Kin.

... ja, då händer saker som att man vaknar av ihärdiga skrik av lidelse och desperation. Idag blev jag för första gången rädd på riktigt för vår källarkompanjon. Jag gick och lade mig vid åtta imorse och sov väldigt gott vid två-tiden när jag vaknar av ett utdraget och extremt "HEEEELVETE", tätt följt av "FAAAAAN", från badrummet. Vad gör man? Jag inväntade det sista skriket och att han skulle gå upp så att jag kunde låsa min dörr. Sedan låg jag och lyssnade på hans ljud en god stund innan jag äntligen somnade om. Nu i efterhand visade det sig att killen ännu en gång skurit sig i fingret på jobbet och i ren desperation skrek han för att blodet inte ville sluta spruta när han tog av sig bandaget. Men jag blev lika rädd för det, med tanke på hans extrema mängd mediciner som han tar och hans i övrigt konstiga beteenden. Det känns ganska bra att han flyttar ut imorgon - även fast jag inte riktigt tror att han på något sätt skulle skada oss. Men man vet aldrig.

Jag funderar lite på mängden av så labila människor som lever runt omkring oss. Hur sjuka är dom egentligen? Vilken hjälp får dom? Herregud, om tio år kanske vår källarkompanjons frustrerande utbrott lett till kanske inte helt oanade hemskheter. Jag vet inte, jag hoppas bara att systemet fungerar och att de som verkligen behöver hjälp får den. Men det vet vi ju att de inte får, med tanke på diverse mord och andra onödiga händelser som skett av psykiskt instabila personer i årtal.