Kin.

Så äntligen har jag fastnat med Shotter's Nation. Det tog ju som sagt några dagar extra med tanke på Winnerbäck, men det fick gå. Och det gick, för fan vad bra det är. Inte för att jag hade förväntat mig något annat, men jag tänkte nog ändå en tanke eller två extra på om Pete verkligen orkat leverera på riktigt och med full känsla i låt efter låt. Nu visade det sig att inte bara Pete levererar, utan Babyshambles. Det känns som att bandet har blivit ett enat band genom denna skivan. Med Down in Albion var det liksom Pete i sig, som ett soloprojekt - i alla fall i mina ögon och öron. Eller så hoppades jag bara så innerligt på att Libertines faktiskt skulle återuppstå. Blinded by love, kan man tänka. Sen är det inte så konstigt att jag kände så då jag upplevde min första och hittills enda spelning med bandet på Hultsfredsfestivalen då det var som att de befann sig i något slags upplösningstillstånd. Nåväl. Jag tänker inte gå igenom låt för låt för det skulle bara bli en fånig resumé i en blogg som ingen intresserad läser ändå. Men ni som faktiskt läser det här och fortfarande tvivlar på att Pete Doherty är en av våra få äkta rockstars kvar i musikvärlden som kan skriva poesi som blir musik och leverera gång på gång även fast hela världen verkar vara emot honom, gå och köp skivan.