Kin.

Helt plötsligt känns allting så himla tomt. Festivalen blev lyckad, förutom att jag var halvsjuk, konstant trött och otroligt seg den senare halvan av den. Trodde att jag skulle jobba en massa, men det blev inte riktigt så - hängde mest med Malin vilket i sig var en fin repris från förra året. Nu är jag sjuk och i söndags kväll låg jag och feberyrade hos Robban och Regina. Lyckligtvis mådde jag bättre igår så jag hjälpte dom att packa och städa inför flytten innan jag begav mig hemåt på kvällskvisten. Jag försökte dra ut på det så länge som möjligt - efter att ha varit helt uppe i varv i en veckas tid och spenderat all vaken tid i någons sällskap ville jag inte hem till en ensam lägenhet i Kalmar. Det kan vara det värsta som finns. Ångesten kryper sig liksom på - regnet faller utanför och här sitter jag ensam och vemodig. Årets festival blev konstig känslomässigt sett, beviset på det kom kanske allra mest fram när jag grät till Håkan och För en lång, lång tid i lördags natt. Timmen efter var jag tvungen att säga hejdå till Hanzan som blir borta forever. Lägg till tusen tankar om allt och min hjärna var kaos.

Det var fantastiskt att få se Babyshambles igen. Pete skötte sig nästan för bra, vilket gjorde att spelningen blev lite halvseg, men jag befann mig i ett euroforiskt tillstånd ändå, så jag brydde mig inte så mycket. Markus Krunegård var underbar och jag blev kär igen. Och Säkert! var lika fin som vanligt. Men Håkan Hellström. Han gav mig den bästa spelningen under Hultsfred '08 och kanske även den bästa konserten jag någonsin sett med honom. Jag önskar att jag sedan orkat se mer av Robyn, men det var fint att gå ifrån området och höra hennes hitkavalkad. När jag och Sara vandrade uppför Stålisbacken blickade vi ut över Hultsfreds soluppgång och jag kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar den där lilla hålan.