Kärlek.
Grattis på er 29-åriga bröllopsdag.
Jag älskar er.
När någon tittar på en i huset mitt emot.
Hur ofta skriver jag om sex, eller deklaration?
Varje gång jag ska skriva nyckelord till mina inlägg ser jag mina mest använda sådana, och ett av dessa är sex. Jag har försökt komma underfund med hur ofta jag egentligen skriver om sex, antingen siffran eller akten. Men jag kan inte komma på särskilt många gånger, och mig veterligen har jag aldrig fyllt i det som ett nyckelord. Det kanske är ett stående nyckelord hos alla blogg.se:are?
... och nej, inte ens det här inlägget lägger jag till det som ett nyckelord.
... däremot lägger jag till deklaration, bara för att visa på att jag faktiskt var duktig och deklarerade idag. Det suger ju dock att jag för första gången i mitt liv måste betala tillbaka. Så går det när man jobbar svart en sommar - tänk på det, barn.
En trevlig niotimmarsutflykt.
Igår blev det en 9-timmarsutflykt till Hultsfred. Jag fick även med mig trevligt sällskap i form av Richard, det var fint att få spendera lite quality time med honom eftersom vi inte ses så mycket längre. Väl på RockCity fanns det typ tolv nya demos för oss att lyssna på, vilket gjorde resan dit ganska onödig. Men det gjorde inte så mycket, kändes bra att närvara i alla fall. Jag fick även veta att jag vunnit en biljett till festivalen. Inte med mening, jag medverkade i tävlingen bara för att få en t-shirt men eftersom jag vunnit biljetter till Hultsfredsfestivalen vid tre tillfällen tidigare (ett år vann jag tre biljetter) kändes det kanske såhär i efterhand som att jag inte borde deltagit överhuvudtaget till förmån för någon annan. Har man tur i spel, så har man. Och då har man även en otrolig otur i kärlek, ska ni veta.
Efter en halvtimmes försening av tåget begav vi oss återigen till Kalmar och då konduktören gav oss ungdomspris och dessutom bjöd på läsk och bulle på grund av förseningen kände jag att jag faktiskt kunde förlåta SJ för allt ont de gjort mig de senaste åren. För en stund i alla fall.
Back to Hultsfred.
I övrigt står det klart för mig att jag har en lite smått obalanserad blogg.
Ett år av tankar.
Gång på gång har jag blivit lurad av världen, som aldrig förr har varit så elak, tragisk och sorglig. Ljusglimtarna har funnits de också, men de kom sent det här levnadsåret, vilket jag i sig är lycklig över att de ens gjorde. Men det är en hel process i sig att förstå hur livet formas efterhand, när man kommer närmare döden än aldrig förr och när man får sig den ena tankeställaren efter den andra. En sak har jag lärt mig: jag borde höra av mig oftare. För i år har jag lärt mig att det kan vara försent. Ni, mina vänner, anar inte hur ofta jag tänker på er. Ingen är glömd. Men jag kan vara världens sämsta på att faktiskt slå ert nummer, skicka ett sms eller till och med ta kontakt genom diverse elektroniska medel. Förlåt.
Tiden har gått fort de senaste månaderna, sedan det blev lite lättare att andas igen. Och då bortser jag från en av de jobbigaste dagar jag någonsin upplevt tillsammans med stor tragik som skedde på olustigt nära håll. Nu sitter jag här, fylld av alla dessa tankar. Fylld av kärlek. För livet, för min familj, för mina vänner. Fylld till den bredd att jag är blir helt tom inombords. I spänd förväntan över vad mitt tjugosjätte levnadsår skall visa mig av livet.
En snabbvisit till Göteborg.
Efter intervjun blev det uteserveringspremiär för i år - en öl i solen vid Vasaplatsen var fantastiskt fint. Sedan träffade vi Sara och Calle i parken bredvid innan vi begav oss till Gamlestaden där Gabbe huserar hos sin Emma. Kvällen bestod sedan i lite mer öl i parken, utgång på Avenyn, en grundlurning, två nekningar att gå in på Kelly's för Saras del, en sista öl på Kings Head och en pojke med mustasch som aldrig ville sluta le mot mig. Han fick bli fint sällskap hem på spårvagnen, men sedan skiljdes våra vägar åt och vi alla åkte hem och sov.
Sömnproblem och monster - eller tankar om Göteborg.
Okej, såhär mycket kan jag sova just nu. Så mycket att jag istället bloggar, menar jag. Kl. 5.35 avgår tåget mot Göteborg imorgon. Eller inatt, skulle jag hellre vilja säga. Det kommer inte att bli kul då klockan ringer, därför förbereder jag mig så gott jag kan nu så att jag i princip kan gå i sömnen till stationen. Jag blev för övrigt utnämnd manager i vår grupp idag då jag tog hand om ärendet att hämta tågbiljetterna. Skönt att veta att man har skillsen, liksom.
I Göteborg ska jag förutom att träffa Gabbe, Emma, Sara och Calle och förhoppningsvis andra härliga människor även hälsa på Groove tillsammans med mina reskamrater Robert och Max. Vi ska bland annat intervjua en viss Gary till vår uppsats. Bara namnet skrämmer livet ur mig, då han delar det med engelskaläraren jag hade när jag bodde och pluggade i London. Han påminde mig mest om monstret i The Goonies, i första delen av filmen då han faktiskt var läskig.
Det snurrar i min skalle.
Ja, inte för att jag lyssnar på Familjen, men det snurrar i min skalle ändå. Jag får panik över uppsatsen lite titt som tätt och förstår inte riktigt vad vi skriver ena stunden, medan jag i nästa inte kan se något sammanhang i vad vi redan skrivit. Lägg på konstant trötthet och min hjärna stänger av sig. Jag försöker intala mig själv att det är det sista, även fast jag antagligen fixade praktik på Warner i höst idag och då ska läsa en distanskurs samtidigt. Men det blir liksom aldrig mer vanliga studier vid högskolan. Och därför borde jag dansa på moln och förstå precis allting och skriva som aldrig förr. Men icke.
Jaja, det kanske lossnar. På fredag åker jag och grabbarna till Göteborg för att intervjua lite folk i alla fall. Det kanske känns bättre efter det.
Piggelin i mängder.
Frågan är dock hur länge det kommer att räcka - och kan man få bieffekter om man äter för många Piggelin på en och samma dag? Jag har nämligen ätit tre stycken bara ikväll...
A-lagaren som muckade med en stolpe.
Hultsfred.
Sedan kom självaste Gula Gubben och körde en spontan konsert för oss. Det vad kul tyckte jag, med tanke på hur stolt jag var när jag träffat honom på Roskilde för några år sedan. Tyvärr luktade han väldigt illa, men det är väl en del av imagen, så att säga. Metropol var fullpackat kvällen till ära, Hästpojken gjorde en bra spelning och sedan följde ett enormt öldunkningskrig. När dom stängde begav vi oss till Putte och Jenny för efterfest, och vilken efterfest sen. Jag hade en diskussion som aldrig ville ta slut med Skrikhult-Olof efter att han sagt att han hatade studenter. Alkoholen flödade och inte förrän solen gick upp tyckte vi att det var dags att cykla hem. Då hade en hurtig Hultsfredsbo gått upp för dagen och målade staket. Stabilt.
Dagen har spenderats på Tre Kronor med Robban, Regina, Håkan och Anton. Vi hängde där så länge att vi trodde att dom skulle kasta ut oss. Trevligt, även fast min hjärna inte fungerar som den ska idag. Nåväl - Hultsfred in my heart och snart kommer jag tillbaks.
Så ska det låta.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.
Lev med det.
Idag gjorde jag fel. Igen. Jag satt uppe till efter midnatt. Väldigt korkat med tanke på att jag behöver sömn, sömn, sömn. Nu ska jag sova, dock.
En kvällssaga.
Nu skall jag förtälja er en historia som tar sin början en het junidag för tjugosju år sedan i Mumbai, Indien. Två spädbarn hittades då i en korg utanför ett barnhem i staden som i folkmun kallas Bombay. Pratab och Pauloni. Så stod det på de handskrivna lapparna som lämnats hos tvillingarna. Det var de namn deras mamma ville att de skulle ha, kanske också ett bevis på att hon älskade sina barn men inte kunde ta hand om dem av en outgrundlig anledning. Barnhemmet tog hand om de två, och senare adopterades de av två separata par i Sverige.
... nåväl, det hade kunnat vara en fin liten saga. Men det är på riktigt och den ena av de adopterade små barnen är min vän Sofie. Och i år ska vi tillsammans göra en resa till Indien där vi ska hitta detta barnhem och kanske till och med försöka oss på att hitta hennes mamma. Tyvärr kan inte brodern, Tobias, följa med då han tragiskt nog tog sitt liv för drygt ett år sedan, bara några år efter att han och Sofie hittat varandra.
Jag tror att det kommer att bli en fantastiskt spännande resa och jag är så otroligt glad över att just jag får följa med. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att min fina vän ska få en resa utan dess like.
Lycka kan vara...
Cyklar överallt.
När jag var liten fick jag lära mig att där det inte finns särskilda cykelvägar, där cyklar man på gatan. Visserligen intill trottoarkanten, men på höger sida och med ungefär samma regler som bilister har. En ganska allmänt vedertagen syn på cykling, mycket med tanke på att det är faktiska trafikregler. De här reglerna verkar dock inte ha nått Kalmar. Överhuvudtaget. De är överallt, hela tiden, de där trottoarcyklistligisterna. Och då ska det tilläggas att centrala Kalmar är väldigt lugnt trafikerat och där det finns trafik finns även cykelbanor.
Igår höll jag på att bli påkörd säkert tre gånger på en väldigt kort sträcka. En medelålders kvinna hade dessutom mage att plinga mig ur vägen - på ett övergångsställe! Jag blir förbannad på riktigt, men vad ska man göra när hela jävla staden inte verkar ha någon koll alls. Nästa gång ska jag ta mig fan bli påkörd på riktigt och stämma skiten ur dumarslet.
Oväntade samtal.
För några veckor sedan ringde någon min mobil och skrek på typ arabiska, väldigt högt och väldigt argt. Även fast jag förstod att denna person ringt fel, tyckte jag att det kändes lite otäckt. Tidigare idag ringde ett okänt nummer och jag i min baksmälla bestämde mig för att inte svara. När det för en stund sedan ringde igen och jag svarade, dock ej mindre bakfull men med en viss nyfikenhet på vem det skulle vara - så var det givetvis den skrikande människan igen. Jag försökte säga att han ringt fel och till slut lugnade han ner sig och sa "ja, fel, fel fel..." innan han lade på. Man blir ju lite nyfiken på vem personen är, fast jag är nog allra mest nyfiken på vem det är han vill ringa och skälla så fruktansvärt på? I'm happy it's not me.
Vem bestämmer vad du ska lyssna på?
Enligt last.fm lyssnade jag tydligen på Bruce Springsteen för drygt 38 år sedan - det är onekligen intressant fakta, som kanske är sann. Dessutom ska jag enligt samma källa lyssna på Babyshambles French Dog Blues om 428 dagar. Trevligt, tycker jag. Last.fm har ju gjort fina val, så varför inte.
I övrigt sitter jag och dricker vin och har precis avnjutit ännu en av mina fabulösa måltider i form av (givetvis) egengjorda vitlöksköttbullar samt välkryddade potatisbullar med vitlök och persilja stekta i massor med smör. Snart ska jag bege mig över till Jens och sedan är det utgång - med min vitlöksandedräkt lär jag få hångla hur mycket jag vill ikväll.
Jag gillar denna terminen.
Ikväll är det fest, mina vänner!
Tråkblogg och examenstankar.
I veckan har vi tagit tag i vår C-uppsats, vilket känns riktigt bra. Jag satt igår och skrev i princip hela första kapitlet, en otroligt skön grund att stå på nu när vi ska börja skriva om alla underbara, härliga, teorier vi ska använda oss av. Den akademiska världen är kanske inte den roligaste alltid, men jag kommer att sakna allt ståhej kring tentor och uppsatser när jag väl avslutat mina studier. För det känns ju ändå ganska tryggt, på något sätt. Hur som helst är det avslutningsceremoni i Gröna Salen på Kalmar Slott den 4 juni. Precis en månad innan jag står på Ullevi och tittar på Bruce Springsteen. Men jag vill fokusera på det där med examen först. Det känns oerhört bra.
Tomheten efter explosionen.
Onsdag natt och jag är fortfarande sjukt trött efter Stockholmstrippen. Och allt känns tomt efter att hela helgen var så fullkomligt hektisk med konstanta roligheter. Kanske inte det bästa av mig att vara uppe klockan två då, kan tyckas, men ibland kan man inte slita sig från diverse kryptiska meddelanden. Hur som helst har jag sällan varit så trött så många dagar i rad - kanske är det så att åldern faktiskt börjar ha en rejäl påverkan på kroppen när man festar två dagar i rad och spenderar en tredje med att dricka vin? Jag tror det.
Nu är C-uppsatsskrivandet igång. Känns stabilt än så länge - imorgon har vi ett andra möte och efter det hoppas jag att vi kan börja skriva på allvar. Sen så småningom blir det Göteborg för intervjuer och förhoppningsvis även Stockholm för samma ändamål.
Stockholm.
Åh, en helg i Stockholm borde man ta sig oftare, det är liksom som balsam för själen. I fredags mötte jag Hanzan vid Kulturhuset. Efter en kaffe begav vi oss till Bengans och inväntade Markus Krunegård. Han spelade fem låtar, sjöng en del fel men kom med en massa charmiga bortförklaringar och mellansnack att jag blev alldeles tokkär. Sen åkte vi till Skarpnäck och åt en pizza innan det blev förfest vid Skanstull. Ida kom och joinade oss, vilket var så fantastiskt kul eftersom vi inte träffats på två år. Hon drog sedan med nio Hultsfredssjälar, en utbyting och en Lina till stället på Söder som hennes pojkvän jobbar på där det blev mycket öl och mer dans än jag någonsin sett på Metropol. Galet.
