Kin.

Ibland blir jag lite blödig. Då skriver jag. Här är ett resultat:

Jag älskar hur vi har förmågan att skapa storartade historier och ställen i våra sinnen. Som Hultsfredstiden. En utflykt till Willy's kunde ju vara så fantastiskt trevlig. Vi lekte med sakerna i fyndlådan och var vi bakis gick vi runt och fnissade och köpte diverse godsaker innan vi gick in på Tre Kronor och åt pizza. Den dekadens som rådde i Stålhagen är numera romantiserad. Ingen tänker på hur deprimerande det ibland kunde vara, för vad gjorde det när man hade sammankomster i varandras soffor och drack kaffe i timmar och kände att det var vi mot världen? Och festerna. Dessa legendariska fester. Hörde jag en skål? Som när polisen kom två gånger på en helg och vi blev utslängda i snön bara för att gå in i en annan trappuppgång och fortsätta festen. Vi ville nog aldrig egentligen att det skulle ta slut. Men en dag gick flyttlasset till Kalmar. Och vi fortsätter att skapa historier och ställen. The Dungeon. Grottan. Redan legendarisk. Det är magiskt, på något sätt. Och alla är här, även dom som aldrig varit just här. I våra hjärtan. Alltid nära.


"Och vi glömmer höst, och vi glömmer vår
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår
Men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt"