Kin.

Det är ganska okej att känna sig urusel och ha en dålig dag när man har världens bästa vänner. Det är liksom då man märker att ens liv är så mycket mer värt än skiten som är väldigt betydelselös. Dessutom har jag nu bokat tågbiljett till Stockholm till nästa fredag, där jag sedan får åka bil i fint sällskap till Hultsfred. Åh, jag längtar.

Livet på fabriken är upp och ner. Igår var en väldigt rolig dag, medan idag bara vart skit. Eller ja, min hjärna kändes mosad och jag var otroligt trött vilket resulterade i att vad jag sade och gjorde gick lite kors och tvärs. Gjorde i och för sig bara ett mindre fel då jag beställde varor ungefär tio minuter försent. Det var kanske inte jättebra då vi inte hann städa vår maskin innan nästa skift började, men då det handlade om ett missförstånd kanske dom inte kan skylla på mig direkt. Vad vet jag, utan upplärning eller folk som säger vad man ska göra nu såhär i början känns det som att det kvittar. Jag hoppas på att morgondagen känns bättre så man slipper ångest på måndag när andra veckan börjar.

På lördag kommer mamma, pappa och Åsa och hälsade på mig här i Tönsberg. Det ska bli fint. Och imorgon om en vecka åker jag till Hultsfred och skiter i allt. Fan vad skönt det ska bli.

Idag var dagen då jag började jobba på fabrik. Ganska fanastiskt faktiskt - kände mig lite som en vilsen akademiker där jag satt och sorterade ut fula broccolibitar från ett rullande band som jag hade kontroll över. Jag vet inte riktigt hur många timmar i sträck jag satt där i mitt hårnät, urtvättade blåa arbetskläder, en ful t-shirt och alldeles för stora skor. Fast dom var nya, och med stålhätta, så det var ganska bra ändå. Öronskydden gjorde att man hörde sig själv alldeles utmärkt då jag fick hitta på egna låtar och sjunga andras sånger istället för att lyssna på radio som alla andra gjorde i sina lyxvarianter. För de ledsna broccolibitarna sympatisjöng jag "Vi är trasiga, och knasiga..." - och för de glada lite mer pop.

Nästa vecka ska vi jobba 14-22, det blir lite mer humant, för denna veckan kommer jag känna mig som en tioåring som får vara uppe sent på vardagskvällarna. Alltså är det läggdags typ tio.

Det är segt idag. Gick och lade mig strax efter åtta imorse efter ännu en bastuefterfest. Vi bondade med en av tjejerna som bor på övervåningen och gick ut med henne och hennes vänner till ett sunkit biljardhak där majoriteten av klienteriet består av stans alkisar samt underåiga (våra nya vänner är bara nitton). Väldigt trevligt ändå, stämningen var god och det var bara kul att interagera med ställets underliga främlingar. Jag lyckades hitta två snubbar från Delsbo som kände en tjej som gått i min klass. Konstigt liten världen är ibland. Sedan blev det pizzaslice, hemgång, bastu och mer öl. Härligt!

Imorgon 05.45 ska jag infinna mig på Findus, så kvällen kommer säkerligen bestå i någon slags middag samt Robinson. Jag har blivit sjukt sugen att söka till svenska Robinson 2009. Jag menar, vem av er skulle inte vilja känna "Robinson-Kristin"?

Vi har en fin höst här i Norge. Vissa dagar är sådär mysiga och regniga och andra, som idag, är så soliga att man tror att det är vår. Jag och Frida satte oss på Harbour nere vid vattnet på bryggan och drack ett par öl i eftermiddagssolen och pratade om livet. Så skulle man ha det varje dag. Ikväll ska jag och Jens återigen ut på egna äventyr, vi får se hur det slutar denna gången.

Jag blev precis medveten om att jag använde ordet nanosekund i mitt förra inlägg. Betyder det att jag är en nörd på riktigt? Tror nästan det.

Tre dagars jobb i helgen var skönt, mest för att få röra på sig och veta att det kommer lite pengar in på kontot nästa månad. Dessutom fick vi i början av veckan besked om vikariat på Findus nästkommande två veckor. Också bra. Där skulle jag gärna vilja fortsätta jobba sedan, med tanke på lönen så fort man jobbar efter två på eftermiddagen, eller ännu hellre natt.

I övrigt har jag nu lämnat in mina fyra första låtar i min gitarrkurs. Känns väldigt bra, då jag faktiskt för första gången börjar förstå vad jag gör när jag spelar. Annars har jag blivit jävligt förslöad, det är liksom till och med jobbigt att slänga kameran över axeln och gå ut och fota hösten. Det känns välbehövligt att komma iväg lite, så därför lär jag sjukskriva mig eller helt enkelt tala sanning och säga att jag måste till Sverige sista jobbdagen de här två veckorna - Rookie, here I come. Typ.

Torsdagens läkarbesök bestod i en tiominuters bussresa som tog oss till byn Sem. Väl där gick vi in på byns lokala läkarcenter och fick träffa en asiatisk läkare som frågade om vi hade någon hudsjukdom, om vi hade salmonella och om vi hade tuberkolos. Nej, nej, nej. Tack och hej. Eller ja, han kikade på ryggen också, i en nanosekund. Sedan var det över och nu ska vi fan ha jobb på Gilde så att vi får de etthundrasextio kronorna tillbaka. Trevlig dagsutflykt, hur som helst.

