Kin.

Jag har alltid tyckt det är kul att läsa sådana där "Jag mötte Lassie" historier - ni vet, min mamma satt en gång i samma bil som en kille vars pappa en gång skakat hand med Elvis. Typ. I brist på annan underhållning liksom. Min bästa Lassiehistoria är nog att jag känner en tjej som en gång satt brevid Steven Spielberg på en hästshow och pratade med honom jättelänge utan att veta vem det var förrän efteråt när någon påtalade det.

Vilken är din bästa?

Okej, nu är det dags. Nu ska jag bekänna. Jag har följt Wild Kids denna säsongen. Så var det sagt. Förra gången det sändes ville jag nästan spy - en dokusåpa med barn? Jag tyckte SVT hade gått helt åt helvete för långt och jag förstod ingenting. Men nu råkade jag se något av de första programmen denna säsongen och det måste ju ha varit ett av de bäst producerade barnprogrammen ever och Ola som programledare har varit helt fantastisk. Därmed perfekt söndagsunderhållning när man legat trött och ofta bakis på soffan. Jag missade finalen förra veckan och tittade precis på den och nu har jag en ny idol i form av 11-åriga William. Vilken liten kämpe! Han är så liten och söt och bra, hade jag vart lika gammal hade jag i alla fall varit dökär i honom. Nu tänker jag i termerna att en sådan son skulle man vilja ha. Japp - jag är snart 25 år gammal och tittar på barnprogram. 

Idolbild:

När jag och Jens var och handlade snask och läskeblask (som Daniel så fint brukar uttrycka det) såg vi ett antal fjortisgäng som var både högljudda och säkerligen berusade. Något ingen av oss sett här innan - jag trodde det skulle ske på Valborg men det börjas tydligen idag. Jag är dock inte avundsjuk på dom. Däremot är jag lite avundsjuk på dom som kan vara ute och dricka öl både idag och sen imorgon med oss som skriver tenta. Fan, kanske dags att skaffa sig ett liv?

Jag skrev igår om hur det smattrade utanför fönstrena så mycket att jag trodde att Kalmar hamnat i krig igen. Och det var visst så. Ja, inte på riktigt - men Kalmar läns insatskompani hade övning och därmed skjöts det hejvilt i staden. Synd att man inte visste det, då hade jag tagit en pluggpaus och gått ut och kollat läget. Läs artikeln om det här.

Oj, vilken dag. Kom inte iväg till biblioteket förrän vid tolv, men då satt vi där ändå till fyra. Tror i och för sig att jag lärde mig mer under gårdagens studier. Kom hem och fastnade vid diverse poker (gick från 2 dollar som jag tänkte spela upp eftersom jag inte brukar spela poker och börjar tröttna lite efter ett par veckor, upp till 28 dollar, wihoo!) och tv-program. Under tiden har jag dock varit effektiv i form av att städa hela mitt rum samtidigt som jag tvättat. Strax ska jag hämta det sista i tvättstugan, sen ska jag och Jens går och köpa läsk och sen blir det mat och en timmes pluggande till. Sen får det vara nog! Hoppas jag klarar tentan imorgon, det känns som att det är 50/50 just nu. Kanske borde spela poker och vinna en massa pengar istället.

Jag har lärt mig förvånansvärt mycket idag tycker jag. Jämfört med det ingenting jag trodde att jag skulle ha lärt mig. Och detta efter en natt med bara tre timmars sömn, det kanske ska bli min nya grej? Risken är att jag kollapsar redan imorgon om jag provar igen så det ska jag nog inte göra. Men se här, jag kan både the different stages in the marketing research process, advantages and disadvantages of secondary data och nu håller jag på att lära mig [läs: rabbla tills jag kan det] om the sampling process. Huh.

Även om jag klarar tentan på lördag så kommer den inte ha tillfört särskilt mycket i mitt liv. Varken stimulans, kunskap eller motivation. Kanske dom tre grejerna man vill känna av åtminstone ibland när man går på högskola.

Det smattrar så mycket utanför fönstret någonstans att det låter som om kriget kommit till Kalmar igen. Det var ju ett tag sedan sist så det är kanske dags. Har jag varit så sen i min nyhetsuppdatering att jag missat att något land förklarat krig mot Sverige, eller mot Kalmar enbart kanske? Eller så försöker jag bara inbilla mig spännande saker för att slippa plugga. Jo, så är det nog. Tanterna går förbi med sina rullatorer utan att ens titta sig omkring. Visserligen har dom kanske dålig hörsel, men barnen borde i alla fall bli rädda och dom cyklar förbi som vanligt.

Jag undrar dock vad det är som låter egentligen?

Frida tipsade om den bästa bloggen, och jag måste hålla med. Ingen annan blogg har fått mig att skratta så jag fått tårar i ögonen. Besök FantasiNyheter och ta del av en värld som också finns, den med mycket humor i och som inte tar allting så jävla seriöst. Tänk om det alltid kunde vara så. Fast riktiga nyheter kanske också kan vara bra ibland.

