Kin.

Som ni märkt har jag börjat använda min blogg som en slags resedagbok, och min tanke när jag började att blogga var nog inte att bli så personlig som jag varit de senaste månaderna. Visserligen kvittar det ju egentligen, jag bryr mig inte så mycket och folk i allmänhet verkar ju tycka om att gotta sig i andras privatliv, så why not? Hur som helst skriver jag för min egen skull och för nära och kära - dock försökte jag börja skriva på Resedagboken först, men varje gång jag skulle in och skriva ett inlägg där började jag läsa mina gamla inlägg och titta på bilder från min jorden runt resa. Jag kan fastna så lätt, så det var inte så bra om man satt och pluggade eller liknande. Det är fyra år sedan nu, som jag var mitt uppe i min resa. Och jag tänker ofta på den och pratar fortfarande ofta om alla äventyr vi var ute på. Det var en sådan fantastisk känsla av frihet att vara på resande fot. Det är ju inte direkt samma sak här i USA där jag är fast på ett ställe och studerar, men det är ändå en känsla av att man är med om någonting speciellt. Tankarna rör sig kring skillnader mellan länderna och hur man lever och vart jag trivs bäst, i vilket klimat och med vad för slags folk. Det är därför jag inte längtar hem särskilt mycket, för att jag vet att jag trivs bra här just nu, medan jag ska hem till Sverige till ett ställe jag inte trivs alls på. Så var det sagt.

Nu ska jag dra mig upp ur sängen, sen ska jag försöka skriva lite till på min uppsats om Righteous Babe Records och i eftermiddag ska vi börja spela in vårt slutprojekt i Audio Production. Bara kul grejer, inte konstigt att man trivs så bra.

Sa var man tillbaka i Los Angeles, och annu en gang fick jag flyga in over staden i morker och njuta av den synen. Jag var nagot forsenad, men allting flot pa sa smidigt att Hanna kom och hamtade mig efter en valdigt kort vantan. Vi akte direkt till en sidogata till Sunset Boulevard och till en klubb vars agare ar bror med en av Hannas hastvanner. Det blev VIP hyllan direkt och gratis drinkar, underbart. Val ute i Moorpark dar Hanna bor drabbades vi av extrem dimma, sa tat att hon knappt kunde kora in till sitt eget hus - som for ovrigt har agts av nagon slags kandis, tydligen ganska kand men Hanna kom inte ihag vem det var. Efter nagra timmars somn gick vi upp och akte till ranchen dar jag nu sitter och dar hon jobbar. Efter mycket om och men akte vi sedan ner till Burbank med hennes fantastiskt harliga chef till Los Angeles National Horseshow. Da kan namnas att jag och hastar ar lika sjalvklart som Pelle Svanslos med svans. Det spenderades ganska manga timmar dar, mest med att vanta och ata lite mat, sen tittade vi pa en tavling och sen skulle Hanna rida for att visa en hast for intresserade kopare. En givande dag, jag larde mig mer om hastar och den businessen igar an vad jag har gjort i hela mitt liv. Sen akte vi och hamtade de tva svenska tjejerna som jobbar har pa Universal Studios och akte sedan hem och at mackor och svenska pannkakor. Yum!

Nu sitter jag har pa ranchen igen, Hanna ar tvungen att jobba lite i veckan sa nu hoppar hon runt dar ute i en av hagarna. Eller ja, hasten hoppar, hon sitter mest. Sjalv ska jag forsoka skriva klart en uppsats och en recension som ska vara klara nasta vecka. Det kanske gar, kanske inte. Imorgon flyger vi till Las Vegas for ett dygn av trevligheter, sa jag bryr mig inte jattemycket. Inte helt fel att fa resan betald av sin kompis rika pojkvan heller, jag tackar inte nej, liksom.

Att flyga är väldigt intressant. Jag befinner mig just nu på Chicago Ohare efter att ha flygit med det minsta planet so far i mitt liv, från Albany. Det var så litet att det borde ha varit ett propellerplan, läskigt. Men det gick bra och jag fick skratta lite åt damen på runt 60 år bredvid mig som hade tagit på sig en läderstass dagen till ära. Nåväl, väl här såg jag att mitt plan vidare till Los Angeles är försenat nästan en timme, så jag unnade mig själv att köpa lite Internettid. Det är förvirrande att resa i tiden, här är klockan en timme mindre än i Albany så jag var tvungen att fråga Josefin som befinner sig i Detroit (eller på väg till San Diego för tillfället) hur mycket klockan var. Nu vet jag, och snart ska jag gå och äta någon härlig fet mat. Sedan väntar en fem timmar lång flygresa till, innan jag äntligen kommer fram till Hanna och LA.

