Kin.

Dagarna går, klockan tickar vidare. Jag vill inte. Bubblan jag levt i de senaste två veckorna kommer snart att spricka. Då sitter jag där i vardagen, ensam, och undrar vad det var som hände. För jag förstår inte nu. Vad är det egentligen som har hänt? Och varför? Detta eviga varför. Jag kommer att fråga mig det i resten av mitt liv. Varför. Det var det värsta tänkbara som kunde hända. Just nu är saknaden så enorm att jag inte kan tänka klart. Knappt stå på benen. Och ingen kan hjälpa, ingen kan trösta nog. För ingenting kommer någonsin att kunna föra henne tillbaka till oss.

Bara ordet ovan får mig att känna en väldigt odefinierbar känsla. Jag hade nog tänk mig att min första begravning skulle vara för att en mor- eller farförälder hade gått bort. På något sätt tror jag att jag hade accepterat det, en gammal människa som levt ett långt liv, fått gifta sig, fått skaffa barn, fått barnbarn och så vidare. Aldrig hade jag ens vågat tänka tanken att min första begravning skulle vara för min bästa vän. Det är så ofattbart. Men det var fint, även fast jag grät mig igenom hela timmen. Alla låtar, alla ord, alla tankar, alla blommor, den fina kistan i ljust trä. Allt känns som att det inte har hänt. Men det har det. Och jag tror att jag förstod lite bättre när prästen sade att Hanna inte fanns mer. Tårarna tog aldrig slut, det kommer dom aldrig att göra för min fina vän. Jag saknade henne så mycket ikväll när vi närmaste vänner träffades, hon borde ha varit med. Jag kommer alltid att sakna henne. Jag kommer alltid att älska henne. Hon lärde mig så mycket, hon fanns alltid där. Jag önskar alla en lika fin vän. Det finns inga ord för saknaden, för sorgen jag känner.

Sommarn miste lite av sin fägring 
Solen miste lite av sin glans
När det vi hade hoppats på 
föll ihop och gick i kras
var det nästan som om glädjen inte fanns

Nu säger du att inget har nån mening
att det enda du vill ha är lugn och ro
men vi kommer aldrig vidare 
om vi lutar oss tillbaks
så kom hem till mig så gör vi nåt ihop

Du säger vi har nått den punkt i livet
när man blir tvingad att förstå
att allt man tog för givet 
och allt man tog för gott
var nånting som vi bara fick till låns

Och jag önskar att det fanns nånting att säga
som gav dig tillförsikt och mod
men hoppet föds i handling,
det vet jag att du vet
så kom hem till mig så gör vi nåt ihop

Och som en skuta utan segel
en skönhet utan spegel
ja, som en hemlös irrar du omkring
Och som en gamling i det nya
en fånge i det fria
vågar du inte vänta dig nånting?

Men det finns en tid då säden måste mogna
Det finns en tid när gräset måste gro
och när din säd har mognat färdigt
och ditt gräs har blivit grönt
kom hem till mig så gör vi nåt ihop

Ja kom hem till mig så gör vi nåt ihop.

... sedan vi förlorade Dig. Jag förstår det fortfarande inte. Hur ska jag kunna leva i denna världen utan Dig? Du fick mig alltid att må så bra, jag var så trygg med Dig. Du var så klok, så rolig, så omtänksam. Allt vi gjorde tillsammans, jag kommer att bära med mig de minnena för resten av mitt liv. Jag kommer att sakna dig varje dag.

Vila i frid, min vackra vän.
Jag älskar dig för alltid.

♥

Min hjärna exploderar snart. Mitt hjärta gör ont. Imorgon åker jag hem till Helsingborg. Jag ska försöka finnas som stöd, försöka få ärliga svar från förhoppningsvis pålitliga läkare. Jag vägrar ta avsked. Inte än. Aldrig. Tack för allt stöd som ni ger mig. Det enda vettiga, om än sjukt banala, jag kan komma på att säga just nu är att leva livet. Lev livet nu, inte sen.

Sista dagen jag går upp såhär tidigt på... två veckor? Det är verkligen jävligt att stå upp klockan fem för att jobba. Skulle jag ut och resa hade det varit en mysig tid att gå upp på. Typ, jag smiter nu, era sovande stackare. Men så är det alltså inte nu. Nej, nu ska jag bege mig ut i kylan för att sedan stå och skala bort äckliga saker på potatisar i en varm kuvösliknande plastbunker. Sämsta platsen på hela fabriken. Nåväl, en dag to go - sen är det helg!

Norsk musik kan vara väldigt dålig. Tro mig, jag lyssnar ständigt på radio på jobbet. Och nu menar jag mest den musik som faktiskt sjungs på norska också. Men så dyker det upp ett litet guldkorn, som "Her kommer vintern" med Ingrid Olava. Inte någon annan version, men just den. Jag vet inte varför, men den är sådär mjuk och fin och sen kan jag inte hjälpa att jag är lite svag för norska när det låter sådär gulligt som det gör ibland. Nåväl, grunden till att jag lägger upp vinterlåten är för att jag sitter i ett rum med en temperatur som säkerligen går under tio grader. Det kändes liksom rätt.

2009. Känn på den. Jag hade inte riktigt förstått igår att det redan var nyårsafton, men det var kanske också för att jag inte skulle spendera den sedvanligt med att arrangera middag, ha alldeles för höga förhoppningar och kanske dricka lite för mycket bubbel. Istället begav jag och Stuart oss hem till Hannas föräldrar där vi hade en mysig kväll med mycket god mat och gott vin. Vi spelade spel och sedan gick vi ut så långt Hanna orkade för att se fyrverkerier. Efter det gick jag ner mot stan men folk var på så skilda håll att jag gick till festen min syster var på och stannade en timme innan vi åkte hem. Nästa år ska vi fira dubbelt upp!

På lördag beger jag mig tillbaka till Tönsberg, det känns rätt bra. Kanske mest för att jag vet att det är i år det händer - jag ska få komma ut i världen igen. Resa, resa, resa, träffa underbara människor och se platser jag bara drömt om att få se. Försöka finna något jag kan greppa tag i och hålla fast vid. Jag vet inte vad det är, men jag vet att jag behöver det.