Nu när jag skulle ut och tillaga min kvällsmat, bestående av en Billy's pan pizza, upptäckte jag till min förskräckelse att den var borta. Antingen har jag ätit upp den själv på fyllan, vilket jag tvivlar starkt på - eller så har någon i korridoren snott den. Händelsevis i deras fylla. Jag tror på det senare, för jag var så bombsäker på att jag hade den i mitt frysfack att jag suttit och suktat efter den i någon timme. Men jag vet ju inte om jag kan vara arg, så jag låter det gå för denna gången.

För övrigt har jag inte alls mått bra idag, har varit yr och haft tryckande huvudvärk. Så egentligen var jag värd den där pizzan. Borde kanske göra några mackor istället, det är ju bra att äta om man är yr menar jag.

Idag spenderade jag mina sista slantar på toalettpapper. På onsdag kommer pengar igen och jag har överlevt ännu en månad. Och damn, vad fattig jag har varit. Sjukt trist. Men jag ska inte klaga särskilt mycket - jag har tak över huvudet, mat för dagen och har till och med råd att köpa toapapper innan pengarna är helt slut. Fantastiskt. Dock brukar dessa sista slantarna gå till att köpa öl - så har det åtminstone varit de senaste månaderna. Och om jag ska vara ärlig gjorde dom det denna månaden också, jag har bara haft turen att kunnat låna pengar av snälla människor såsom min syster och Jens. Tack.

Nu har jag suttit i två timmar och försökt göra en sammanfattning på diverse grejer inom marketing communications. Allt för att jag ska klara den där tvåpoängstentan nästa lördag. Min andra omtenta ever. Jag måste klara den, men det känns så jävla ovärt att sitta och skriva och sammanfatta en massa grejer som vi redan tentat av. Värdelöst. Tur att jag har tacobuffé på KM att se fram emot ikväll.

Jag är totalkass på att småprata med folk jag inte känner. Det beror antagligen mest på att jag tycker det är totalt ovärt att prata om väder och skola och diverse med sådana man inte pratar om annat med. I övrigt tycker jag att jag är rätt social, har inte särskilt svårt för att träffa nya människor osv. Men i min korrridor råder en stämning som inte är den lättaste att bryta sig in i, därför har jag inte orkat bry mig om att lära känna människorna här. Och därför blir småpratet sådär obekvämt och jobbigt. Som nyss när jag skulle laga lunch i köket och en av killarna kom dit. Han frågar om jag ska äta lunch. Ja, jo säger jag. Och sen, eftersom jag inte klarar av sånt där småsnack, börjar jag hejdlöst lägga fram hur dålig jag är och hur sent jag stiger upp och vilken dålig självdiciplin jag har för tillfället osv. Tänk vad lite falukorv kan göra. Skönt att jag bara ska bo här i lite mer än en månad till.

Jag har lyckats vända totalt på dygnet, inte alls bra när man ska ta tag i studier på egen hand och inte har särskilt många föreläsningar. Min självdisciplin är som bortblåst. Natten till igår då jag för en gång skull dragit ned mina persienner för att slippa vakna med solen i ögonen resulterade i att jag vaknade halv tre på eftermiddagen. Så sent har jag nog aldrig vaknat då jag lagt mig i nyktert tillstånd. Visserligen var det regnigt och mörkt ute, men ändå. Därmed kunde jag inte somna förrän tre inatt, men nu gick jag upp vid tolv så förhoppningsvis kan jag återställa dygnsrytmen någorlunda ganska direkt.

Så, nu var det sagt - jag är antagligen mer nördig än vad folk tror. Idag har jag inte spenderat särskilt mycket av min tid med att plugga, utan istället med att bygga om min gamla hemsida som legat gömd på det gigantiska ställe vi kallar Internet. Det var så himla kul att leka så jag har byggt klart skalet och lite annat. Nu ska jag fylla på med bilder och annat. Det kommer antagligen bara vara kul för min del, jag har under eftermiddagen och kvällen frågat mig ett antal gånger varför jag ens har en hemsida och gör om den. Den enda anledningen jag kunnat komma på är att det är roligare än att plugga, och dessutom tycker jag att det är kul att vara lite kreativ och skapa grejer. Så, för er som är ett uns intresserade ligger hemsidan just nu här.

Besökarantalet i min blogg för idag är 101 personer so far. Inte illa pinkat. Frågan är vad som är så intressant? Förrresten är det kanske inte något man ska säga högt, jag har hört att vissa har tusentals besökare. Fast när jag tänker efter skriver dom ofta inte så roliga saker heller. Vi är konstiga, vi människor.

Så har det hänt ännu en gång - runt 30 döda på en skola i Virginia. Det är så fruktansvärt tragiskt. Jag kommer ihåg hur starkt jag reagerade då dödsskjutningarna på Columbine High School ägde rum. Och det var åtta år sedan. Sen dess har mycket annan skit hänt, men inget med lika många döda som idag. Jag blir så ledsen och frustrerad, och jag tror inte heller att det kommer dröja länge innan det sker i en svensk skola. Vart fan är denna världen på väg? Man skäms ju över att vara människa.