Vaknade upp inte fullt så bakis som jag trodde jag skulle vara i lördags. Bästa Hanzan bjöd på frukost innan jag tog min för helgen mobbade packning in till Skanstull igen. Där träffade jag Teresa och vi gick till Systemet där jag stötte på bekantskaper, ungefär som back in the good old days i Hultsfred. Liten stad, det där. Vi begav oss till fina lägenheten på Ringvägen och sedan ramlade folket in. En festlig kväll, vi gick ut framåt midnatt och hamnade på Kelly's. Sunkhak i all sin ära, men jag hade trevligt. Träffade dessutom en mystisk karl där i natten som charmade mig totalt och som spelar i band och som gjorde att jag somnade med ett leende på läpparna.
Söndagen börjades med en pizza, innan jag tog min mobbade packning vidare till Beyond Retro där Ida spelade några låtar för mig, Hanzan och Frida - samt ett antal människor som gick runt och letade kläder i butiken samtidigt. Fint att se henne spela igen. Sedan fikades det innan jag följde med Frida till Nalen, där hon och Daniel bor i en otroligt mysig och fin lägenhet. Marit spelade i huset, men vi hade så trevligt och jag satt hellre och pratade och drack vin kvällen till ära, istället för att gå på konsert. En toppenavslutning på helgen, helt enkelt. Även fast hemvägen blev dyr och tråkig, då mötet jag skulle åkt förbi Hultsfred för att gå på blev inställt.
Helgens planer.
Så, Stockholm i helgen. Jag har sett fram emot att få åka tillbaka ända sedan jag kom hem från USA. Imorgon ska jag hänga med bästa Hanzan, träffa fint folk ute och på lördag ska jag på fest med både gamla och nya bekantskaper. Trevligt ska det bli. Söndagen bjuder på spelning med Ida på Beyond Retro som kanske också följer med mig och söndagens fina häng i form av Frida och tittar på Marit Bergman på kvällen. Och på måndag bär det av till Hultsfred för lyssningsmöte. Fullt upp, men infernaliskt roligt.
Markus Krunegård.
Minnen.
Det är konstigt det där med möten som sker i ens liv. Vissa människor glömmer man ju faktiskt ganska snabbt, medan andra stannar kvar i en. I hjärtat. John Lennons visdomsord "The odds of not meeting in this life are so great that every meeting is like a miracle" är så vackra att alla borde ta de till sig. Jag menar, tänk på alla människor som finns därute egentligen. Just nu lyssnar jag på Here Comes The Sun och tänker på Honom - som tänker på mig varje gång han lyssnar på den låten. Det är fantastiskt. Vi träffades under max en vecka när jag var i Australien. En vecka. Det mötet kommer att finnas för resten av våra liv i våra hjärtan. Det må låta fånigt, men det är sådant jag lever på. Kärlek.
Snabba bud.
Nytt, nytt, nytt.
Man behöver förändringar ibland. Jag behövde det när jag kom hem från USA och jag har till ändrat ganska mycket i mitt liv och i min vardag jämfört med hur jag levde förra våren. Och det är jag glad för, även om det är småsaker så märks det en skillnad. Visserligen har mycket av förändringen skett i samband med alla jävliga saker som hänt senaste halvåret också, men ändå. Den största förändringen har nog dock mest skett i mitt psyke, men det är kanske också det viktigaste. Kontentan är dock att jag nu även ändrat min bloggs utseende. Det är ju ett måste i den rasande fart vårt samhälle har idag. Typ.
När man har för höga förväntningar.
Counting Crows.
Det är ett band jag sällan pratar om, oftast glömmer jag bort hur bra jag tycker att de är. Men det är kanske också en undermedveten revansch för att jag blev så besviken då jag äntligen fick uppleva dem live på Hultsfredsfestivalen 2002. De var bakfulla och presterade kanske inte sitt allra bästa där i eftermiddagssolen. Eller så var det för att jag var nykter och varm och hade tokhöga förväntningar. Hur som helst har de gjort mig lite besviken igen. Med nya skivan Saturday Nights and Sunday Mornings. Jag ville verkligen älska den, men första intrycket är att den inte kommer med något nytt och mycket av det gamla sounder är borta. Det bästa är kanske om jag borstar bort alla höga förväntningar och lyssnar på den några gånger till. Annars kan jag nog leva med Mr Jones, Colorblind, Round Here, A Long December och alla andra underbara tidiga låtar.
