Kin.

Jag sitter och tittar på Håkan Hellströms Explodera Bateria! och tänker på London och musik och glädje och vänner och allt bra i livet. Man blir liksom sådan när man ser den energi och kärlek som utspelar sig på scenen från Lisebergshallen 2002. Mest påminner den mig om när jag bodde i London 04-05 och då jag efter jul bara hängde löst i den stora staden och funderade på vad jag skulle göra i livet. Jag och Ida brukade titta på filmen ganska ofta och det slutade alltid med att vi hoppade runt som galningar i soffan och överallt. Den funkade liksom lika bra till förfest som till frukost.

London ja. I april åker jag dit och hälsar på alla fina människor, tillsammans med Stuart. Det kommer att bli så bra - jag kommer dock att sakna Hanna oändligt där, då vi flyttade hemifrån dit tillsammans när vi var 19 år och allt som har med London att göra påminner mig alltid om henne. Både innan och nu. Jag ska njuta av parkerna, av Camden, fantastiska uteställen och hela atmosfären. London känns konstigt nog fortfarande som mitt andra hem.

Nu ska jag laga mat, sedan är det dags att dricka rödvin och lyssna på bra musik innan vi beger oss ut i snön.