Kin.

Norsk musik kan vara väldigt dålig. Tro mig, jag lyssnar ständigt på radio på jobbet. Och nu menar jag mest den musik som faktiskt sjungs på norska också. Men så dyker det upp ett litet guldkorn, som "Her kommer vintern" med Ingrid Olava. Inte någon annan version, men just den. Jag vet inte varför, men den är sådär mjuk och fin och sen kan jag inte hjälpa att jag är lite svag för norska när det låter sådär gulligt som det gör ibland. Nåväl, grunden till att jag lägger upp vinterlåten är för att jag sitter i ett rum med en temperatur som säkerligen går under tio grader. Det kändes liksom rätt.

En natt av fyra är avklarad, och det känns redan jobbigt att vakna när det är mörkt ute. Med tanke på att solen går upp så sent nu också, så kommer jag typ inte uppleva dagsljus på hela denna veckan. Nåväl, det är ganska skönt att jobba natt ändå, och eftersom jag har kul på jobbet (för det mesta) klagar jag inte heller.

I måndags köpte jag så min första biljett till Hultsfredsfestivalen. Någonsin. Jag har tidigare år fått biljett i födelsedagspresent, sedan har jag vunnit biljetter hela fyra år, sen jobbat i tre. Känns ganska bra, och enda anledningen till varför jag köpte denna gången var för att det var specialfestivalpasset Hultsfred Älskar Winnerbäck, vilket betyder att jag får se Snoddas på onsdagen. I mitt huvud får jag inte riktigt ihop det än - det kommer att bli så jävla coolt. Jag menar, Lovesång, Smells like Herr Larsson och Tuffa Filmer. Och framför alla andra låtar - Prinsessor.

Bob Dylan spelar i Stockholm, Jönköping (!) och Malmö i mars nästa år. Biljetterna släpps om några dagar. To buy, or not to buy? Jag vet att jag kommer vilja se honom när han väl är här, men fyttigrisen vad besviken jag blev på Roskilde. Och vad hemskt det känns att behöva tveka inför att köpa konsertbiljetter för att återigen få se en gammal hjälte. Men han är ju verkligen en bitter, gammal gubbe. Fast han är ju också ändå Mr Bob Dylan. Ja, jag får väl tänka vidare på saken...

Alltså, i mångas ögon ses jag nog fortfarande som ett sådant där stort, nästan crazy, Winnerbäckfan. Men så är det inte, ska jag be att få tala om för er. Jag hade en period då jag nästan slog följe med turnéerna och jag har sett karln på väldigt många ställen runt om i Sverige vid det här laget. Men det var en fin period, jag var glad. Nu har jag mina perioder då jag lyssnar väldigt mycket, och perioder där jag inte lyssnar något alls på honom. Som nu. Fast ändå blir jag lite extra pepp när Hultsfred 09 släpper Lars Winnerbäck som första artist. Inte en dag, inte två, inte tre, utan FYRA dagar i rad. Första dagen med Snoddas, en återförening som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Peppen liksom kryper under skinnet - jag får inte missa. Jag får inte missa. Hur missar jag inte?

Den 10 december släpps filmen på DVD för oss som inte hade chansen att se den på bio i fredags. Jag hade velat det. Fast det hade varit lite läskigt också med tanke på att de första publikbilderna tydligen visade mig. Typ bara mig, dessutom. Nåväl, den bjuder jag på. Jag känner mig nästan bara ärad att få vara med i något som verkar vara en fantastisk film. Värre var det när jag syntes mycket väl under en konsert med Hanson i Voxpop.

... tycker jag att jag har väntat länge nog på en invite till Spotify nu. Jag börjar minsann tro att min request har förvunnit någonstans på vägen med tanke på att folk verkar få sina både till höger och vänster medan jag har suttit och väntat i flera månader. What the fuck, liksom?

Gabriel fnittrar som en flicka och vi har precis avverkat dagens bakispizza. Ska nu titta på en film och börja dricka öl för att få igång hjärnan. Gårdagen var fantastiskt kul, men något stressig. Jag såg i alla fall The National, sedan en stor del av Grinderman vilket var helt jävla overkligt, att stå så nära Nick Cave himself. Sedan njöt jag av Sigur Ros innan jag och Gabriel tog oss varsin öl och missade de tre första låtarna av Broder Daniel. Resten av konserten var sådan som man aldrig kommer att glömma. Så mycket kärlek mellan band och publik, och så mycket känslor. Sista låten var No Time For Us med endast Henrik på scen med akustisk gitarr. Jag grät. Men, det är som det är, och någon gång måste det ta slut. Men för vissa måste det inte vara så - som för exempelvis Neil Young. Ikväll står jag lycklig i Slottsparken efter eurofori med Håkan och tittar på en av de största.

