Kin.

Egentligen skulle jag ha befunnit mig i London nu. Det trodde jag även igår när mitt plan på grund av dimma blev inställt första gången. Jag märkte att stämningen var lite kaosartad när jag kom till flygplatsen, men eftersom jag kunde checka in och gå in till avgångshallen kändes det lugnt. Något sent insläppta vid gaten ropade de ut att planet var inställt. I kön till servicedisken fick vi besked om att även vi likt passagerare tidigare på dagen skulle forslas till Oslo/Gardemoen med buss. Detta då inget plan kunnat landa på hela dagen. Då min buss blev full kom en nervös kvinna ombord och sa att de inte hade personal nog att boarda oss, så därmed var hela flighten inställd. Och åter vid servicedisken fick vi reda på att alla flyg var fullbokade fram till torsdag. Tack för den, liksom. Sedan frös jag ihjäl i väntan på en buss som aldrig kom vilket resulterade i att jag fick ta en taxi hem för 600 kronor.

Det var min fredag det. Idag har jag försökt att inte tänka så mycket på att jag egentligen skulle befunnit mig i London med Stuart och Simon, hängt med mina gamla polare Ida och Jenny och njutit av kanske Camden eller Notting Hill, någon park eller marknad, ölen, gatorna, torgen, människorna, atmosfären...

Inte ens när man anstränger sig för att bara njuta av livet och slappna av och ha kul får man göra det. Just nu funderar jag mest över vad jag har gjort för fel som förtjänar alla motgångar? Jag försöker bygga, men allting raseras likväl direkt.