Det blir en lång dag, klockan nio imorse lämnade vi Golding Hall och hängde i Morris Hall med Pat tills vi tog bussen ner i stan och intog kaffe och cream cheese bagels från Latte Lounge, för övrigt det enda riktiga caféet i Oneonta som idag var helt fyllt med folk - lokalbefolkningen kanske vågar sig ut när 99% av alla studenter lämnat staden? Vi åkte sedan buss till Albany med bröderna Baqer som skulle till Montreal och efter buss och incheckning och mat på flygplatsen hade klockan blivit fyra. När jag är i Los Angeles är klockan ett-två på natten, fast bara tio lokal tid, och då ska vi ut och dricka sprit. Tur att man är svensk, så att man klarar pressen, liksom.

Denna dagen började inte jättebra, och sen hade vi vikarie i Music and the Marketplace, så vår fina italiernare var inte där. Fast vi hade sköna Scafidé, vår andra italienska lärare som mest påminner om en maffiasnubbe eller skivbolagsboss, så det gjorde inte så mycket. Och sen på hans lektion läste han upp först någon annans och sedan min rapport angående Live Nation och Madonna inför hela klassen. Då kändes det som att jag hade skrivit något bra, och därmed blev dagen lite bättre. Sen när vi var och åt hade mina efterlängtade chicken tenders tagit slut. Men då är det bra att man bondat med en av de som jobbar i köket. Han fixade lite mer, och när de var klara sa han till folk att dom var slut, men sen helt plötsligt kom han till vårt bord och överlämnade en korg enbart till mig. Då blir man glad, helt enkelt.

Snart dags för History of Rock. Först ska vi gratta Kikuyu som fyller år idag!

Det har varit jobbiga dagar, tankeverksamheten har varit på topp. Men det går inte att deppa ihop totalt, det gör ingen nytta och jag fungerar inte riktigt så heller. I lördags kände jag att jag var tvungen att komma ut och vi begav oss till General Clinton Pub - även puben vi senast dissade på Halloween pga av klienteriet som stod utanför (white trash, någon?). Hur som helst spelade Orion som var utbytesstudent i Hultsfred i våras, som förband till någon snubbe. Jag och Josefin köpte varsin öl och ställde oss vid ett bord, och inte långt därefter känner jag hur någon gruffar bakom min rygg. Helt plötsligt får jag två enorma män över mig så att bordet flyger och jag faller (lyckligtvis) åt sidan och slår i knät medan dom hamnar i en klump på golvet. Jag blev mest bara lite chockad, medan andra drog bort männen från varandra. Jag lyckades rädda min öl och har därmed varit med i min första barfight! Eller ja, nästan i alla fall. Orion spelade och var duktig och improviserade en låt om Hultsfred som nailade livet där ganska bra. Väldigt underhållande. Efter ytterligare några öl begav vi oss sedan hemåt i den kalla natten. Kändes bra att få tankarna på annat.

Den jävligaste dagen på länge, eller kanske till och med den jävligaste dagen någonsin, är äntligen över. Fast klockan är bara lite över midnatt och det jävliga finns kvar. Världen är inte rättvis. Inte alls, och särskilt inte just nu. Så många tankar har farit runt i mitt huvud idag, så många tårar har jag fällt, att jag är helt slut. Lyckligtvis har jag fina vänner även här i Oneonta och ett biobesök som slutade med att vi smet in på en andra film gjorde att jag fick tankarna på annat en stund. Skönt. Men nu är jag hemma igen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det finns liksom ingenting jag kan göra som hjälper. Jävla, jävla, jävla sjukdom, jag vill inte ens stava ditt namn för att jag hatar dig så mycket.

Satt och pratade med Daniel på msn och han frågade om jag hade en ljudbok. Nej, sa jag, jag läser hellre. Sedan tipsade han om boken Crème Fraîche vars ljudbok är uppläst av Nina Persson. I provlyssningen säger hon ordet "fitta" i en mening. Det fick mig att tänka på gårdagens föreläsning av Jodie Sweetin, då hon sa "I just wanted to go smoke pot [...] guess you never thought you'd hear Stephanie Tanner say that". Rätt så underhållande såhär en tisdagskväll i ett iskallt Oneonta.