Den 12 april har gått till historien. Inte bara för mig som en av de värsta bakisdagarna ever, utan även den otroliga händelse som tog plats i London på kvällen. Pete Doherty och Carl Barat återförenades på scen efter tre långa år. Förra veckan satt jag och försökte komma på bra sätt att få ihop pengar för att kunna åka till London och gå på någon av Pete Dohertys sologig på Hackney Empire. Inte fan visste jag att jag skulle gått och rånat en bank för att få ihop det och faktiskt åka. Jag ryser bara jag tänker på det. Dom spelade tretton Libertineslåtar ihop och hoppet om en återförening byggs upp i min lilla värld. Helt sanslöst, det är näst intill glädjetårar.

Denna fredagen den 13:e går till historien som en av de tråkigaste dagarna ever. Efter att ha spenderat några timmar utan att plugga på biblioteket tillsammans med Calle och Sara begav jag mig till Maxi med Jens. Väl hemma har jag spenderat kvällen med att titta på först Children of Men och sedan Såsom i himmelen. Väldigt bra filmer, visserligen, men väl så tråkig fredagaskväll. Jag tänkte avsluta denna tråkiga dag med en tråkig lista jag snodde från min syster.

Måndagar må vara den tråkigaste dagen i veckan, därför brukar jag försöka vara lite extra produktivt dessa dagar. Gick upp tio och började faktiskt plugga direkt, har suttit och skrivit på ett arbete som ska redovisas på onsdag sedan dess och har även hunnit med att deklarera. Inte illa. Synd bara att jag inte fattar ett smack var vi egentligen ska skriva, sällan jag känt mig så dum i huvudet. Fast jag har skrivit nästan en sida så helt dum kan jag inte vara. Eller jo, kanske ändå.

Jag brukar skriva en hel del i min ensamhet, men sällan låta någon läsa det. Men som en klok man sa en gång - det finns ju ingen större mening med att hålla saker för sig själv. Så here goes...


My five senses

The man sitting by the bar with a smirky smile on his face
The prostitute girl who cried and begged for me to bring her sister there
The guys who kept diary of all the girls they had payed to fuck
I remember their faces.

The little boy who will grow up and be the most beautiful man alive
The little girl who cried in her crib and smiled in my arms
The unborn baby whom I felt through my mothers stomach
I remember their touch.

The man on stage who looked at me and sang the most beautiful lyric ever
The band in the spotlight who fell apart because of drugs
The audience who went wild when they heard their favourite song
I remember the sound.

The porridge that tasted great because of the company of my best friend
The fillet that tasted like shit because everybody was fighting
The new food I had never had that made my taste buds go crazy
I remember the flavour.

The smell of my shirt when having danced with the boy I loved
The smell of spring when all the snow was gone and we could feel the sun
The smell of my mom when she holds med tight
I remember the scent.

Fick precis som de flesta andra mitt skattebesked idag. Det här med deklaration klingar fortfarande dåligt i mina öron sen man sett diverse filmer där de sitter med högvis av papper och deklarerar samt har en mamma som jag aldrig tror har deklarerat själv i hela sitt liv. Men det är ju inte så himla svårt, man får papprena, tittar på summan man får tillbaka och fyller i sin underskriftskod på internet och sen är det klart. Tretusen papp i fickan lagom till midsommar - det är Roskildebiljetten betald det. Gütt.

Hur tolerant måste eller ska man vara när man bor i korridor? Jag är nog jävligt tolerant som person och jag trodde faktsikt att jag skulle trivas bra med att bo i korridor, men när man är hemma en lördagskväll och går och lägger sig vid två vill man kunna somna ganska direkt. Inatt vid halv tre när jag inte riktigt hade somnat kom folk i huset hem och särskilt min korridorsgranne som började spela musik relativt högt. Okej, tänkte jag och försökte somna om. Sen låg jag och störde mig en stund på att dom blandade Säkert! med diverse skit. Då är man inte värd att lyssna på Annika. I våningen nedanför spelades lite schlager och lite Ted Gärdestad samtidigt som grabben i min korridor satte på Timbuktu och liknande. Trevlig mix. Efter en timme när jag började tröttna ganska rejält, sätter så min granne på nån slags hip hip/r n' b på så hög volym att mina väggar vibrerade. Jävla idiot. Inte vågade jag gå ut och säga till heller med tanke på att det var samma snubbe som kastade ett glas i korridoren för några veckor sedan. Istället satte jag bomull i öronen i slutligen somnade jag, men det gjorde jag nog ändå först när dom äntligen stängde av skiten.

Fan vad jag längtar till juni. Då slipper jag bo här, då är terminen slut, då vankas det festivaler och så är det sommar. Bara två månader to go...