Kin.

Ja, trött är jag minsann. Men att jag någonsin skulle lyckas med bedriften att råka glömma något, i det här fallet en bulle, i mikron trodde jag faktiskt inte. Jag satte helt enkelt på kaffe och lade in bullen på full effekt och började samla ihop papp som samlats i över en månad. Duktiga jag, tänkte jag, och tyckte att det luktade konstigt. Vid det laget jag sneglade upp mot mikron var halva köket täckt i rök. Hurra, vad duktig jag är. Ett desperat rop på hjälp och ett par minuters korsdrag senare är faran över. Egentligen var det väldigt bra att det hände då vi upptäckte att brandvarnaren i köket inte fungerar - en ganska bra grej att ha såhär i juletider och när typ tio människor redan omkommit i bränder i Norge de senaste veckorna. En tanke till dom, och en liten påminnelse att kolla era egna brandvarnare.

Klockan är typ sex och jag har ännu inte somnat, ganska bra gjort. Igår var jag så trött att jag somnade vid skrivbordet runt fyra. Det är inte helt stabilt att gå upp fem på morgonen, med andra ord. Denna veckan har varit jobbigare än innan, tror jag håller på att bli sjuk. Inte bra, med tanke på att julen närmar sig med stormsteg. Det är faktiskt helt sjukt hur snabbt tiden har gått den senaste månaden. Just nu vill jag mest mysa och äta lussebullar och pepparkakor och dricka glögg och känna att julen faktiskt är på väg. Men jag har som vanligt glömt bort adventssöndagarna, har inte orkat titta igenom julkalendern och något så mysigt som lucia verkar inte firas i Norge. Jag fick dock lite julkänsla när vi var på julgranstädningen på torget för ett par veckor sedan. Nu ska jag skärpa mig dock, i helgen (och dagarna därefter) blir det julbak, julgransinköp och julpyntning. Bara två jobbdagar till innan vi har ledigt i två veckor, det ska bli skönt. Dessutom blir det soft att gå runt i regnkläder och vaska fabriken och lyssna på musik, vilket är ungefär vad som ska göras nästkommande två dagar.

Alltså, jag har länge påpekat den urusla journalistik bland annat blaskan Aftonbladet driver med. Men idag tog det fan priset när jag försökte läsa om morgonens jordbävning. Herregud. Nej, jag går tillbaka till mina gamla principer och från och med nu är det enbart seriösa nyhetsförmedlare som får mig som läsare.

En upprepning vi hade hoppats slippa. En tumör till, nya behandlingar, ett nytt helvete för min älskade vän. Jag förstår inte orättvisan, och jag kommer aldrig att förstå den. Det räcker nu, liksom. Nu kvittar det att helvetesåret snart är slut, för det tar ändå med sig smärta och lidelse in i nästa år. Jag har inga ord som beskriver rädslan, därför säger jag inget mer.

Kaffe och sista avsnittet av Gossip Girl för säsongen är ett bra sätt att vakna upp på. Det är väldigt frustrerande att vakna till vid två-tre och vilja gå upp för att kunna avnjuta lite solljus, men med behovet att sova ett par timmar längre. Jag förstår verkligen inte hur de som alltid jobbar natt klarar av det. Lyckligtvis är det ju dock kul på jobbet, så det går ju bra ändå.

Den senaste veckan har jag hamnat i något slags tjejlyssnande (= lyssna på samma låt om och om igen) av två låtar. Chasing Cars med Snow Patrol och Famous Bliue Raincoat med Leonard Cohen. Det går liksom bara inte att sluta. Det kan vara en effekt av att lyssna på radio på jobbet där man får dras med diverse otäcka låtar.

... you name it, the Norwegians says it. Ja, typ. Det har varit en lång och kall och tråkig natt. Jag var mest förbannad och gick runt och svor med hjälp av ovanstående vokabulär och gick lös på diverse papp och pallar. Ganska skönt sätt att få ut sina aggressioner på. Nu ska jag äta nudlar och titta på Gossip Girl, och sedan förhoppningsvis sova gott utan smällar i dörrar och alldeles för hög dålig musik. Just nu ser jag ganska mycket fram emot helgen, faktiskt.

