Kin.

Fan. Kan inte sova om nätterna. Jag tänker på allt och inget och jag har helt ärligt fruktansvärt svårt att hantera det. Jag har alltid vetat vart jag ska. Jag har alltid haft någon slags trygghet i ryggen, ett hem att komma tillbaka till och föräldrar att falla tillbaka på. Det har jag inte längre på samma sätt, och jag vet inte alls vart jag ska.

För att förtydliga - jag har fortfarande ett hem, jag har fortfarande föräldrar att falla tillbaka på. Men deras nya hem är inte mitt hem och jag vill inte falla tillbaka på någon.

Tankarna kanske skingras under dagen. Passade nog heter ju temat för idag When tomorrow comes, så någon av dom som ska snacka idag kanske inspirerar mig - det gjorde några av dom förra året i alla fall.

Och förresten - tar man bara en dag i taget vet man fortfarande på ett ungefär var man ska. Inte fan behöver jag tänka på USA och diverse annat i framtiden nu, när jag vet att nu ska jag iväg till skolan och i helgen ska jag till Jönköping. Det behöver inte vara så svårt... ah, jag älskar när jag tänker positivt. Skönt att jag nästan alltid gör det också.