Det finns inga ord.
Den jävligaste dagen på länge, eller kanske till och med den jävligaste dagen någonsin, är äntligen över. Fast klockan är bara lite över midnatt och det jävliga finns kvar. Världen är inte rättvis. Inte alls, och särskilt inte just nu. Så många tankar har farit runt i mitt huvud idag, så många tårar har jag fällt, att jag är helt slut. Lyckligtvis har jag fina vänner även här i Oneonta och ett biobesök som slutade med att vi smet in på en andra film gjorde att jag fick tankarna på annat en stund. Skönt. Men nu är jag hemma igen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det finns liksom ingenting jag kan göra som hjälper. Jävla, jävla, jävla sjukdom, jag vill inte ens stava ditt namn för att jag hatar dig så mycket.
jag tänker på dig. er. hoppas vi kan prata på telefon snart. jag måste få prata med dig. fast helst vill jag vara hos dig.
När vi hade pratat i går kväll hade jag tankarna hos dig och hennes familj. Jag älskar dig.
Jag vet nite riktigt vad som har hänt men jag ringer dig snart.
Alltid nära.
Jag älskar dig min underbara, du får ringa mig när du vill om du vill prata eller gråta eller skrika eller vad som helst. Jag vet att du är ledsen och förbannad, det är jag också. Det är orättvist, men sån är världen, kan inte säga så mycket annat. Det händer de bästa.
