Kin.

Om nästan exakt en månad fyller jag år. Igen. Såhär strax innan jag fyller brukar jag reflektera lite över vad som faktiskt hänt under året. Jag tror att det är ganska oundvikligt. Mitt år som tjugofem hade antagligen kunnas skrivas ner i en bok - så mycket innehåll i form av känslor och tankar har jag nog aldrig tidigare upplevt under ett och samma år. Reflektioner blir överflödiga, det har liksom hänt för mycket för att ta in.

Gång på gång har jag blivit lurad av världen, som aldrig förr har varit så elak, tragisk och sorglig. Ljusglimtarna har funnits de också, men de kom sent det här levnadsåret, vilket jag i sig är lycklig över att de ens gjorde. Men det är en hel process i sig att förstå hur livet formas efterhand, när man kommer närmare döden än aldrig förr och när man får sig den ena tankeställaren efter den andra. En sak har jag lärt mig: jag borde höra av mig oftare. För i år har jag lärt mig att det kan vara försent. Ni, mina vänner, anar inte hur ofta jag tänker på er. Ingen är glömd. Men jag kan vara världens sämsta på att faktiskt slå ert nummer, skicka ett sms eller till och med ta kontakt genom diverse elektroniska medel. Förlåt.

Tiden har gått fort de senaste månaderna, sedan det blev lite lättare att andas igen. Och då bortser jag från en av de jobbigaste dagar jag någonsin upplevt tillsammans med stor tragik som skedde på olustigt nära håll. Nu sitter jag här, fylld av alla dessa tankar. Fylld av kärlek. För livet, för min familj, för mina vänner. Fylld till den bredd att jag är blir helt tom inombords. I spänd förväntan över vad mitt tjugosjätte levnadsår skall visa mig av livet.