Kin.

Idag slog jag i huvudet hårt i en järnbjälke utanför Southside Mall. Nu har jag en bula, det har jag inte haft på flera år. Men det kan ju vara kul också, fast det gjorde för jävla ont precis när det hänt - det enda jag kunde få fram var ett ynkligt rop till Robban och Josefin att de skulle vänta på mig. Sen gick vi till Walmart och shoppade lite - Doritos, Cola light, sykit och en The Mamas & the papas skiva för 5 dollar. Jag inhandlade även stickor och garn så nu ska jag börja sticka en mössa som ska vara klar innan det blir kallt här. Värmen har nämligen kommit tillbaka, i två dagar har det nu vart upp mot 30 grader. Då är det bra att onsdagar är sundaeday på Wilsbach (där vi äter). Massa olika sorters glass, hot fudge, strössel, marshmallows och en massa annat gott.

Annars är allt bra här på campus. Idag hade vi tredje provet i Music and the marketplace. Som tur var kunde jag koncentrera mig på provet och inte på vår lärare, fast man kan ju faktiskt låtsas att man tänker och titta upp i taket - eller på honom en liten stund. Efter det fick vi tillbaka vår första rapport i Record labels in pop culture. Jag fick 9,5 av 10 och var en av få som fick det, och ingen fick fullt. Då blev jag glad.

Nu ska vi titta på Top Model och sedan Gossip Girl. Oh yeah. Och jag ska svulla i min gigantiska Doritospåse jag inhandlade idag på Walmart.

Detta klippet fick vi se idag under vår Record Labels in Pop Culture lektion. Väldigt komiskt, med tanke på vad han säger i slutet. Vår lärare, som för övrigt är den absolut skönaste lärare jag någonsin haft, svor på att han inte hört det när han tittade på den på sitt kontor, haha. Jag hade lätt kunnat ha lektion med honom när som helst, han sitter eller går runt med sin pluffsiga mage och diggar till musiken som han spelar upp. Sen pratar han med sådan inlevelse om de viktiga personerna, och så enkelt är det. Sen hasplar han ur sig saker som får en att skratta, och sånt tycker jag om. Idag när han kom in i klassrummet sa han att han tyckte att det var alldeles för tidigt att ha lektion då, klockan tolv. Helt i min smak, med andra ord. Jag tänkte att han kunde få lite utrymme i min blogg också, även fast vår heta lärare Joe fortfarande är nummer ett.

Nu ska jag plugga lite, sen blir det gym och middag innan vår kvällslektion med den galnaste jävla läraren jag någonsin stött på. Vad han har för sig under lektionerna får nämnas någon annan gång.

Daugava. Så fick jag då, av okänd källa, ändå tag på den såhär en vecka innan den släpps i butik. Jag har längtat. Jag har inte varit överdrivet nyfiken eller haft särskilt stor koll på releasedatum, låttexterna osv. Men jag har längtat. Det var tre år sedan sist som han släppte en studioskiva. Då bodde jag i London och fick den överskickad och låg i min våningssäng och lyssnade, och längtade hem och grät och log och fick gåshud. Denna gången sitter jag här i mitt rum i USA och får samma känslor. Lars Winnerbäck är hemma för mig. Och denna stunden har jag mest längtat efter för att jag inte lyssnat på honom på flera, flera månader. Konstigt nog. Men jag var trött där ett tag, jag hade hört det innan, liksom. Nu lyssnar jag på nytt material, som faktiskt låter nytt. Jag gillar det skarpt - det är mörkt, texterna sliter tag i hjärtat och kastar det i väggen, men musiken i sig är härliga gamla Lasse men nyinspirerat och med nya instrument som tar det till en helt ny höjd. Ännu en gång förstår jag varför Lars Winnerbäck betyder så mycket för mig.

Bild från winnerback.net

Idag hade vi vår andra quiz i Music and the Marketplace, därmed med den hetaste läraren ever, min färgblinda italienare som ler så att jag smälter. Sedan stötte jag och Robban ihop med honom i Fine Arts och sedan ännu en gång på Wilsbach under den delikata lunch vi då intog. Jag tror att han förföljer mig, vilket i och för sig är bra eftersom vi måste lära känna varandra innan vi ska gifta oss.

