Kin.

Jag kom till Kalmar som obehörig, men så plötsligt bara trillar poängen in. Idag fick jag tillgodoräknat mina poäng från i höstas, samtidigt som jag fick reda på att jag klarat min kalkyleringstenta. Ett och ett halvt år av ångest är äntligen över. Nu ska jag bara klara min fjuttiga org B-tenta för att ligga helt rätt, och det gör inte så mycket för så snart dagens poängpott är registrerad får jag mina otroligt efterlängtade och välbehövliga csn-pengar. Skönt. Och organisationen klarar jag nästa gång, det vet jag.

Åh, så skönt. Och vad kan bli bättre än att fira med tårta? Richard fyller 22 år idag och det ska firas. Stort grattis, min vän.

Eftersom jag gick upp så ohyggligt tidigt imorse för att gå på föreläsning och var därmed tvungen att ta mig en tupplur under eftermiddagen, tänkte jag att jag skulle ta en skön kväll med Rockbjörnen och godis. Dessvärre blir det ju inte alltid som man tänkt sig. Grammis var liksom helt okej för en gång skull, P3 Guld har sedan det började sändas varit den skönaste galan i mitt tycke, men Rockbjörnen må vara den största skämtgala som någonsin existerat. Okej att den sänds genom webb-tv, men ska inte en produktion av vad de kallar den största musikgalan i Sverige vara mer än usel, liksom bara lite bra åtminstone? Med en tjugo minuter lång och extremt störig inledning av Petter som firade att svensk hip hop fyllde tio år kanske jag borde ha anat något lurt. När den kvinnliga, blonda, presentatören kallade Kent för "han" kände jag att det var dags att ge sig ut på godisäventyr, och när slutligen Tokio Hotel vann pris för årets grupp och blev presenterade som Tysklands sexigaste män visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Winnerbäck fick vinna ett par priser, Miss Li gjorde ett grymt framträdande och Björn Gustavsson var riktigt rolig, annars var det en sådan gala som var sådär otroligt pinsam att jag nästan blev generad när människa efter människa gjorde bort sig. Tur att jag inte såg slutet.

Ibland blir jag lite blödig. Då skriver jag. Här är ett resultat:

Jag älskar hur vi har förmågan att skapa storartade historier och ställen i våra sinnen. Som Hultsfredstiden. En utflykt till Willy's kunde ju vara så fantastiskt trevlig. Vi lekte med sakerna i fyndlådan och var vi bakis gick vi runt och fnissade och köpte diverse godsaker innan vi gick in på Tre Kronor och åt pizza. Den dekadens som rådde i Stålhagen är numera romantiserad. Ingen tänker på hur deprimerande det ibland kunde vara, för vad gjorde det när man hade sammankomster i varandras soffor och drack kaffe i timmar och kände att det var vi mot världen? Och festerna. Dessa legendariska fester. Hörde jag en skål? Som när polisen kom två gånger på en helg och vi blev utslängda i snön bara för att gå in i en annan trappuppgång och fortsätta festen. Vi ville nog aldrig egentligen att det skulle ta slut. Men en dag gick flyttlasset till Kalmar. Och vi fortsätter att skapa historier och ställen. The Dungeon. Grottan. Redan legendarisk. Det är magiskt, på något sätt. Och alla är här, även dom som aldrig varit just här. I våra hjärtan. Alltid nära.


"Och vi glömmer höst, och vi glömmer vår
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår
Men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt"

Det är glashalt på gatorna, det blåser storm och det regnar i tre minusgrader. Det verkar som att jag är fast i Mörarp ikväll, vilket suger ganska hårt då jag tänkte ta mig in till stan för att gå på bio och ta några öl med Stuart. Men icke. Nu får jag sitta här där jag ska spendera en och en halv vecka till innan jag förflyttar mig till Kalmar. Jag längtar. Eller egentligen inte, för jag vill absolut inte dit, men det ska ändå bli skönt att komma iordning igen. Helst av allt vill jag bara förflytta mig fram ett halvår, ha gjort C-uppsatsen och ha min tid i Kalmar avklarad för alltid och ha praktikplats i New York City att se fram emot. Vi får väl se hur det blir med allt. Det blir ett spännande år.

Jag hoppas att min och Ewas gemensamma nyårshälsning kom fram till våra kära Hultsfredsvänner. Efter att den var skickad åkte vi och Luke in till Helsingborg och firade tolvslaget vid rådhuset i sedvanlig ordning (för min del) med en flaska champagne. Det var fint. Sedan gick vi till PL13 som förvånansvärt men skönt nog bara var halvfullt. Dit kom Jonathan och sen kom Jens och Patricia förbi en sväng och Stuart joinade oss även. När de stängde följde vi med Stuart på efterfest innan vi begav oss hemåt. Jag kan i ärlighetens namn säga att det var den bästa nyårsaftonen på väldigt, väldigt länge. Jag hoppas att alla som läser detta har haft en underbar nyårsafton och jag önskar alla ett gott nytt år. 2008, kan ni tänka er? Jag är förväntansfull, och väldigt glad att det jävligaste året någonsin ligger bakom mig.