Kin.

Dagarna går, klockan tickar vidare. Jag vill inte. Bubblan jag levt i de senaste två veckorna kommer snart att spricka. Då sitter jag där i vardagen, ensam, och undrar vad det var som hände. För jag förstår inte nu. Vad är det egentligen som har hänt? Och varför? Detta eviga varför. Jag kommer att fråga mig det i resten av mitt liv. Varför. Det var det värsta tänkbara som kunde hända. Just nu är saknaden så enorm att jag inte kan tänka klart. Knappt stå på benen. Och ingen kan hjälpa, ingen kan trösta nog. För ingenting kommer någonsin att kunna föra henne tillbaka till oss.