Annars då? Jo, tack. Jag är numera en moviestar. För jag menar, är man med i en film i USA måste man ju bli en äkta moviestar? Även en reklamfilm för Oneonta State University för internationella studenter som ska visas på skolor världen runt och nu närmast i oktober i Kina? Ja, det tycker jag i alla fall. Igår filmade vi i ett klassrum och sedan blev jag intervjuad och fick sedan höra att den intervjun var den bästa. Idag filmade vi vidare, fast då agerade jag mest i bakgrunden, jag och Robban satt på bryggan vid sjön när Josefin blev intervjuad, och sen filmade dom oss när vi stod och tittade på joggingbyxor i Red Dragon store. En signerad kopia kommer på posten till intresserade. Passa på innan jag blir för känd.

Nu ska jag ta mitt lama arsle och skriva ett vanligt brev till Sara. För det förtjänar hon, mest för att jag fick ett brev av henne i måndags och jag lovade att skriva tillbaka direkt. Och inte skall jag låta min nya stardom skjuta undan mina vänner. Nej, icke, då kan man ju hamna på Perez Hiltons blogg och få en ritad knytnäve upp i sitt lame ass.

Okej, New York City. Äntligen fick jag komma dit, till min favoritstad som var min favoritstad redan innan jag varit där. Och nu är det bevisat. Det ligger någon slags magi över staden, som om den där känslan som infinner sig i filmer faktiskt alltid ligger där och gror i atmosfären.

I fredags morgon begav vi oss så ner till busstationen med den väntande skabbiga taxin utanför Golding. Väl nere kom bussen relativt snart och vi fick bekvämt nog varsitt säte i den fullt moderna bussen med extra benutrymme, guld. Sedan började en fem timmar lång resa på småvägar, genom white trashiga byar som ingen vet existerar. Jag tror vi åkte igenom Woodstock, men jag sov säkert. Sen hamnade vi slutligen i New York City, 9th Avenue. Efter en liten gång i tunnelbanesystemet kom vi upp precis vid Time Square, och därmed hotellet vi skulle bo på, Carter. En snabb check-in senare stod vi åter på ett av de mest kända torgen (ursäkta?) i världen, som var mycket mindre än väntat. Där träffade vi Nico som tog oss med till SoHo där vi drack rasberry mocha frappucino på Starbucks medan Kakan klippte sig och Josefin försökte fixa internet på sin nyinköpta iPhone. Efter det tog vi oss till Central Park och 5th Avenue där vi först besökte en affär av det exklusivare stadiet med en livs levande modell iklädd enbart jeans. När jag slitit mig gick vi vidare och jag fick gratis choklad i Lindtbutiken. Ett besök på H&M senare och vi började bli trötta och begav oss tillbaka till hotellet. Totalt slut, men uppfrächade och glada åkte vi ut till Queens och åt på en italiensk restaurang där vi även provade på martinis av olika slag, choklad och passion däribland. Tjejerna övergav oss sedan och jag gick vidare med Robban och Nico till bar 218 där vi drack oss igenom mojitosmenyn.

Efteresom jag och Robert kommit hem vid fem fick tjejerna göra sig iordning och bege sig ut på stan innan vi gick upp. Men en timme efter, vid tolv, var vi också ute i New York luften igen. Vi tänkte ta en god brunch som visade sig skulle bli den äckligaste måltiden ever. Efter ett par tuggor hittade jag ett två cm långt hårstrå i min macka, sjukt äckligt men jag svalde och bet vidare på grund av extrem hunger. När Robban nästan var klar med sin macka upptäckte han, i sin mun, ett långt jävla blont hårstrå som gjorde att kräkreflexerna fick sig en dans. Med en ny, hårfri, macka på tallriken försökte vi äta så gott det gick. När jag sedan hade en bit kvar som jag av någon outgrundlig anledning lyfte på, hittade jag ett ännu några cm långt hårstrå. I say no more. Café Europe, gott folk, if you like hairy food. Efter denna skräckupplevelse begav vi oss ut på äventyr. Efter att ha åkt fel i tunnelbanan, sen kommit rätt men upptäckt att vi inte kunde åka åt rätt håll pga av avstängt spår kom vi äntligen fram till en station nära Central Park. Där möttes vi av en tysk orkester och på gatorna fram till parken stod det klungor av tyskar och väntade på någon slags parad. Väl framme vid parken möttes vi av den längsta paraden jag någonsin sett, ingen början och inget slut, och då med de väntande tyskarna i bakhuvudet. Vi tog oss förbi dom och in i parken och efter ett ganska långt letande hittade vi en karta över grönområdet. Två sekunder senare tittade jag upp och såg vad vi letade efter - Strawberry Fields. Äntligen. Vi gick upp till monumentet och möttes av blommor som ringade in Imagine, fint. En snubbe som jag först trodde var en random uteliggare började prata och introducerade sig som the president of Strawberry Fields. Han berättade om allt, om stället här, om andra saker, om hur Sean och Julian precis börjat prata med varandra efter åtta år, om lägenheten i Dakota building osv. Jag ville krama snubben efter att han slutat med orden peace, love and understanding. Sen gick vi till Dakota och jag kände mig rörd.

