Kin.

När jag var 17 år var Napster helt nytt. Efter ett tips från en Internetvän blev A Long December en av de första låtarna jag fildelade och en underbar musikupptäckt. Counting Crows kom in i mitt liv i en period då jag verkligen behövde de där hoppfulla, fina låtarna, Adams dreads och Mr Jones. Och de har funnits med mig sedan dess.

Det är ett band jag sällan pratar om, oftast glömmer jag bort hur bra jag tycker att de är. Men det är kanske också en undermedveten revansch för att jag blev så besviken då jag äntligen fick uppleva dem live på Hultsfredsfestivalen 2002. De var bakfulla och presterade kanske inte sitt allra bästa där i eftermiddagssolen. Eller så var det för att jag var nykter och varm och hade tokhöga förväntningar. Hur som helst har de gjort mig lite besviken igen. Med nya skivan Saturday Nights and Sunday Mornings. Jag ville verkligen älska den, men första intrycket är att den inte kommer med något nytt och mycket av det gamla sounder är borta. Det bästa är kanske om jag borstar bort alla höga förväntningar och lyssnar på den några gånger till. Annars kan jag nog leva med Mr Jones, Colorblind, Round Here, A Long December och alla andra underbara tidiga låtar.