Min första konsert med Bruce, men absolut inte den sista. Det var magi från första stund och jag frågar mig själv hur jag kunnat missa honom innan - eller varför jag inte såg honom i NYC i höstas? Nåväl, nu hände det i alla fall. Och i min för närvarande ångestfyllda tillvaro var detta vad jag behövde för att återigen inse vad jag älskar mest. Vi hade turen att komma in i fållan även fast vi var ganska sent inne på Ullevi, vilket betydde att vi kom så nära att när Bruce var ute på de närmaste ramperna var vi bara ett fåtal meter ifrån honom. Underbart!

Att stå där så nära scen med en artist som Bruce Springsteen och hans E Street Band bara meter ifrån, och blicka bakåt över ett fullsatt Ullevi inger känslor i min kropp som inte ens går att beskriva. Det måste liksom självupplevas.

Inledningen med Born in the USA var relativt oväntad, men helt fantastisk. Hela inledningspartiet med Radio Nowhere och Out in the street och senare The Promised Land var helt fantastisk. Bruce har en sådan underbar närvaro och connection med publiken - han var nere på ramperna flera gånger och den roligaste kan ha varit när han låg på golvet med skrevet nära en snubbe i publiken som inte riktigt visste vad han skulle göra. Det finaste när han satte sig ner och sjöng för en tvåårig pojke. Höjdpunkterna i låtlistan för min del var, förutom inledningen, Atlantic City, Mary's Place, Badlands och alla extranummer (Dancin' in the dark!!). Ja, egentligen hela konserten.

Lördagen ingav lite små kanaler av ångest i min kropp när jag insåg att andra konserten kanske skulle bli snäppet bättre. Det blev den också kanske - men jag var där i fredags och för min del var det magiskt nog att bli sommarens höjdpunkt.

... kan vara lite småkul att titta på sådär när man förbereder sig inför kvällens öldrickande. Men vad sjutton gör Christer Sjögren där idag? Jag trodde han fick husarrest i x antal år efter sitt framträdande i årets Melodifestival. Jag ryser när jag ser honom. Av obehag, that is. Och när han sjunger vill jag bara vomitera.

Enligt last.fm lyssnade jag tydligen på Bruce Springsteen för drygt 38 år sedan - det är onekligen intressant fakta, som kanske är sann. Dessutom ska jag enligt samma källa lyssna på Babyshambles French Dog Blues om 428 dagar. Trevligt, tycker jag. Last.fm har ju gjort fina val, så varför inte.

I övrigt sitter jag och dricker vin och har precis avnjutit ännu en av mina fabulösa måltider i form av (givetvis)  egengjorda vitlöksköttbullar samt välkryddade potatisbullar med vitlök och persilja stekta i massor med smör. Snart ska jag bege mig över till Jens och sedan är det utgång - med min vitlöksandedräkt lär jag få hångla hur mycket jag vill ikväll.

Inatt drömde jag om Markus Krunegård. Han tyckte om att borra in huvudet mellan min axel och hals och pussa mig på kinden. Det var mysigt. Igår släpptes hans soloalbum Markusevangeliet. Imorgon i Stockholm ska jag köpa skivan i samband med signering och spelning. Kanske pussar han mig på kinden då?

Ibland hör man låtar som man älskar men som man har glömt. Och jag är så dålig att jag till och med brukar glömma vem som gjort låten från början. Som nu när jag såg nya reklamen för SJ. Men såklart är det ju Boomtown Rats som ligger bakom underbara I don't like Mondays. Bob Geldof - you gotta love him.

Jag tyckte denna bilden var så söt att jag var tvungen att blogga den.
Återigen, Pete Doherty är så mycket mer än en knarkande idiot. Så det så.

Höstturné. Och den missar jag.


... jag får väga upp med en massa coola konserter i NYC istället.

Jag fick nån slags knäpp efter att Pete Doherty och Carl Barat stod på samma scen för ett par veckor sedan. Jag spenderade följaktligen veckan därefter med att enbart spela Libertines, Babyshambles och Dirty Pretty Things. Ovan min topp tre förra veckan på last.fm. Det är ju kul att man har omväxlande musiksmak, liksom.

Nu börjar det ju faktiskt närma sig, festivaltiden. Snart vankas det Hultsfredsfestival och sedan blir det banne mig Peace & Love. Roskilde går bort i sommar, och jag gråter nästan vid tanken. För vem skulle inte vilja spendera ett Roskilde med ovan fantastiska vänner? Ida (vet inte riktigt hur det ligger på bilden, jag tror inte att hon har däckat, haha) och Sara, ni kommer få sjukt kul. Vi får spexa loss på Hultsfred tillsammans istället.

Dagen till festivalkänsloära bjuder jag på en bild på mig själv också, från sista natten i somras på Hultsfred, då jag tyckte det var fruktansvärt kul att bli omkullvält på stolen. Observera att jag håller att fast grepp om det sliskiga och billiga vinet fortfarande. Mycket viktiga skills. Och ja, jag har både duschat och tvättat håret sedan dess.

FATTARU, Palace

Shit, alltså, fett cool stad man bor i, alltså.

Jag saknar Hultsfred.