Klumpeduns.
Hur klumpig får man egentligen vara för att det ska räknas som charmigt? Jag har nämligen hört det, att vissa tycker att det är charmigt att vara klumpig. Men frågan är vart gränsen går. Själv är jag nämligen sjukt klumpig periodvis. Ibland undrar jag om jag bara är för slö för vissa saker eller för trött, och att det då utmynnar i en slags klumpighet. Exempelvis att jag ska gå igenom en halvstängd dörr och förväntar mig att faktiskt komma igenom den utan att öppna dörren lite till. Nej, istället ska det gå snabbt och då går jag givetvis in i dörrkarmen istället. Det kan visserligen bero på synfel, men den ska vara perfekt enligt optikern som kollade den innan jag skulle börja övningsköra när jag var 16... heh.
Sen har vi det här med vätska. En bok vi hade för något år sedan hade både mjölk, öl och kaffe på sig när jag sålde den. Personen fick den billigt kan jag lova. Det måste ha varit en av mina värsta perioder, för under samma veckor spillde jag ett glas cola över tagentbordet också. Jag fick sitta och pilla ut alla tagenter och rengöra både dom och undertill eftersom de annars fastnade varje gång jag tryckte ner dom. Och nu är jag rädd att jag hamnat i ännu en klumpperiod - igår satte jag bara ner ett glas mjölk på skrivbordet och helt plötsligt hade halva tagentbordet mjölk på sig. Idag när jag startade datorn fungerade ingenting, men sen såg jag att Alt Gr tagenten var nedtryckt på grund av intorkad mjölk. Bra jobbat!
Nu ska jag gå och hämta min dator - om den har kommit. Det kan jag nämligen inte kolla samtidigt som jag skriver det här för då låser sig nuvarande dator.
