Kin.

Vid tvåtiden kunde jag inte sitta inne längre. Stämde därför träff med Sara för att gå på bokrean som startade inatt. Innan dess var vi duktiga och lämnade in vår B-uppsats för tryck. Och det gjorde vår bådas dag. Något som skulle vara tråkigt gav åtminstone mig en skrattattack som höll i sig tills vi passerade Sibylla. Vi kom in på stället med tre dystra kontor. Ingen sa något, ingen frågade om vi behövde hjälp. Jag tryckte på en knapp vid en disk men ingen kom. Istället fick jag en konstig blick av en kvinna inne på ett kontor. En kvinna 30+ med flätor, stram skjorta utanpå byxorna samt öppna skor med klumpig klack, så man såg hennes randiga strumpor. Hon fick mitt usb-minne, satte in det i datorn och sa något med mansliknande röst om att jag skulle skriva i ett lösenord. Varför förstod jag inte, det sa hon inte. Sen stod hon och tittade medan först jag och sen Sara skrev in lösenord utan att något hände. Då gick den intelligensbefriade varelsen in i kontoret brevid där en man med ölmage satt och frågade om usb-minnet verkligen tillhörde PC och inte Mac. Jo, sa jag. Sen funkade det. Sen stod vi och tittade på när kvinnan fifflade med något papper. Och vi blev mäkta förvånade när hon ställde en fråga. Sen frågade jag om hon behövde oss mer, men nej. Då sa vi tack och hej och gick ut och skrattade. Herregud. Hur ska man bemöta en sådan människa, totalt inkapabel till att prata?

Lång redogörelse, men ack så kul. Sen gick vi på bokrea och jag köpte Bob Dylans memoarer.