Kin.

Eller ja, så känner jag mig lite just nu i alla fall. Mitt samvete har fått sig en törn, men det är bara jag som far illa av det, så egentligen borda jag bara släppa allt och tänka på imorgon som kommer bli den bästa dagen på väldigt, väldigt länge. Ja, hela helgen för den delen. Oh my.

Vår kära Synthis har härmed fått jobb i Tönsberg och kommer även han bli Norgebo om några veckor. Några fler som är sugna på att komma hit?

Yay, fick idag reda på att vi får stanna i fabriken till 19 december - därefter stänger dom för jul och nyår så man kan ju hoppas på att vi får stanna även nästa år. Just nu är det ett senare bekymmer och egentligen skulle jag inte haft något emot att börja någon annanstans då heller. Men jag trivs på Findus, och nu har vi börjar lära känna lite mer folk och det känns som att arbetsdagarna går på rutin. Det är skönt. Nästa helg är det personalfest, det ska bli kul. Dels har jag redan hört en massa sjuka saker som hänt tidigare, och dels blev jag ju i lördags halvt indragen i något slags drama också. Spännande.

Jag har börjar känna av mitt ryggont igen vilket inte känns så bra med tanke på alla lyft man gör i fabriken varje dag. Ska försöka leta upp en bra massör eller kanske en naprapat som inte kostar överdrivet mycket pengar. Egentligen tror jag bara att det är vad som krävs, då jag fortfarande inte gjort det sedan Sara i somras sade att mina muskelfästen i ryggen ligger stenhårt mot ryggraden. Nog om min rygg, nu ska jag titta på Brothers & Sisters, Californication och Entourage. Jag bara älskar tv-måndagarna (eller ja, egentligen söndagarna men det är ju i USA).

Har precis sett Mamma Mia! för fjärde gången. Eller var det femte? Hur som helst, två gånger på bio och ett par gånger efter dess. Jag bara älskar den. Visserligen är jag en sucker för musikaler, men jag tror inte det har någon betydelse. Jag älskar när Meryl Streep sjunger The winner takes it all - när jag såg den första gången i somras satte jag andan i halsen. Hon är helt fantastisk. Och jag är glad att jag på ett annat sätt fått upptäcka ABBAs låtar, vilka jag egentligen aldrig tänk på textmässigt eller ja, tänkt på överhuvudtaget. Kontentan är att jag blir så inspirerad och mår så bra av denna att jag tänkte tipsa alla som inte sett den att faktiskt göra det. Mer bubblande glädje till folket!

Herregud, trodde aldrig att jag skulle citera Per Gessle i hela mitt liv. Men inatt var det verkligen så. Samtidigt som jag hade en helt underbar kväll och för första gången här i Tönsberg kände en massa kärlek och tyckte att det var så himla kul att gå ut, blir jag så arg på människor som inte kan hålla inne en fight värd ingenting. Jag blir arg för att det handlar om småsaker, medan det pågår krig här i världen där människor måste slåss varje dag för sitt liv. För sina liv. Samtidigt i Norge, Sverige eller valfritt land går folk ut och dricker någon öl för mycket och får för sig att den där personen, han är dum i huvudet så han förtjänar stryk. Jag är inte van vid sådant längre, jag börjar bli för gammal för det. Det är så sjukt onödigt och ovärt. Och egentligen finns det ingenting man kan göra åt saken.

Ja, äntligen är denna jobbveckan slut - som har varit riktigt seg de två senaste dagarna. Mest för att jag varit väldigt trött, då blir allting lite segare. Idag hade jag paus typ en halvtimme i timmen hela dagen, ganska okej och bra med tanke på att jag kunde fylla på med kaffe konstant. Men lite tråkigt också. Nu tänkte jag ta min guacamole och chips och krypa ner i sängen och titta på nya Grey's Anatomy. Regnet öser ner och jag tänker inte lämna huset resten av dagen. Bara kanske, om det till exempel vankas pizza till middag. Jag och Jens fick våra löner idag, ganska skönt att få det varannan vecka. Just nu hoppas jag bara på att få höra från Proffice att vi får stanna på Gro till jul. Det skulle betyda drygt 20 000 sparade pengar redan tills dess.

Ser så sjukt mycket fram emot nästa helg. Stockholm och många av världens bästa människor. Men först är det helg i Tönsberg!

Flygbiljetter och hotell bokat. Om lite mer än en vecka beger jag och den då besökande Synthis oss till Stockholm för en otroligt kär återförening. Jag kan inte bärga mig - tänk bara alla jag får kramas med och få vara nära en hel kväll. Det känns för lyxigt för att vara sant, nästan.

Nu ska jag återigen försöka mig på att somna innan klockan tio. Lyckligtvis har min hjärna börjat förstå rutinen med att jobba skift och det känns inte så farligt att behöva gå upp klockan fem varje morgon. Jag kan nästan tycka att det är lite mysigt. Och imorgon slipper jag pytt i pannan och får umgås med pommes frites hela dagen istället. Yay!

