Kin.

Daugava. Så fick jag då, av okänd källa, ändå tag på den såhär en vecka innan den släpps i butik. Jag har längtat. Jag har inte varit överdrivet nyfiken eller haft särskilt stor koll på releasedatum, låttexterna osv. Men jag har längtat. Det var tre år sedan sist som han släppte en studioskiva. Då bodde jag i London och fick den överskickad och låg i min våningssäng och lyssnade, och längtade hem och grät och log och fick gåshud. Denna gången sitter jag här i mitt rum i USA och får samma känslor. Lars Winnerbäck är hemma för mig. Och denna stunden har jag mest längtat efter för att jag inte lyssnat på honom på flera, flera månader. Konstigt nog. Men jag var trött där ett tag, jag hade hört det innan, liksom. Nu lyssnar jag på nytt material, som faktiskt låter nytt. Jag gillar det skarpt - det är mörkt, texterna sliter tag i hjärtat och kastar det i väggen, men musiken i sig är härliga gamla Lasse men nyinspirerat och med nya instrument som tar det till en helt ny höjd. Ännu en gång förstår jag varför Lars Winnerbäck betyder så mycket för mig.

Bild från winnerback.net