Kin.

Tre förbannade dagar kvar på fabriken, sedan är det tio dagars ledighet. Åh, underbart. Efter det är det bara fyra veckor tills Andreas och Jacquie kommer och sen är det visserligen över en månad till kvar på Findus, men då kommer planeringen av resan förhoppningsvis vara så långt gången att jag kan sitta och titta på resehandlingar och annat som liksom utgör faktumet att jag ska åka. Men först - London. På fredag kväll bär det av till mitt gamla hem och jag har längtat ihjäl mig. Nästan ännu mer längtar jag dock till Varberg dit jag och Ida åker nästa onsdag. Till Sara. Till kärlek och kramar och några av de finaste människorna som finns.

Det känns lite konstigt att sitta och läsa Londonguider och försöka komma på något skoj att göra själv på måndag om nu inte någon av mina vänner mot all förmodan är lediga då. Det gör inget dock, att vara ensam i London. Det känns som mitt andra hem, fortfarande. Men det känns konstigt att läsa guider just därför. Jag har ju gjort alla turistgrejer, sett allt man ska se. Det lutar mot ett besök på Tate Modern, det kan aldrig gå fel. Och med en god bok som sällskap kommer jag även besöka ett par av mina gamla smultronställen. Ni vet sådana platser som man hittar efter att ha bott i en stad under en längre tid. I love it.

Nu: Tinnitus i Hjärtat. Jag kan inte sluta lyssna. bob hund is back och jag kan inte längta mer till festivalsommaren!

Eller ja, nivån kanske har höjts ett snäpp till ett andra planeringsstadie eftersom jag de senaste fem åren planerat i huvudet och tänkt mycket på hur min nästkommande långresa ska se ut. Nu är den äntligen här, eller på gång i alla fall. I år händer det, och som jag har längtat. Ressällskap är i stort sett klart i form av Gabbe och Emma - underbart! Sedan har ruttens gång börjat ta form, vilket känns helt fantastiskt. Nu ska det börjas planeras på riktigt och inom ett par månader hoppas jag att vi kan börja boka biljetter. Alla som tycker att nedanstående låter lite skoj sådär, tycker jag ska börja spara lite pengar och helt enkelt hänga med.



Temporär resrutt:
Stockholm - Helsingfors - Moskva: Finlandsfärja, tåg till Ryssland och en övernattning i Moskva.
Moskva - Ulan Bator: Tåg till Mongoliet, avgång onsdag och ankomst måndag, fyra dagar i Ulan Bator innan nästa tåg avgår mot Kina.
Ulan Bator - Beijing: Peking och Kinesiska muren och en massa annat intressant.
Beijing - Shanghai: Mer Kina, kanske andra städer. Kanske en båttur till Japan.
Shanghai - Xi'an: Terakottaarmén.
Xi'an - Lhasa: Mot Tibet, åka världens högst belägna tåg.
Lhasa - Katmandu: Nepal och vandring i Himalaya.
Katmandu - Agra: Ner i Indien och Taj Mahal bland annat.
Agra - Mumbai: Och fler städer på vägen, säkerligen.
Mumbai - Bangkok: Flyg till Thailand och en sväng upp till Laos, kanske Burma om det går och sen avsluta allt med en sväng ner bland alla underbara öar i Thailand.

... jag blir nervig, och pirrig och glad när jag tänker på resan. Det kommer vara värt Norgevistelsen, känns det som.

Uh, jag blir så trött på mig själv. Fast framför allt är jag mest trött i hela kroppen idag. Förkylning på gång, kanske. Eller kanske mental utmattning som satt sig i kroppen. Hur som helst ska jag snart sova och hoppas på en bra dag imorgon. Åter till synebandet, dock. Men snart är det helg och då blir det förhoppningsvis lite god mat, kanske lite vin och sen är det ju premiär för Robinson. Kul. Fast det kanske säger mer om mitt liv i Norge än något annat när man ser fram emot en sådan grej.

I övrigt går Thåströms nya och Petes soloalbum på repeat. Fantastiska album, båda två. Ville bara få det sagt.

Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, kärlek är för dom
Kärlek är för dom
(J. Thåström)

Mina dagar känns väldigt konstiga nu. Jag försöker liksom greppa tag i varenda positiv sak jag kan urskilja i vardagsbruset och hålla fast vid det. Först var det Winnerbäck, det höll i sig en vecka. Sen var det min frenetiska läsning av Stieg Larssons första bok för att hinna läsa ut den innan jag skulle se filmen i lördags. Det lilla ruset höll i sig ett par dagar. För det blir som små slags kickar där jag kan drömma mig in i en värld och bli inspirerad och bli motiverad. Men så kommer en dag som denna. Ingen motivation, ingen inspiration, ont i hela kroppen och en känsla av obehag. Ångesten har slagit till.

