Kin.

Återigen sitter jag dagen innan ett nytt äventyr i mitt liv och tänker och känner och reflekterar. Dagen innan jag skulle åka till London då jag slutat gymnasiet och flytta dit på obestämd tid var jag livrädd. Jag grät och visste egentligen ingenting om någonting. Jag var en naiv liten skit helt enkelt, men jag följde mitt hjärta och växte några centimeter på köpet. Några år senare satt jag dagen innan mitt sex månader långa äventyr ut i världen och var  glad och förväntansfull. Det blev London igen efter det, och sedan Hultsfred, Kalmar och USA. Och om man så vill Frankrike förra sommaren, Kalmar igen och Norge i somras. Nu väntar åter Norge, istället för Stockholm, och det är svårt att inte reflektera över mitt val.

Varje era har sitt slut, och varje era har sin början. Denna gången skulle jag egentligen fortsatt på den förra genom att flytta till den stora staden för karriären. Men vad betyder det, egentligen? Efter detta helvetesåret vill jag har något annat, om så bara för ett tag. För en karriär betyder inte så mycket om man inte är glad, eller i värsta fall om man inte lever. Jag har aldrig tidigare i mitt liv upplevt så mycket död på nära håll, så mycket sorg. Samtidigt har jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt så mycket kämparanda, så mycket tankar kring vad det lilla i vardagen betyder och så mycket kärlek. Med insikten av att jag hade kunnat förlora en mycket nära vän har gett mig nya perspektiv. Därför måste jag ta en paus från livet, från karriären, från pressen, från det så kallade vuxenlivet. Så nu kanske ni som har höjt ögonbrynen över mitt val, ni som inte riktigt har förstått och tyckt att jag slängt bort allt, förstår.

Där vänder sig skyn
till den som kan tro genom tegel
Jag droppar en krona från bron
och önskar mot flodens vibrerande spegel
Ni reste mig upp
och jag lämnar en börda därhän
I en främmande stad
nånting har sin början, men jag vet inte vad

Kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst