Kin.

Jag har alltid velat ha ett husdjur, allra helst en hund tror jag. När vi var små var min bror pälsdjursallergiker så det gick inte att ha något sådant djur, och med ett antal morgontrötta familjemedlemmar hade det vart svårt att dela på ansvaret med då exempelvis en hund kanske. Det blev dock några försök i form av möss (som vi hade under en lång period men som till slut luktade så illa pga av utpinkade revir att vi var tvungna att lämna tillbaka dom) och fiskar (mina två guldfiskar Gun och Tiffany, varav den ena fick nån slags cancerböld och dog och den andre blev avrättad på ett makabert sätt). Före guldfisktiden fick dock min syster en kanin som hon döpte till Toffe. Han blev en väldigt kär familjemedlem och gav oss några fina år. Det var sorgligt när han gick bort och hela familjen var samlad när han begravdes. Hur som helst, så har jag haft funderingar på att skaffa en kanin under en längre tid och jag hade till och med hittat en fin liten kompis i djuraffären vid Maxi. Sen idag var vi inne och skulle hälsa på den lille krabaten, men han var borta. Jag hittade dock snabbt en ny favorit, och trodde att jag bondade totalt med honom fram tills att han bet mig hårt som fan så att jag började blöda på fingret. No more kaniner for me. Rabies får jag säkert också.

Härmed lovar jag, efter detta långa utlägg, att jag aldrig mer ska skriva om kaniner i denna bloggen igen. Fast jag kan inte lova lika hårt att jag aldrig kommer att skaffa mig en kanin ändå.