Igår var en konstig dag, det började som en bra dag. Den slutade med några tårar strax innan jag föll till sömns. Den började med kärlek och sol och fågelkvitter. Sedan kom jag på det, det var ett år sedan min vän förlorade det finaste i sin värld. En brutal händelse och en ond människa (?) gjorde Arboga känt i hela världen. Två små barn fick inte uppleva resten av sitt liv. Tankarna förde mig naturligt över till min egna sorg och samtidigt berättade Stuart att både han och Hannas syster hade drömt samma dröm om henne under natten. Mycket känslor, mycket tankar. Saknad. En enorm saknad. Dagarna går. Jag tänker på den där dagen ibland, men smärtan och känslorna kommer tillbaka. Känslorna av ovisshet, senare de surrealistiska. Jag hör Stuarts ord eka i mitt huvud - "She's dead, Kris". Borta. Benen brast. Längre än så orkar jag inte tänka.

Hoppas att denna dagen går fort.

Okej, efter vissa påtryckningar är det kanske dags att ge er en uppdatering av mitt liv. Som egentligen inte är så mycket liv för tillfället - äta, sova, jobba. Ungefär så. Jag är trött på allt, trött på Tönsberg, trött på Findus. Men om tre månader är jag fri och det kommer några ljusglimtar under vårens gång. Så, dags för punktlista:

• Jag jobbar denna veckan värsta skiftet, 06-14, vilket betyder outhärdligt tidig uppgång och samtidigt inte så mycket ork till att exempelvis blogga. De två första dagarna av veckan har jag suttit och frusit till is vid ett syneband - resterande dagar av veckan umgås jag med den norska, kvinnliga och verkliga motsvarigheten till Mr Burns i en kuvös där man synar ett stort antal potatisar i en illaluktande del av fabriken som närmast kan liknas vid helvetet, eller kanske en vulkan som är på väg att få ett utbrott. Idag fick den ett rejält sådant där potatisar och hett vatten flög flera meter upp i luften. Sen skottade jag potatis i en halvtimme.

• Jag föll för trycket och började läsa Stieg Larssons första bok. Tror faktiskt att det var faktumet att filmen skulle komma som fick mig att rycka tag i mig själv och faktiskt börja läsa, trots att jag brukar undvika saker som hypas. Men det finns ju oftast en anledning till att de gör det, och det är bara att konstatera att Män som hatar kvinnor är fantastiskt spännande. Till helgen blir det bio, mycket trevligt och dessutom bra för mitt intellekt då jag måste läsa ut boken tills dess. Hoppas det sätter igång mig till att läsa mer - jag har verkligen saknat det.

• Andreas och Jacquie har bokat biljetter till Sverige och kommer till Norge i mitten av maj. Det känns otroligt bra att få spendera några dagar i deras sällskap. Att inte se sin bror på över ett år är faktiskt inte helt rätt. Nästa år blir det SWSX och Austin för min del.

• Egentligen skulle jag just nu allra helst bara vilja säga upp mig, ta mina sparade pengar och sätta mig på ett flyg långt bort härifrån. Till vita, tomma, stränder med turkost vatten. Till lugnet, till friheten, till något som bedövar ångest och smärta. För den finns där, hela tiden, varje dag. Men vissa dagar är det bättre och rent av bra - som idag. Solen lyste och det var skinnjacka och solglasögonpremiär. Jag kände våren i luften och för en stund kunde jag andas på riktigt. Det var skönt.

• När jag har tid att tänka mycket (läs: sitta vid ett syneband åtta timmar om dagen) blir min hjärna ofta något överarbetad. Men ibland leder det till något bra, och just nu har jag försökt planera mitt liv det närmaste året någorlunda i alla fall. Vilket för stunden innebär: jobba på Findus fram till juni, Peace&Love - Roskilde - Hultsfred tre veckor på raken, tillbaka till Tönsberg för att gå på Slottsfjellfestivalen och flytta ut, spendera ett par veckor i Helsingborg då min vän ska få barn och jag ska se Madonna i Köpenhamn, åka långt härifrån under ett antal månaders tid, och sen slutligen och äntligen flytta till Stockholm, typ efter jul någon gång.

Det finns mer att skriva om och mer att säga, men jag lämnar det så. Ni som bett mig blogga fick kanske mer än vad ni ville ha, ni som inte bett mig blogga kanske redan var trötta på mig. Men alla slipper att läsa - det är kanske det som är mest fantastiskt med hela grejen. Nu lovar jag dock att jag ska bättra mig lite.