Kin.

Sitter i Notodden hos mina föräldrar och snön faller utanför fönstrena. Om ett par timmar drar jag mig hemåt igen och hoppas på att det går smidigt trots vädret. Imorgon börjar jag jobba igen, som aktivt sjukskriven vilket känns bra för äntligen börjar ryggen kännas bättre och även om jag inte kan göra annat än att sitta vid ett syneband, kommer jag ut och får träffa människor.

Idag för en månad sedan satt jag och våndades på en buss till Helsingborg. Drygt tre och en halv timme senare hände det värsta som hänt i mitt liv hittills. Människor runt omkring mig har sagt att jag varit så stark och förnuftig genom hela processen. Men nu då? Nu när det känns som ett hål genom själen, att en bit av mitt hjärta inte längre finns. När folk tror att jag kanske inte är lika ledsen längre, att jag inte tänker på henne - det är nu jag är som mest ledsen, egentligen. För det är nu jag förstår. Och jag tänker på henne hela tiden. På vad vi hade tillsammans, på våra minnen, på den dagen för en månad sedan när jag såg min bästa vän ligga död i en sjukhussäng, på begravningen. Det är nu jag förstår, på riktigt, att hon aldrig kommer tillbaka.

Jag längtar till den dagen då jag kan skriva mer positiva och glada inlägg. Men en blogg ska väl spegla ens liv, har jag fått för mig.