Kin.

Fan. Kan inte sova om nätterna. Jag tänker på allt och inget och jag har helt ärligt fruktansvärt svårt att hantera det. Jag har alltid vetat vart jag ska. Jag har alltid haft någon slags trygghet i ryggen, ett hem att komma tillbaka till och föräldrar att falla tillbaka på. Det har jag inte längre på samma sätt, och jag vet inte alls vart jag ska.

För att förtydliga - jag har fortfarande ett hem, jag har fortfarande föräldrar att falla tillbaka på. Men deras nya hem är inte mitt hem och jag vill inte falla tillbaka på någon.

Tankarna kanske skingras under dagen. Passade nog heter ju temat för idag When tomorrow comes, så någon av dom som ska snacka idag kanske inspirerar mig - det gjorde några av dom förra året i alla fall.

Och förresten - tar man bara en dag i taget vet man fortfarande på ett ungefär var man ska. Inte fan behöver jag tänka på USA och diverse annat i framtiden nu, när jag vet att nu ska jag iväg till skolan och i helgen ska jag till Jönköping. Det behöver inte vara så svårt... ah, jag älskar när jag tänker positivt. Skönt att jag nästan alltid gör det också.

Idag har jag varit på utflykt. Mår inte särskilt bra, vaknade med ont i halsen och huvudet, men när Ida och Frida skulle iväg till Högsby var jag bara tvungen att följa med. Det blev en trevlig tripp. Sara var också med och hon var den av oss som shoppade mest - blev lite avundsjuk på de fina vinglasen hon införskaffade. Frida köpte en resväska inför hennes resa till Cuba. Så egentligen borde jag kanske vara mest avundsjuk på hennes fynd. Eller så borde jag inte vara avundsjuk alls eftersom mina vänner fick fina grejer och jag fick en påse Haribo pengar, för dom var väldigt goda.

Jag mår inte bra. Tyck synd om mig.

Imorgon kommer Per Sinding-Larsen och några andra coola snubbar för föreläsningar under temat "When tomorrow comes". Dagen inleds med Pers dokumentär om Kent i puben. Och om jag mår bättre kommer dagen avslutas i samma pub. Hoppas jag mår bättre.

Förresten, tyck inte synd om mig. Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig, då känner jag mig sådär patetisk och ynklig. Jag vill hellre bara ha en kram av mamma, sådana kan man bli frisk av har jag hört.

Usch. För mycket tankar om livet och vad som pågår och vad jag ska göra och hur jag ska göra det och varför saker inte händer och om det är mitt fel att dom inte händer och om jag borde göra något för att allting som jag vill ska hända faktiskt ska hända även fast jag har gjort mitt bästa redan och om jag nånsin kommer att förstå varför vissa saker sker och hur det hände och om det är på riktigt när någon säger något man inte kan ta till sig och... ja, men det är ju inget jag ska skriva här. Såklart.

Ni vet den där känslan när en låt beskriver precis allting du känner just nu? Det blir liksom som en våg av lättnad när man inser att man inte är ensam om sina tankar eller känslor. Oftast händer det mig med Winnerbäcks texter - och det är ju också en stor anledning till varför jag beundrar honom så mycket som jag gör. Som musiker och som textförfattare är han en av de största för mig, just för att jag kan koppla så starkt till hans texter. Och idag är det Tvivel. Varför? Ett urdrag:

Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag

[Det känns skit ett tag att inte ha så mycket pengar, men man får göra det bästa av situationen och jag brukar faktiskt både kunna åka iväg på coola konserter (förutom när de blir inställda, hmpf), köpa ett par skivor och ändå kunna laga bra och god mat. Det är allt jag begär.]

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du

[Livet i Hultsfred är konstigt. Jag älskar det samtidigt som det tär på en ganska mycket. Inga rutiner, dåliga vanor finns det gott om och planerna man smider genomför man allt som oftast inte. Jag har länge levt för mina små kickar i form av konserter på diverse ställen. Vill inte, orkar inte, kan inte plugga om jag inte tycker det är kul - jag vill vara fri igen, ut och resa och se världen.]
 
Du lever för skratten, precis som jag
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du


[Visste ni att jag har världens magmuskler utan att jag tränar? Det är för att jag skrattar så mycket. Folk gör det så mycket mindre nu, det är synd. Lite skratt lättar upp, lite skratt gör att man känner att man lever, lite skratt räddar ta mig fan liv. Men sen finns den där ångesten som kryper in under skinnet och då är det inte lika lätt att skratta. Men skivorna ja, musiken. Det är det som hjälper dom gångerna.]

Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du


[Vi har otroligt mycket dötid här i skogen. Man klagar på onödiga saker istället för att använda sin lediga tid till att studera, till att spela gitarr, till att faktiskt boka den där replokalen, till att gå ner på fiket och prata bort några timmar, till att göra något som man aldrig gjort förut, och så vidare. Ofta längtar man till nästa fest, till torsdagspuben eller någon annan fest. Idioti. Det finns så mycket bättre saker att göra.]

Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå


[Livet pågår hela tiden, varje minut man andas. Varför kan man inte bara njuta av varenda minut man har att leva då? Det är konstigt. Allting beror på så mycket som man inte kan påverka. Det är jobbigt. Men man kan faktiskt göra något bra av det. Det går faktiskt.]

__________________________________________________________________________________

Jag har ingenting att dölja, det finns inga anledningar till det. Så därför kan jag erkänna redan nu att en av mina stora brister är att tro att ingen läser min blogg och att jag kan vara hur privat och personlig som helst i den. Men det kanske inte gör något - dagens samhälle verkar ju vilja gotta sig i folks privatliv hur som helst, så håll tillgodo.

[... och nej, jag är inte såhär bitter egentligen. Nästan aldrig faktiskt. Men ibland måste även en sån som jag få avreagera sig.]

Jag tänkte inte ens nämna att detta är typ femte gången jag startar en blogg. Kände bara att jag inte riktigt hörde hemma på Aftonbladet (http://blogg.aftonbladet.se/7515). Tyvärr, alltså - inte riktigt min grej den där skvallerblaskan. Vart tog nyheterna vägen, liksom?

Så det fick bli en omstart av min gamla kin.blogg.se (ja, du behöver inte uppsöka den adressen eftersom du befinner dig på den) - det ska nog bli bra det här.

Tyvärr är jag för bitter och för besviken för att faktiskt skriva något bra som första inlägg. Men det kommer, kanske till och med senare ikväll. Ja, bitterheten handlar givetvis om Babyshambles inställda konsert igår och min onödiga resa till Stockholm därmed. Man kan ju inte annat än önska att Carl och Pete blir vänner på riktigt, att begäret av droger försvinner och att ljuv musik à la Libertines kan uppstå igen. Babyshambles är bra, mycket bra till och med. Men det saknas något - världens bästa band måste innehålla båda Pete och Carl, måtte The Libertines återuppstå, om så bara för en stund.