Ja, som så många andra måste jag ju också blogga om the next president of the United States of America. När vi gick till jobbet imorse stod det precis klart vem som segrat, och jag har faktiskt känt mig lycklig idag på grund av det. Jag vet egentligen inte varför, men han inger hopp. Och hopp är bra. Eftersom jag lyssnar på radio på jobbet har jag hört både hans tacktal och McCains förlorartal. Det känns stort, och jag är kanske mest glad för att Bush nu försvinner från makten och ut ur allas liv. Dessutom sticker hemskheten Palin tillbaka till Alaska. Där hör hon hemma, tycker jag.

Jag håller inte med om allt Obama snackar om, men det gör ingenting. Jag tror på honom, och jag börjar tro mer och mer att amerikanerna faktiskt börjar vakna upp efter en jävligt lång svacka. Det känns skönt, helt enkelt.

Imorse när vi skulle gå till jobbet träffade vi på våra vänner Markus och Öyvind. Dom hade vart ute och druckit öl och fick gå hem och sova. Kul för dom. Nu är jag hemma i alla fall, och nu blir det en dusch och pizza och fortsatt läsning i min Håkan Nesser bok. Dessutom ska jag och Synthis kanske beställa flygbiljetter till Stockholmsresan - det känns värt det. Istället för åtta timmars buss- och tågkånkande, vill säga.

Denna veckan ringer klockan fem på morgonen. Det är inte skitkul att gå upp när det är mörkt och kallt, men lyckligtvis var jag så trött efter helgen att jag däckade vid tio igår. Dock vaknade jag vid halv tre när Richard gick och lade sig och kunde därefter inte somna om. Men det gick bra ändå, jag kände mig utvilad på jobbet vilket i sin tur var bra då jag fick stå på en ny station. Dagen till ära har jag byggt kassar (vad nu det skulle kallas på svenska) och haft stenkoll på pommes fritsen som produceras för Burger King (alltså, Gro Industrier är inte bara Findus). Inte illa, jag vet inte om jag kommit framåt eller bakåt i karriären sedan jag jobbade där?

Nu sitter jag lite småförkyld i mina tubsockar och vill egentligen bara krypa ner under täcket. Den senaste veckan har ångesten krypit sig på igen. Dessvärre vet jag inte hur jag ska bli av med den eftersom alla tankar om framtiden gräver sig djupare in i hjärnan. Egentligen ska jag bara stänga av, gå som en robot till jobbet varje dag och festa till det på helgerna och komma ur svackan om några månader med en massa pengar på fickan. Men det måste finnas en mening med vad jag gör, och just nu är meningen delad. Jag vill resa, vilket jag också ska - men jag vill även skapa mig ett liv någonstans, vilket gör det svårt att vara här då jag egentligen bara väntar på att få ihop pengarna så att jag kan gå vidare.

Vi får se hur det blir helt enkelt - till jul stannar jag åtminstone, och det lär bli längre än så. Men om jag ser tillbaka på mitt liv de senaste sju åren har ingenting egentligen förändrats - jag tror jag gör min framtid oviss bara för att det blir mycket mer spännande att leva då.

Ganska seg dag igår - jag förberedde mig för en kväll av filmtittande och diverse istället för att gå ut. Men så blir det ju aldrig ändå, så vid tolv begav vi oss till Markus innan vi gick ner till Esmeralda och fnissade åt lördagens underhållning - en ensam man vi ett keyboard som rev av hits av alla dess slag. Intressant. Sedan gick vi till Lauritz där vi återigen träffade några av alla Hudiksvallare som verkar befinna sig här. Sen skulle jag gått hem, tänkte jag. Istället blev jag medtvingad på efterfest vilket resulterade i ett uppvaknande först för en liten stund sedan. Jag som tänkte gå upp tidigt och få en fin söndag och gå och lägga vid i tid för att kunna komma upp fem imorgon. Nu får vi se om jag kommer kunna somna inatt.

Det är kul att se när det börjar synas att man jobbar för något.

Besök gärna hemsidan och myspacen också, i can't wait to wear one!

Ah, sista nattskiftet på fabriken inatt, för denna veckan åtminstone. Gick och lade mig vid åtta och masade mig upp vid ett för att gå till Proffice och lämna in timlistan. Sedan gick jag hem och sov ytterligare tre timmar. Dessvärre har jag blivit väckt hela dagen så jag har nog inte fått mer än fem timmars sömn. Nåväl, ikväll är det Halloweenfest, men jag är inte så sugen på att gå. Imorgon lär det bli fest som vanligt, då lär jag vara pepp. Vi får se hur det blir, just nu ska jag dricka min kaffe och vakna till liv.