Igår och idag och även imorgon jobbar vi extra i restaurangen på Quality Hotel och ryddar under lunchbufféerna de har under Röda Korsets konferens. Sedan diskar vi, och hjälper till med andra smågrejer. Väldigt roligt, faktiskt, men inget jag hade velat göra under en längre tid. Dock är det skönt att få lite extra cash i kassan i november eftersom jag ska till Rookie i slutet av månaden.

Nu är det powernap, så att jag orkar med öldrickande ikväll. Jag har saknat att jobba bakis på söndagar.

Bara så ni vet, liksom. Om några timmar ska jag och Jens åka till Sem på läkarundersökning för att allt ska vara klart för ett jobb på Gilde. Igår gick vi igenom en hygienkurs på datorn i fyra timmar och skrev test efter det. Får jag inget jobb innan nästa helg ska jag dra långt härifrån. Någon föreslog att jag kunde bli en fru i Dubai - få månadslön och shoppingkonto och allt betalt. Hm.

För lite mer än en vecka sedan stod nämligen Pete Doherty och Carl Barât återigen på samma scen. För ett drygt år sen, lite mer, blev jag så lycklig då Carl gästade Petes soloshower att jag börjate gråta. Nu gick det som förbi mig, totalt. Jävla Norge. Jag hade kunnat vara i London och jag hade fan i mig kunnat befunnit mig på Prince of Wales i Camden den 17 september när mina hjältar och världens bästa band kanske kom ett steg närmare en återförening.

Istället för att YouTuba allt med Libertines som kommer i min väg som jag så många nätter tidigare gjort och som jag gärna skulle gjort nu ska jag sova. För imorgon ska jag på hygeinkurs klockan halv nio, hurra!

Inga tips på frisyrer, inga kommenterarer alls. Stackars dreads, dom behöver uppmärksamhet!

Jag börjar bli lite trött på att sova såhär länge. Oftast brukar jag vara uppe innan tolv dock. Kommer fortfarande ihåg den gången jag vaknade vid ett för första gången i mitt lite äldre liv (jag har ingen koll på hur lnge jag sov i mitt lite yngre liv).  Då var jag kanske elva och var ledig och fick panik för att jag tyckte att jag sovit bort hela dagen. Konstigt, egentligen, med tanke på vilken nattmänniska jag är nu.

Det är ganska komisk hur vi försöker göra saker varje dag för att faktiskt göra någonting. Den primära sysselsättningen är antagligen att gå till Maxi och gå runt i gångarna och försöka komma på något att äta. Jag brukar klaga lite på killarna angående matlagning också. Ganska skoj. Idag ska jag dock sätta igång med min gitarrkurs då jag investerade i nya strängar igår och sedan ikväll ska vi dricka öl. Men först ska jag baka scones och hoppas på att killarna blir glada när de vaknar.

... kan man helt enkelt börja dra ut sina fem år gamla dreads. Anne-Lise satte igång projektet igår och än så länge har hon fått ut sex stycken. Av typ fyrtio. Men nu är det på gång, gott folk, och det skär i hjärtat att mina vänner åker av en efter en. Det är en ganska äcklig process, mycket löst hår rycks bort och en del gamla schamporester gör att jag är glad att jag slipper röra det. Än så länge har i alla fall inga bussbiljetter påträffats...

Detta betyder hur som helst att jag måste ha tips på hur jag ska klippa mig när alla dreads är ute och mitt hår ser ut och känns som en sjutton år gammal misshandlad Barbiedocka.

(Det är en himla tur att jag planerar en långresa i mitt huvud för tillfället, jag ska leta upp tjejen som gjorde mitt hår sist och göra nya nästa gång jag besöker Bangkok.)

Var uppe så sjukt tidigt som nio imorse, för att gå på intervju hos Proffice. Karln där var snäll och trevlig och bjöd på kaffe, väldigt uppskattat. Däremot hade han inga jobb att ge mig för tillfället, men han hoppades lika mycket som jag att det skulle dyka upp något snart. Jag tror han förstod att jag höll på att bli galen efter fyra veckor som arbetslös. Det är inte det längsta jag gått utan arbete, men senast och enda gången förr bodde jag hemma och kunde åka till London och Paris i ett par veckor. Sådan lyx är det inte nu, minsann. Som det ser ut just nu har jag tre alternativ:

1. Fortsätta söka jobb, hoppas på att CSN snart får tummarna ur och ger mig pengar så att jag åtminstone klarar nästkommande hyra, samt får ett jobb och kan jobba fram till sommaren för att sedan resa ett tag och sedan flytta till Stockholm... eller London... eller New York City.

2. Helt enkelt inte betala hyra och se när jag blir utkastad, alt. se till så att någon annan flyttar in så att jag slipper bli utkastad på riktigt. Sedan spendera mina sista slantar med att ta mig till typ London och bo på ett golv samt hitta ett schysst jobb inom en vecka. Då brinner dock mina planer på att resa upp, med tanke på levnadskostnader vs. dålig lön.

