Kin.

Bara en dag kvar av denna veckan innan det är helg igen. Skönt. Jag vet, det låter fantastiskt tråkigt men det är så mitt liv ser ut just nu. Jag lever mitt liv på fabriken och i mitt rum, i princip. Men nu börjar det blir varmare och det vankas grillfester och allt vad det innebär - med andra ord kommer helgerna kanske inte bli så dumma trots allt.

I övrigt håller jag på att planera resan genom att läsa på om typ tågresor inom Kina och om vi billigt och smidigt kan ta oss via Hong Kong till Xian och Lhasa och även vad sjutton man hittar på i Buthan som jag förhoppningsvis kommer att kunna inkludera i resplanen. Sedan har jag fördrivit tid med att skriva alla bandpresentationer till Siesta!, festivalen som går av stapeln i maj i Hässleholm. Kommer dock inte kunna åka dit, tråkigt nog. Jag lägger även varje vecka ut ett videotips på Musicstage.se och har skrivit lite recensioner och så där. Bara så att ni vet, liksom.

Eftersom jag tycker om att dokumentera mina resor på ett eller annat sätt har jag nu skaffat mig en till blogg endast koncentrerad på resor. Tanken är väl egentligen att slippa det dåliga systemet på resedagboken.se och att jag kan samla allt som har med min kommande långresa att göra på ett och samma ställe. Samt på ett enkelt sätt kommunicera med nära och kära genom att egentligen bara behöva besöka en sida då östvärldens Internet inte kanske är världens snabbaste på alla ställen. Hur som helst, ni som brukar läsa min blogg slipper tjafs om planering och införskaffande av visum och diverse annat som kan anses tråkigt. Men jag kommer även att skriva annat - vi får helt enkelt se vad det bli av denna nya blogg.

Ännu en vän har gått bort. Jag förstår inte vad som händer runtomkring mig. Det tar liksom verkligen aldrig slut, och även om någon sa till mig för ett tag sedan att det aldrig tar slut, så är jag väl medveten om att livet innehåller tragiska incidenter och kommer alltid göra så - jag bara önskar att allt slapp infalla under en period av drygt ett år. Vad händer? På ett egoistiskt sätt är jag glad att jag inte hade träffat honom på några år, det gör det enkelt för mig nu. Men jag kommer aldrig att glömma de gånger han dök upp och var med oss. Alltid en glädjespridare, ett leende som fick en själv att le och med stora drömmar om en musikkarriär. Vila i frid, Freddie.

Okej, det blev inget London, så istället spenderade jag fyra dagar i Tönsberg med att göra ingenting och umgås lite med Richard för ovanlighetens skull. I onsdag begav jag mig mot Varberg där jag sedan spenderade fyra underbara dagar med fina fina vänner. Fredagen blev till en dag i vilken jag gärna hade stannat några dagar - grillning, värme, vår, vänner, brännboll och den finaste solnedgången jag sett på länge. Jag fyllde så att säga upp ett batteri av kärlek som nästan var tomt till nästan fullt. Mest för att alla inte var där, isåfall hade det varit överfyllt.

Här sitter jag dock nu med världens förkylning. Inte helt förvånande i och för sig - för om vi har lärt oss något det senaste året mina vänner, så är det att Kristin inte får ha för mycket kul utan att drabbas av något som drar ner henne igen. Men det tillåter jag inte längre, så imorgon tänkte jag vakna upp utan snorfylld skalle samt en förmåga att andas normalt. Yes, indeed!

Egentligen skulle jag ha befunnit mig i London nu. Det trodde jag även igår när mitt plan på grund av dimma blev inställt första gången. Jag märkte att stämningen var lite kaosartad när jag kom till flygplatsen, men eftersom jag kunde checka in och gå in till avgångshallen kändes det lugnt. Något sent insläppta vid gaten ropade de ut att planet var inställt. I kön till servicedisken fick vi besked om att även vi likt passagerare tidigare på dagen skulle forslas till Oslo/Gardemoen med buss. Detta då inget plan kunnat landa på hela dagen. Då min buss blev full kom en nervös kvinna ombord och sa att de inte hade personal nog att boarda oss, så därmed var hela flighten inställd. Och åter vid servicedisken fick vi reda på att alla flyg var fullbokade fram till torsdag. Tack för den, liksom. Sedan frös jag ihjäl i väntan på en buss som aldrig kom vilket resulterade i att jag fick ta en taxi hem för 600 kronor.

Det var min fredag det. Idag har jag försökt att inte tänka så mycket på att jag egentligen skulle befunnit mig i London med Stuart och Simon, hängt med mina gamla polare Ida och Jenny och njutit av kanske Camden eller Notting Hill, någon park eller marknad, ölen, gatorna, torgen, människorna, atmosfären...

Inte ens när man anstränger sig för att bara njuta av livet och slappna av och ha kul får man göra det. Just nu funderar jag mest över vad jag har gjort för fel som förtjänar alla motgångar? Jag försöker bygga, men allting raseras likväl direkt.