Kin.

Mina dagar känns väldigt konstiga nu. Jag försöker liksom greppa tag i varenda positiv sak jag kan urskilja i vardagsbruset och hålla fast vid det. Först var det Winnerbäck, det höll i sig en vecka. Sen var det min frenetiska läsning av Stieg Larssons första bok för att hinna läsa ut den innan jag skulle se filmen i lördags. Det lilla ruset höll i sig ett par dagar. För det blir som små slags kickar där jag kan drömma mig in i en värld och bli inspirerad och bli motiverad. Men så kommer en dag som denna. Ingen motivation, ingen inspiration, ont i hela kroppen och en känsla av obehag. Ångesten har slagit till.

Igår var en konstig dag, det började som en bra dag. Den slutade med några tårar strax innan jag föll till sömns. Den började med kärlek och sol och fågelkvitter. Sedan kom jag på det, det var ett år sedan min vän förlorade det finaste i sin värld. En brutal händelse och en ond människa (?) gjorde Arboga känt i hela världen. Två små barn fick inte uppleva resten av sitt liv. Tankarna förde mig naturligt över till min egna sorg och samtidigt berättade Stuart att både han och Hannas syster hade drömt samma dröm om henne under natten. Mycket känslor, mycket tankar. Saknad. En enorm saknad. Dagarna går. Jag tänker på den där dagen ibland, men smärtan och känslorna kommer tillbaka. Känslorna av ovisshet, senare de surrealistiska. Jag hör Stuarts ord eka i mitt huvud - "She's dead, Kris". Borta. Benen brast. Längre än så orkar jag inte tänka.

Hoppas att denna dagen går fort.