Kin.

Min första konsert med Bruce, men absolut inte den sista. Det var magi från första stund och jag frågar mig själv hur jag kunnat missa honom innan - eller varför jag inte såg honom i NYC i höstas? Nåväl, nu hände det i alla fall. Och i min för närvarande ångestfyllda tillvaro var detta vad jag behövde för att återigen inse vad jag älskar mest. Vi hade turen att komma in i fållan även fast vi var ganska sent inne på Ullevi, vilket betydde att vi kom så nära att när Bruce var ute på de närmaste ramperna var vi bara ett fåtal meter ifrån honom. Underbart!

Att stå där så nära scen med en artist som Bruce Springsteen och hans E Street Band bara meter ifrån, och blicka bakåt över ett fullsatt Ullevi inger känslor i min kropp som inte ens går att beskriva. Det måste liksom självupplevas.

Inledningen med Born in the USA var relativt oväntad, men helt fantastisk. Hela inledningspartiet med Radio Nowhere och Out in the street och senare The Promised Land var helt fantastisk. Bruce har en sådan underbar närvaro och connection med publiken - han var nere på ramperna flera gånger och den roligaste kan ha varit när han låg på golvet med skrevet nära en snubbe i publiken som inte riktigt visste vad han skulle göra. Det finaste när han satte sig ner och sjöng för en tvåårig pojke. Höjdpunkterna i låtlistan för min del var, förutom inledningen, Atlantic City, Mary's Place, Badlands och alla extranummer (Dancin' in the dark!!). Ja, egentligen hela konserten.

Lördagen ingav lite små kanaler av ångest i min kropp när jag insåg att andra konserten kanske skulle bli snäppet bättre. Det blev den också kanske - men jag var där i fredags och för min del var det magiskt nog att bli sommarens höjdpunkt.