Kin.

Alltså, jag är ledsen att denna bloggen blivit någon slags deprimerande läsning från och till under typ ett år. Men en personlig blogg ska väl skildra skrivarens värld, och det är ungefär så den har varit. ibland jävligt långt nere, och ibland ganska okej. Ibland glad på riktigt. Men jag hoppas att jag kan komma med något kul snart, för inte fan kan väl året fortsätta som det gjort sedan i höstas? Jag menar, en snabb uträkning säger mig att fyra dödsfall, en hjärtattack och ett par cancerbesked under en lång och iskall vinter är lite väl mycket.

Hur som helst, i början av veckan trodde jag aldrig att den skulle ta slut. Men, hörrni - det gjorde den! Så nu sitter jag här och äter chips och tittar på film. Önskar visserligen att jag hade kunnat befinna mig på Siesta!, men det får väl räcka med att jag känner festivalpeppen ända hit. Om fyra veckor finns jag där i något slags festivalvimmel i Borlänge och njuter av livet. För det är ta mig fan en av de finaste miljöerna man kan befinna sig i. Festival, sommar, öl, glada människor. Ja, jag längtar!

För övrigt, King of Leon, mina vänner. Strålande! Att jag inte upptäckt dom på riktigt förrän nu. Men det är ju bra att jag gör det nu så att jag kan se dom i sommar och bli ännu gladare. Smart drag, liksom.