3. Bli hemlös och bygga upp en karriär som burkpantare.

Jag hoppas givetvis på alternativ ett. Men man vet aldrig vad som händer i det här förbannade livet...

Idag har dagen till största del spenderats framför tv:n i vår underbara soffa. Gårdagen blev väldigt hård, men också väldigt kul. Efter middag och drinking games begav vi oss till Bob där jag stiftade bekantskap med en kaskadspyendes sextonåring som mellan gångerna såg helt oberörd ut och vår roomie Anne-Lise hann sno diverse glas och bongotrummor. Dessa gömde vi sedan i en gränd för att sedan gå vidare till vårt nya hak Lauritz. Efter ett par öl och en pizzaslice på sunkigaste matstället gick vi hem och drack öl och champagne i vår fina bastu. Vid sju när solen började gå upp gick vi och lade oss.

Nu ikväll har vi tittat på Robinson och Twin Peaks (snart klara med första säsongen) och ätit alldeles för mycket. Imorgon är det nya tag, mer jobbsök och en liten längtan till att göra av med lite pengar även nästa helg.

Idag fixade jag norskt personnummer. Snart kommer jag alltså inte längre vara skriven i Sverige, utan istället utvandrare och därmed invandrare i Norge. Nya tag och nya krafter idag med andra ord, vi gick även till Proffice och ska försöka få random lagerjobb nu. Det känns som att det är där man kan tjäna pengar. Vi har även planer på att bosätta oss på någon slags fiskebåt framåt april-maj och jobba häcken av oss.

Idag fick jag och Jens äran att städa Frida och Armands lägenhet. Det vill säga, vi agerade vaskedamer och jag blev hög på alla renöringsmedel, men fint blev det. Sedan gick vi hem och drack en öl, åt glass och tittade på Twin Peaks. Nu ska det sovas, för imorgon kommer mamma och pappa och hälsar på.

Den sämsta dagen sedan jag kom hit blev genast ännu sämre. Jag fick inte jobbet i Platekompaniet, men var väldigt nära. I vanliga fall hade jag varit glad för det, komma typ näst först av över femtio sökande och med hela den processen. Men vad har jag att vara glad över? Inte mycket för tillfället. Detta kan ha varit det dummaste jag gjort i mitt liv, jag kanske ska sluta att följa hjärtat och börja tänka lite istället?

Men, jag ger inte upp. Nu ska jag gå och äta nudlar och ett surt äpple till efterrätt.

... är det tyst i telefonen. Jag blir snart frustrerad på riktigt. Visste ni om att man som arbetslös känner sig totalt värdelös och dum i huvudet? Ungefär så, i alla fall. Kanske inte hela tiden, men då och då.

För alla er som läser min blogg ber jag om ursäkt för de senaste veckornas bistra inlägg. Eller ja, många av det senaste årets bistra inlägg. Det har legat någon slags förbannelse över 2008, som började redan för snart ett år sedan då jag fick reda på den värsta nyheten dittills i mitt liv. Kan det inte bara vända nu? Har jag någon slags dålig karma som gör att allting jag rör vid eller har kontakt med bara blir ett helvete? Vi får hoppas att det inte är så, och att ett år är nog.

Jag blir snart galen, hur svårt ska det vara att få ett normalt jobb i den här staden? Idag var vi på säljkurs hos Proffcom, och direkt efteråt sade jag att jag inte kunde jobba där och gick hem. Två halva dagar blev det, men det var nog mycket - jag skulle inte ens ha börjat där. Jag brukar vara positiv, jag brukar känna att det är okej. Men att sitta där och känna sig sjukt överkvalificerad och inte riktigt känna sig hemma i en miljö där alla befinner sig i eller precis har lämnat tonåren och  som enbart pratar om att de sålde fyra stycken igår, funkade inte för mig och det visste jag redan innan jag började. Dessutom, 80 nok i timmen jämfört med minst 120 nok som man tjänar typ överallt annars, det kändes inte helt okej det heller.

Så nu vet ni det. 'Cause I'm a loser, baby, jag är ingen säljare. Nu får det goda Platekompaniet höra av sig snart tycker jag!

Idag var första dagen på nya jobbet. Kanske det tråkigaste jobb jag någonsin kommit kontakt med. Herregud, hur står dom ut där? Jag ska dit imorgon igen och gå första delen av en säljkurs, sen får jag se hur långvarig jag blir. Något annat jobb måste gå att finna. Det är nästan så att jag vägrar sitta och ringa upp sura norrmän som inte hör vad man säger och som absolut inte vill köpa någon uppgradering. I fyra timmar satt vi och lyssnade på de andra och killen jag satt bredvid sålde ett paket. ETT! Wow, vilken pepp, liksom. Idag sökte både jag och Jens ett fabriksjobb. Hellre packa lådor än sitta där och blir rastlös och överdoser kaffe.

I övrigt är det ingen bra dag idag. Min systers pojkväns bästa vän dog i en mc-olycka imorse. Otroligt tragiskt. Jag tänker på er.