Kin.

Igår var jag på ett mentalt förberedelsemöte i skolan, inför USA-vistelsen. Alla vi som ska åka som utbytesstudenter var där och vi fick fika och lyssna på vad som kommer att hända med oss när vi är ute och när vi kommer hem och hur dom vill att vi ska bete oss, ungefär. Jag kände igen mig mycket i vad en av dom berättade, allra mest om hur det är när man kommer hem och alla är nyfikna på hur man har haft det men att det sedan avtar. Och även om det är tre år sedan jag kom hem från min resan kan jag fortfarande, som precis nu, sitta och bläddra igenom dagboken jag skrev och titta på bilder. Är jag sjuk? Det är inte så att jag inte gått vidare med mitt liv, men det halvåret jag var ute och alla människor jag träffade och alla platser jag såg är det bästa jag gjort hittills i mitt liv, och jag vill ut och resa hela tiden igen. Samma sak med upplevelser i London de gångerna jag bott där. Men folk tröttnar på att lyssna, för dom var inte där. Och det förstår jag. Så därför skriver jag istället.

Sabaidii!