan efter en riktigt lyckad konsert, eller när man lyssnar på en skiva och hela världen bara försvinner, när det bara är musiken som betyder något. Det är då det är på riktigt. Med konserterna är det inklusive alla jag besökt på de sju festivaler jag varit på ett tiotal som har varit sådär som känts i hela kroppen. Som har utlöst tårar och stora känslor som inte går att beskriva.  Det är den magiska kraften jag älskar med musik.

Jag tänker mig alltså en framtid inom musikbranschen. Har inte riktigt kommit på exakt vad jag vill göra, men jag vill jobba med livemusik. Det är det som betyder mest för mig. Och som jag nämnt innan, folk blir skeptiska och säger att det är en tuff bransch och så vidare. Men so what? Jag vill kanske ha lite utmaning i livet, och jag bryr mig inte hur mycket pengar jag tjänar. Bara jag får vara nära musiken. Det finns inget annat jag hellre vill, det finns inget jobb jag kan tänka mig ha som inte har med musik att göra på ett eller annat sätt. Och så är det. Mitt liv, min passion, mina beslut. Och jag vet att jag kommer att lyckas hamna där till slut om jag fortfarande vill det om några år. Om livets gång ändras under tiden återstår att se.

Slut.

... eller inte riktigt, life goes on. Sen är det är nog ändå ingen som orkar läsa hela, kan jag tänka.