Kin.

Igår ringde de från Proffcom både till mig och Jens, så på måndag börjar vi som nåra slags rådgivare/säljare för Canal Digital. Det känns just nu bara bra att ha ett jobb, men jag hoppas fortfarande innerligt på Platekompaniet. Herregud, kan ni se mig sitta med headset och ringa kunder för att pracka på dom en uppgradering av något slag? Jag har lite svårt för det. Men när jag var på kontoret gick alla runt och drack kaffe eller cola, så jag kanske klarar mig ett tag. Dessutom finns det ett gym att tillgå där, inte heller helt fel. Däremot är lönen kass om man inte säljer något, men om man skulle komma upp i åtta-nio sälj per dag tjänar man riktigt jävla bra. Men sen är jag ingen direkt vinnarskalle som tycker om att tävla om vem som säljer mest och bli peppad av det heller.

I övrigt blev jag grymt besviken över att Ida-Maria ställde in sin spelning här, det kändes bra att ha en liten sak att se fram emot åtminstone. Nu planerar jag i alla fall att komma till Rookie, det är ett måste med både Krunegård och Johnossi.

Det är konstigt. I princip varje morgon vaknar jag med någon slags ångest. Ena dagen tror jag att jag är fast här för alltid och att bo här fram till sommaren känns som evigheternas evigheter. Andra gånger är det känslan av att missa något hemma. Men vad är hemma egentligen? Just nu är det visserligen här, men jag kan få ångest för att jag inte bor i Stockholm, eller London, eller New York City. Mina planer har raserats något. Fast egentligen inte, jag tar ju bara en paus från det verkliga livet just nu. Hur som helst, jag skulle egentligen bara komma fram till att så här på kvällskvisten känns allting alltid mycket bättre, varje dag.

Idag har jag vaknat sent, blivit kallad på ännu en jobbintervju, fyndat läsk på Maxi, spelat Uno och Guitar Hero hos Frida och tittat på film med Jens. Trevlig dag, med andra ord.

Intervjun är hos Canal Digitals call center här i Tönsberg. Det låter bra med fast lön, provision, gratis gym i byggnaden och andra förmåner. Frågan är om jag passar särskilt bra som säljare? Det kan även vara kundservice, vilket skulle kännas bättre. Men allra bäst skulle det kännas om jag fick jobbet hos Platekompaniet.

Jo, jag kom hem till slut. Från Oslo, alltså. När jag kom dit vid fyra på eftermiddagen mötte jag upp med mitt konsertsällskap, sedan gick vi direkt till Sentrum Scene som ligger precis bredvid People's där min vän Petra jobbar. Hon blev glatt överraskad och vi satt sedan och tog ett par öl innan vi ställde oss i en obefintlig kö. Väl inne i den mysiga arenan väntade vi i ett par timmar som dock gick snabbt - kanske mest på grund av en stark bensinlukt som skapade spänning. Rökdykare och poliser gick runt, men ingen hittade något och sedan kunde konserten börja. Lars var fin i svart skjorta, uppsatt hår och glasögon, och Johan var härlig och log som vanligt. Två timmar senare var det slut och natten hade bara börjat. Lyckligtvis hittade vi en fin bänk där vi intog en drink, innan vi gick till BK och värmde oss. Efter det lallade vi runt på Karl Johan och jag visade tjejerna slottet. Sedan tog jag med dom till nya operahuset och vi satte oss på taket och blickade ut över Oslo och vattnet. Då tågstationen öppnade gick vi in och lade oss på varsin bänk i ungefär en timme. Jag tog sedan tåget tillbaka till Tönsberg och sov gott hela lördagen.

Nu sitter jag och lyssnar på Annika Norlins sommarprat. Inatt lyssnade jag på Winnerbäcks. Vilka två fantastiska människor, dom där är.

I övrigt vill jag bara ha ett jobb just nu. Jag börjar bli lite trött på att sova länge, äta nudlar, spela Wii, gå promenader genom staden, osv osv.

Kom precis hem efter en andra intervju. Gick bra, tyckte jag. Känns väldigt konstigt att behöva sitta och prata om hela sitt liv och sina närstående och sina framtidsplaner för ett jobb i en skivbutik, men samtidigt bra. Inom två-tre veckor får jag veta om jag fått jobbet. Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Blev igår inkallad på personlig intervju hos Platekompaniet, så idag gick jag återigen till hotellet och fick träffa två snubbar som frågade ut mig. Den svåraste frågan - vad lyssnar du på för musik? Man blir ju inte lite nervös när man är helt utsatt på det sättet. Jag gjorde i alla fall mitt bästa och väntar nu på att höra av dom igen. Innan halv fyra, dvs. inom en timme, vet jag om jag får gå dit igen. Då kommer bara ett par stycken vara inkallade och en av dom får jobbet. Give it to me!

Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar så värst väl. Men sedan jag flyttade in i huset här har jag drömt en väldig massa, lite obehaliga drömmar också. Sådär så att jag har ångest när jag vaknar, varje dag. Inte kul, men jag hoppas att det går över snart. Hur som helst, i natt drömde jag att jag skulle tillbaka till Oneonta. Men så kvällen innan kom jag i panik på att jag ju måste betala denna gången, så jag sprang till mamma (!) och väckte henne. Ja, det sista är kanske inte så konstigt då jag bott hos mamma och pappa hela sommaren. Och resten är inte så konstigt heller - jag är pank, jag har inget jobb, jag skulle kanske allra helst vilja vrida tillbaka tiden ett år och befinna mig i Oneonta igen.

Ska gå en vända på stan idag också för att lämna in några CVs. Tänkte nog ta caférundan idag. Det känns inte kul då jag sagt att jag inte vill jobba på något café mer i livet, det känns sååå 2003. Men om jag skulle få ett sådant jobb, så får jag ta det helt enkelt. Ångesten späds på något, men det mesta handlar nog bara om vad fan jag egentligen håller på med...

Jag sitter här i min stora skinnfåtölj omgiven av de häftiga stenväggarna och spanar efter spindlar. De är gigantiska, våra husdjur. Lyckligtvis har jag ännu inte haft någon i mitt rum, de verkar tycka om att vara nära bastun.

Idag var jag på skriftligt prov som kan ta mig vidare till personlig intervju med Platekompaniet. Det var trevligt, kändes nästan som att man gjorde en tenta. Hoppas det gick bra bara, det var säkert tio blad musik med frågor, fem med film och tre med tv-spel. Och jag hatar Matt Damon ännu mer nu bara för att jag glömde hans namn. Totalt hjärndöd blev jag vid några tillfällen.

Annars då? Jo, tack. Vi har det väldigt mysigt i vår lilla lya på 170 kvm. Det kan vara så att jag aldrig i hela mitt liv kommer att bo finare. Så jag hoppas innerligt att jag får ett jobb inom någon vecka nu, så att jag kan börja tjäna pengar och därmed också kunna betala hyra och bo kvar här tills juli. Den första hyran kommer det dock att gå åt helvete med, men det får gå.

Jag är lite dumdristig men samtidigt smart när jag tillåter mig själv låna pengar till en kväll med Winnerbäck i Oslo på fredag, och därmed också övernattning och lite mat. Men man lever bara en gång, har jag hört.

Någon som skriver för Allt om Tidskrifter har hittat vår C-uppsats och tyckte tydligen att den var värd att nämna på deras hemsida. Det var ju kul att få den uppmärksammad, om så bara på en sida som den. Way to go!

Idag har jag fått bekräftat studieuppehåll, samt blivit kallad på intervju hos Platekompaniet på måndag på Richards hotell av alla ställen. Ska bli intressant. En tjej här i Notodden hade varit på intervju hos dom i Oslo och de hade värsta testet, men jag tror nog jag ska klara ett sådant, nörd som jag är. Wish me luck!

På väg mot Norge. Nu kan även jag liveblogga, känns som en fantastisk grej när man har tråkigt på bussen. Vill även på att tacka Swebus för sitt gratis internet. Det må vara segt, men det räddar fan livet på en under en sjutimmars bussresa.

Återigen sitter jag dagen innan ett nytt äventyr i mitt liv och tänker och känner och reflekterar. Dagen innan jag skulle åka till London då jag slutat gymnasiet och flytta dit på obestämd tid var jag livrädd. Jag grät och visste egentligen ingenting om någonting. Jag var en naiv liten skit helt enkelt, men jag följde mitt hjärta och växte några centimeter på köpet. Några år senare satt jag dagen innan mitt sex månader långa äventyr ut i världen och var  glad och förväntansfull. Det blev London igen efter det, och sedan Hultsfred, Kalmar och USA. Och om man så vill Frankrike förra sommaren, Kalmar igen och Norge i somras. Nu väntar åter Norge, istället för Stockholm, och det är svårt att inte reflektera över mitt val.

Varje era har sitt slut, och varje era har sin början. Denna gången skulle jag egentligen fortsatt på den förra genom att flytta till den stora staden för karriären. Men vad betyder det, egentligen? Efter detta helvetesåret vill jag har något annat, om så bara för ett tag. För en karriär betyder inte så mycket om man inte är glad, eller i värsta fall om man inte lever. Jag har aldrig tidigare i mitt liv upplevt så mycket död på nära håll, så mycket sorg. Samtidigt har jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt så mycket kämparanda, så mycket tankar kring vad det lilla i vardagen betyder och så mycket kärlek. Med insikten av att jag hade kunnat förlora en mycket nära vän har gett mig nya perspektiv. Därför måste jag ta en paus från livet, från karriären, från pressen, från det så kallade vuxenlivet. Så nu kanske ni som har höjt ögonbrynen över mitt val, ni som inte riktigt har förstått och tyckt att jag slängt bort allt, förstår.

Där vänder sig skyn
till den som kan tro genom tegel
Jag droppar en krona från bron
och önskar mot flodens vibrerande spegel
Ni reste mig upp
och jag lämnar en börda därhän
I en främmande stad
nånting har sin början, men jag vet inte vad

Kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst

Mitt nya hem. Nästa fredag flyttar jag in och Tönsberg blir därmed mitt hem för de nästkommande (ungefär) nio månaderna. Jag är kär - det är så otroligt vackert. Och jag, Jens och Richard ska bo i källaren med stenväggar och det finns två kök och till och med en bastu. Om inte Stefan Holm hade missat medalj idag hade livet känns på heltopp. Nu känns det bara riktigt jävla bra.

Torsdag: Malmöfestivalen med Flogging Molly och Millencollin
Fredag: Varberg och några av de finaste
Lördag: Linköping och Winnerbäck

Herregud. Jag borde bli heltidsplanerare. Synd bara att jag måste ta smällen med tidiga bakismorgnar nu. Men det blir bra, jag känner peppen. Det blir en bra sista helg i Sverige, helt enkelt. Idag åker jag till Malmö (igen) med syster. Det blir mysigt.

Det är svårt att uppdatera bloggen och därmed uppdatera omgivningen om vad som pågår i sitt liv, när man knappt vet själv vad som händer. Just nu försöker jag få ihop nästkommande två veckor innan jag beger mig tillbaka till Norge. Jag skulle kunna stanna här i Mörarp och inte göra ett skit. Hade varit ganska skönt, men jag är för rastlös för det, det finns för många människor jag vill träffa, och det finns för mycket konserter jag vill besöka. Istället har jag planerat in Malmöfestivalen och Flogging Molly och Millencollin - det bara måste ses och Gabbe kommer vara där, likaså Robert. Nästa helg blir dock ett problem, det vankas reunion men vart vet vi inte riktigt och tåg- och bussbiljetterna är tokdyra för tillfället så frågan är om folk vill/kan resa. Sedan vill jag se WInnerbäcks avslutningskonsert i Linköping på lördag också. Nåväl, en sak i taget. Ikväll ska jag på inflyttningsfest hos några jag inte känner, med Hanna och Stuart. Ölen står på kylning, och det blir säkerligen en bra kväll.

har inte haft en lugn stund sedan strax innan festivalen i Notodden. Helgen i Göteborg var hur fin som helst - jag förstår fortfarande inte riktigt storheterna jag fick se och lyssna till med egna ögon. Och att vi fick höra Rockin' in the free world live. Jag ringde till Tobbe som grät för att han fick höra, vilket kanske var det allra finaste. Och alla underbara människor jag fick hänga med - jag är en lyckligt lottad människa.

Nu sitter jag i Helsingborg efter en lång dag i Köpenhamn med Hanna och Stuart. Vi gick runt på Ströget, jag köpte fina kryddor hos Systrarna Grene och sen gick vi och åt på fantastiska Wagamama innan vi besökte Glyptoteket och tittade på mumier.

I måndags åkte jag och mamma till Kalmar och flyttade ur min lägenhet. Så i tisdags gick flyttlasset tillbaka till Helsingborg i form av hela baksätet helpackat med mina grejer. Imorgon ska mina grejer magasineras och jag kommer ha en resväska och en gitarr att leva med. Känns jävligt skönt, måste jag säga.

Nu ska jag dricka upp min färskpressade äpplejuice och sen mysa med den galna katten. Tre månader gamla Emil är min nya kärlek. Synd bara att han springer runt som en galning med den andra katten på natten, studsar som en boll genom vardagsrummet och på min mage och diverse andra kroppsdelar då och då. Inte ett kul sätt att vakna på.

Ja, efter en veckas flängande börjar kroppen känna av all stryk. Imorgon åker jag till Kalmar och flyttar ut ur min lägenhet på tisdag. Det vill säga - en längre rapport angående Way Out West och diverse annat trevligt kommer.

Någon som vet vad jag kan hitta på efter nästa helg? Jag har trots allt lite semester innan jag drar mig tillbaka till Norge där jag ska spendera hösten och en bit in på nästa år.

Regnet lägger sig över Notodden och jag sitter med värk i fötterna och dricker energidryck. Jag har sovit drygt 15 timmar sen i torsdags och jobbat minst det dubbla. Inte helt lätt för kroppen. Men nu ska vi snart bege oss tillbaka och gå på jobbfest med öppen bar. Imorgon bär det av till Oslo, så särskilt mycket öl kommer det kanske inte drickas - men det blir ett fint avslut på dessa sex veckorna. På torsdag åker jag till Sverige och Borås och sedan i helgen blir det Way Out West innan uppslutning med mamma i Helsingborg för att sedan åka till Kalmar på söndag för att flytta ut lägenheten. Vart jag tar vägen därnäst vet ingen, inte heller när flytten mot Tönsberg går. Det är ett spännande liv.

Igår när jag och Robert hade tre timmars vila inför nästa pass, var det inte jättelätt att slappna av helt. Precis nedanför vårt fönster spelade nämligen två grabbar typ tio-femton låtar om och om igen, varav hälften var Beatles. Duktiga, men just då ville jag helst ha det lite tyst. Nu när jag försöker vila mig inför jobb 17-03 ikväll/natt vill jag INTE lyssna på random indiander som också placerat sig precis nedanför vårt fönster. Det är en sak att höra skön blues eller annan musik på lite avstånd, men detta är inte roligt. Tur att kvällens band på Rallar'n är ett populärt AC/DC coverband. Kan bli kul.

För övrigt är Gabbe världens bästa som inhandlat biljett till Way Out West åt mig. Nu finns ingen återvändo och det kommer bli en helt fantastisk, underbar helg!