[paus]

Efter Dakota tog vi oss igenom parken till 5th Avenue, och njöt lite på vägen av att befinna oss mitt i Central Park med de höga skyskraporna runt omkring oss. Efter lite shopping åkte vi till Lexington Av. och träffade Nico, och efter ännu lite mer shopping och en burrito-måltid på världens sämsta tacorestaurang åkte vi tillbaka till hotellet där Linda befann sig. När de andra tjejerna kommit tillbaka och vi alla satt på oss nya fina kläder åkte vi ännu en gång ut till Queens och drack först martinis och sedan ännu några mojitos. När drinkarna började bli starka och vi var de enda kvar med managern halvsovandes vid baren åkte vi hem. Eftersom småtjejerna redan lämnat oss var det bara jag, Kaj och Robban. Vi tog oss en uppfriskande måltid på McDonalds innan vi återigen fick sova, i några timmar. En bussresa på fem timmar och vi var tillbaka i Oneonta. Ganska skönt, faktiskt.

En totalt utförlig berättelse om mitt första NYC visit. Nästa gång blir i oktober då jag möter upp med Andreas, det ska bli fint. Då ska vi ta oss en titt på Frihetsgudinnan och Ground Zero och åka upp i Empire State building, om jag får bestämma vill säga. Och Greenwich village ska jag också besöka, dels för att känna den riktiga Sex & The City atmosfären (även fast man gick runt och kände sig som att man var i serien eller random film) och dels för att gå på Marc by Marc Jacobs. Ja, även jag blir klädessnobb i en stad som New York City.

Jaha, så har man varit där också. Det var betydligt mindre än väntat, fast ändå massivt och en helt otrolig naturupplevelse. Jag är lite besviken på att stället var totalt sönderturistat dock, men ändå glad att vi slapp befinna oss där samtidigt som alla turister. Vi åkte dit i tre vans och vi svenskar plus tyska Kathrin åkte med vår kära indier Zahir. Han är totalt galen, särskilt som bilförare - de gånger man håller på att krocka sitter han och utropar små lama "oh", eller "oups". Nåväl, dit kom vi och även tillbaka till Oneonta.

Efter att ha först åkt med världsberömda båten Maid of the Mist, då man står som ihoppackade blåa sillar på en båt som går ända fram till mellan fallen på den kanadensiska sidan och amerikanska sidan, gick vi sedan över till en ö där attraktionen heter Cave of the Winds. Den senare går ut på att man blir tilldelad ett par sandaler och en gul poncho, sedan får man åka hiss neråt och gå en bit bort till kanten av the American falls. Där klättrade vi upp och ner i trappor tills vi till slut kom upp till så nära fallet man bara kan komma. Jag ställde mig i bruset och hörde ingenting och blev så blöt om benen och byxorna att jag kunde klämma ur mitt eget lilla vattenfall väl tillbaka på hotellet. Två fina upplevelser, med andra ord.

Efter lite vila begav vi oss till bron som skulle ta oss över till Kanada. Med passet och I-20 formen i högsta hugg promenerade vi sedan över till Niagara Falls, Ontario, Canada. Hell yes. Mitt 33:e land att besöka och fler ska det bli. Väl över med en ny stämpel i passet gick vi in på Hard Rock Café och avnjöt en god måltid inklusive god öl. Den senare måste nämnas då jag redan är trött på vattenölet Amerikat har att erbjuda. Hur som helst åt vi upp och begav oss sedan till main gatan i den lilla staden. Betydligt trevligare än på den amerikanska sidan, men än dock total konstig och sönderturistad omgivning. Neonljus, casinon, konstiga attraktioner och en Beer Garden där vi hamnade. Det visade sig vara en karaokebar med dyr och inte så god öl där folket som sjöng säkerligen är stamgäster. Josefin vågade friskt och ställde sig på scen och sjöng en Creedencelåt. Sedan ville folket tillbaka till USA igen, men jag och Robert tog oss ännu ett par öl på ett annat ställe och njöt av att vara i Kanada ett tag till. Sedan begav vi oss hemåt till hotellet och somnade gott.