Mina händer och armar och rygg värker. Men jag fick uppmuntrande ord inatt och då jag var ensam blandare satte linjeledaren ned hastigheten något så att jag slapp slita ut mig totalt. 25-kilos säckar tre dagar i rad är fan ingen höjdare. Igår handlade det om femton ton lingon istället och dessförinnan en massa jordgubbar. Ska bli skönt med helg nu, sa jag det?

... ja, då händer saker som att man vaknar av ihärdiga skrik av lidelse och desperation. Idag blev jag för första gången rädd på riktigt för vår källarkompanjon. Jag gick och lade mig vid åtta imorse och sov väldigt gott vid två-tiden när jag vaknar av ett utdraget och extremt "HEEEELVETE", tätt följt av "FAAAAAN", från badrummet. Vad gör man? Jag inväntade det sista skriket och att han skulle gå upp så att jag kunde låsa min dörr. Sedan låg jag och lyssnade på hans ljud en god stund innan jag äntligen somnade om. Nu i efterhand visade det sig att killen ännu en gång skurit sig i fingret på jobbet och i ren desperation skrek han för att blodet inte ville sluta spruta när han tog av sig bandaget. Men jag blev lika rädd för det, med tanke på hans extrema mängd mediciner som han tar och hans i övrigt konstiga beteenden. Det känns ganska bra att han flyttar ut imorgon - även fast jag inte riktigt tror att han på något sätt skulle skada oss. Men man vet aldrig.

Jag funderar lite på mängden av så labila människor som lever runt omkring oss. Hur sjuka är dom egentligen? Vilken hjälp får dom? Herregud, om tio år kanske vår källarkompanjons frustrerande utbrott lett till kanske inte helt oanade hemskheter. Jag vet inte, jag hoppas bara att systemet fungerar och att de som verkligen behöver hjälp får den. Men det vet vi ju att de inte får, med tanke på diverse mord och andra onödiga händelser som skett av psykiskt instabila personer i årtal.

För lite mindre än ett dygn sedan lämnade jag Hultsfred med Gabbe, och först nu är jag hemma i Tönsberg. Det tog sin lilla tid, men helgens tripp var onekligen värt allt. Får se hur det går att jobba inatt bara, börjar om fem timmar och ska försöka sova lite innan. Med så mycket energi och kärlek i bagaget kommer det antagligen gå ganska okej ändå, tror jag. Först och främst ska jag dock dela en pizza med Jens.

Två dagar av fest och musik och kärlek är slut, alldeles sådär plötsligt och för snabbt. Jag kom i fredags efter tolv timmars resande och har sedan dess bara fyllts upp med kärlek. Ännu en gång konstaterade vi att det ligger något magiskt över denna byn, människorna och allt som pågår här. Jag och Synthis har snackat ihop oss om Nikator och jag är sjukt pepp nu. Vi kläckte sedan den briljanta idén att flytta tillbaka hit och fixa plats på kontoret. Efter ett tag till i Norge och en mindre resa, vill säga. Men så får det nog bli - just nu lockar det mer än något annat. För jag är kär i en håla i Småland.

Det blev en mycket mysig helg, även om den gick förbi alldeles för snabbt. I lördags gick jag, mamma, pappa och Åsa till Haveriet på bryggan och åt väldit god mat. Sedan drog jag med mig syster på en festlig kväll innehållandes förfest hos oss, Bob och Lauritz. Tyvärr skulle de åka mitt på dagen igår så det blev inte så mycket mer quality time än så. Det gör alltid lite ont i hjärtat att säga hejdå.

Idag är det fabriken som gäller, fast först klockan två vilket känns väldigt skönt. Lite ångest har jag, men det är mest för att jag sitter och tänker in i framtiden som vanligt. Nu är det verkligen en dag eller vecka i taget som gäller. Först ut är Rookie i helgen. Fast allra först ut är ytterligare några timmars sömn - först ska vi bara fixa biljetter till Metallica. Dock hatar jag ticnet.se när det gäller deras kösystem.

Min kropp är död, likaså min hjärna. Jag är helt slut, det känns som att jag kommer att bli sjuk vilket inte får hända. Men det kan också bara vara utmattning och ett sätt för kroppen att slappna av totalt efter en veckas ganska hårt arbete. Gårdagen var riktigt rolig och efter att ha öppnat kanske tre ton säckar med frysta jordgubbar samt många fler säckar med blåbär och diverse andra bär såg det ut som att jag jobbade på ett slakteri. Dessutom kom det folk från Proffice som sade att de fått väldigt bra feedback från chefen som var supernöjd med oss så att vi åtminstone kommer få stanna fram till jul.

I skrivande stund är mamma, pappa och Åsa på väg till Tönsberg för att stanna över natten. Det ska bli mysigt - ikväll blir det antagligen middag på mysiga Maskinisten och sedan utgång.