Kin.

Har nu suttit de senaste timmarna och läst igenom en uppsats inför måndagens opponering. Jag gav upp när jag hade halva analysdelen och slutsatserna kvar, då jag tyckte att jag fått lida lagom mycket med tanke på det 23-gradiga vädret utanför fönstret samt några i min klass och några tvåor sittandes på balkongen över gården. När dom kastade vindruvor på mig kände jag mig som det mobbade, duktigt studerande barnet i klassen. Haha. Lyckligtvis är det inte riktigt så illa - jag har nu tagit mitt förnuft till fånga, duschat och öppnat första ölen och inväntar folket för att sedan gå ner till Kåren och dricka mer öl. Ja, utanför än så länge. Senare är det bartömning och sista kårkvällen, och antagligen sista gången man besöker det stället. Det ska bli kul.

Jag minns hur jag kröp ihop på stolen i hörnet precis vid stereon. Skivan med det gula omslaget var precis inköpt och äntligen skulle jag få lyssna. Hörlurarna var för stora men det gjorde ingenting. Jag pressade dom mot mina öron för att höra varje ton, varje textrad. Efter tolv låtar var skivan slut, men det var början på en lång resa som jag aldrig kommer att glömma. Min värld bestod av tre pojkar från andra sidan Atlanten och min högsta önskan var att få komma till Tulsa, Oklahoma. Det känns komiskt idag, men då var det hela mitt liv.

Jag minns lukten av CK One och den långa, varma och förväntansfulla bilresan ned till Köln då jag äntligen, äntligen skulle få se dom. Jag skulle få andas samma luft, få se med egna ögon och få lyssna på alla de låtar som betydde så mycket för mig. Det var ett stort ögonblick i mitt liv, och jag kommer aldrig glömma då jag gick ifrån kön in till Sporthalle då ett fönster öppnades och de plötsligt stod och vinkade åt oss. Eller efter konserten då de åkte iväg med bilen. Jag förstod inte riktigt vad som hänt - jag var uttorkad, helt matt i kroppen och lycklig. Och så tom att jag bara ville gråta.

Anledningen till denna brutala sanning och nostalgi är att det i år är tio år sedan. Det har varit en lång resa, och min fanatism tog slut efter bara ett par år. Men den fick mig att upptäcka mer och mer musik, på nästan precis samma sätt. Med stor kärlek och mycket känslor. Det är musik för mig, och det var tre pojkar från USA som fick mig att upptäcka det inom mig.

När jag bodde kvar i Hultsfred var nog den största actionhändelsen då en man gick in på banken på gågatan och rånade den på 100 kr. Eller ja, han misslyckades givetvis, och det hela var väldigt komiskt. Nu händer det grejer, två män gripna på Granitvägen imorse. Jag kan inte låta bli att skratta åt det, bara för att det händer i Hultsfred. Och på min gamla gata, dessutom.

Tiden går så otroligt fort för tillfället. Det är redan en vecka sedan vi begav oss upp till Stockholm och intervjuade Sonic, Bonnier Tidskrifter och VeckoRevyn för uppsatsen. Kul var det, jag hann även med en intervju med Lasse Lindh, häng med Frida, en för min del trött premiär på Landet, träff med en av mina kusiner samt lite shopping. Inte dåligt, och mycket trevligt. I lördags blev det sedan grillpremiär vid slottet med några av de finaste.

Uppsatsen är på god väg att bli klar - två viktiga avsnitt kvar, men idag avverkade vi den sista intervjun och nu är det bara att köra på. Idag tar vi dock en paus, för att kunna plugga till tentan på fredag. Min enda omtenta, och förhoppningsvis min absolut sista tenta. Det går framåt, men jag har tvingats ha högläsning för mig själv för att ta mig igenom en av böckerna. Går det, så går det. Den största belöningen kommer i form av MM-festen nästa helg i Hultsfred. Tills dess är det plugg ungefär varje vaken timme. Men några avsnitt Brothers&Sisters ska jag nog kunna klämma in också.