Vid nio imorse gick vi nyvakna ner till världens sunkigaste matsal och åt frukost tillsammans med sura spanjorer som var dumma nog att inte förstå att andra än dom faktiskt också kan spanska. Nåväl, vi inväntade de tre Baqerbröderna och begav oss sedan ut på vägarna med Zahir igen. Vi stannade till vid Syracrus och ett stort mall där de hade H&M och åt på Taco Bell. Josefin köpte sig en iPhone men det är knappt värt att nämna tycker jag (heh). Och sen kom vi så småningom hem till Oneonta igen. För ja, nu är det mitt hem, och imorgon ska vi lämna det igen och bege oss till den stora staden. New York City here I come!

Som bonus för att du lyckats läsa såhär långt, en bild på mig i Niagarafallen, och då menar jag i:

Back to gymnasiet. Så känns det att vara här i Oneonta, särskilt nu när vi hängt på campus dagligen i en vecka. Eller ja, det finns inte så mycket annat att göra men vi har inte lämnat området på så länge. Det är ju bra på ett sätt, skönt att man faktiskt kan göra det. Men det känns som att man är 16 igen. Idag var vi på konsert, eller vi skulle ha gått på konserterna som anordnades av Music Industry Club. Vi tittade på en halv låt med första bandet, sen gick vi ner och väntade en halvtimme på att få se sista Pirates filmen istället, vilket vi ändå tänkt göra men bandet var så sjukt dåligt att det inte gick att lyssna på. Pirates var bra, som vanligt. Och jag blev kär i Johnny Depp igen, som vanligt. Känns bra att jag befinner mig i samma land som honom i alla fall. Innan jag gifter mig med Depp tänkte jag lägga in stöten på vår heta lärare Joe. Vi hade vårt första prov idag, vilket betydde närkontakt i form av att lämna in provet när jag var klar - jag undrar om han noterade alla hjärtan jag gjorde på pappret? Eller så kanske jag ska hålla mig till min crush i (nästan) samma ålder i form av en basspelande nörd som mycket väl skulle kunna påminna en om Seth Cohen. Åh, jag blir ju alldeles till mig.

Godnatt, världen.

Snart en vecka sedan jag skrev sist, tiden flyger snabbt här. Första veckan var riktigt seg, dock ej i negativ mening, men den gick långsamt för att det var så mycket som hände varje dag. Denna veckan har gått snabbt, nu är det helt plötsligt två veckor sedan vi kom och vi har kommit in i vardagen här.

I fredags var vi på fratparty. Ingen höjdare om ni frågar mig, men det var väl kanske inte den bästa fraternityn vi kunde besöka. Tema för kvällen var pimp/hoes och därmed var tjejerna i sororityn (systerföreningen) klädda i... ingenting. Men ja, gratis öl ur en keg tackar man inte nej till så det var ju bra ändå. Vi gav upp efter att den lilla lägenheten blivit ganska fylld så inte ens det var som man tänkt sig, att festen skulle vara i ett stort hus. Nästa gång, kanske. De är ganska läskiga de där föreningarna.

Lördagen spenderades delvis utomhus när jag, Linda, Josefin och Kikuyu (vår svenska vän) begav oss till utanför Fine Arts där konserter höll under eftermiddagen. Vi tittade på en halv och njöt av solen, bättre än så var det inte. På kvällen satte vi oss i loungen i vårt hus och tittade på Sound of Music och åt chips innan vi begav oss till en fest vi blivit bjudna till genom vår tyska vän Kathrin. Också gratis öl och med sällskap av ungefär det halva kvinnliga rugbylaget på skolan. Trevligt folk. Sen gick vi ut och drack en öl till innan vi tog bussen hem och fick sällskap av Boris.

Den sistnämnda har vi hängt med lite de senaste dagarna, mest gått och ätit tillsammans. Han är en kul kille den lille. Orion som var utbytesstudent i våras har vi också träffat på och han har bjudit med mig och Josefin till en stad någon timme bort för att se när hans band spelar, nice.

En liten recap på senaste veckan. Idag fick vi vår första riktiga läxa då vi ska jämföra Sun records med ett annat gammalt skivbolag och på fredag ska vi har vår första quiz inom Music and the marketplace. Men det ska bara bli kul, dock ska det inte pluggas förrän imorgon. Har precis vart och tränat på gymet, där jag faktiskt har varit fyra gånger på en vecka, och det ska jag fortsätta med.

Och för att avsluta kan jag säga att nästa onsdag åker vi till Niagarafallen för en övernattning och dagen efter beger vi oss till New York City för ett helgäventyr. Vi åker ner ett gäng och får guidning av vår svenska vän Nicolas som ska vara där under hela lovet då hans flickvän bor där. Det ska bli riktigt fint och vi kommer befinna oss där i slutrean dessutom, wihoo. Hejhej, fattiglapp!