Jag känner mig väldigt duktig som jobbat ikväll istället för att dricka öl. Sju och en halv timme utan rast, fyrahundra personer att servera uppdelat på drygt tjugo stycken. Mina två, eller kanske tre, produktionsledare på Findus var där - vilket kanske var lönande. Flinka svenska jenta, kanske de säger till varandra och låter mig jobba kvar till i sommar. Vi får väl se. Lyckligtvis såg bara personal min bravad med att täcka en hel vägg vid receptionen med brunsås. En av många skålar på vagnen jag körde åkte rätt ner i golvet och fylld med sås som den var sa det "splash!" och folk trodde att någon spytt ner golv och vägg. Kvällens höjdpunkt, kul var det i alla fall. Och en dryg tusenlapp extra får jag i fickan nästa månad. Hurra för mig!

När jag skriver detta har jag tagit bort drygt tjugo påbörjade meningar. Varför, kan man fråga sig. Det är ju bara en sketen blogg som nästan ingen läser ändå. Men grejen är egentligen inte att jag inte har något att skriva, jag har nog för mycket att skriva om. Och dessutom är jag trött efter en hård arbetsvecka. Lyckligtvis slutade den bra idag med en skön sextimmarsdag med mycket skratt, nya bekantskaper, lite översvämning, the secret handshake och minst tre bra låtar på radion. Konstigt nog , kan tyckas för att vara mig, har jag valt en helg utan fest och tackade därmed ja till erbjudandet att jobba på hotellet imorgon kväll. En skön tusenlapp som jag tänker tatuera mig för. Så det så.

Igår önskar jag att jag hade fått vara med. Det kändes inte bra att vara så långt ifrån när allt jag ville vara att finnas vid din sida och trösta. I helgen går jag och tänder ett ljus i den vackra kyrkan.

Jag hatar att jag delar namn med någon som gjort en sådan fruktansvärd handling och som gjort min väns vän så otroligt mycket ont. I helgen går jag och tänder ytterligare två ljus i den vackra kyrkan.

Ja, susingen har pågått ett tag nu. Inte alls särskilt kul, jag hoppas bara att det inte är något slags miniformat av tinnitus som utvecklas till något värre med tiden. Det är med andra ord ganska högljutt inne i fabriken, och med hörselkåpor med inbyggd radio blir det lätt att man skruvar på högsta volym när det kommer en bra låt eller om maskinerna bara låter lite för mycket.

Nu märks det att det snart är jul. Inte för att de känslorna infunnit sig än, men för att det spelas jullåtar hela tiden på radion, de första kalenderluckorna är öppnade och julklappshysterin återigen infunnit sig. Fast jag har mest trubbel med vad jag själv ska önska mig - jag kommer faktiskt inte på en enda sak. Hm. I söndags var vi och tittade på julgranständningen på torget här i Tönsberg, det var mysigt och folket sjöng och dansade. Vi gick hem när vi inte kunde känna tårna längre, och på natten började det snöa så det var kanske inte så konstigt. Nu är det vitt och fint och jag hoppas att det håller i sig till jul!

En fantastiskt fin helg. Fredagen var lite seg så jag stannade hemma när grabbarna gick en liten runda på byn. Igår däremot var en otroligt kul kväll - kanske den bästa sedan vi kom hit. Bra förfest, bra musik, bra människor. Och bubbel. Mer än så behövs inte. Idag är det första advent men vi har varken glögg, pepparkakor eller lussebullar eller adventsljusstake. Det får införskaffas till andra advent, helt enkelt.

Nu ska det spelas mer Wii och hängas med Gabbe som beger sig hemåt idag eller imorgon. Idag är för övrigt en ledsam dag då Anne-Lise flyttade ut från huset. Fyttirackarn, vad trist.

Världens bästa Gabbe och världens bästa Synthis är nu anländna i Tönsberg. Det tycker jag är bra. Det blir en fin helg. Och sen stannar den andra på obestämd tid. Mycket bra. Det har varit en bra dag idag, helt enkelt, vilket är skönt med tanke på mycket. Jag har bland annat lagat pepparkakor med Anne-Lise och pratat med en gammal London-vän. Ibland glömmer jag att det finns en värld utanför Tönsberg, men det gjorde sig påmind idag och då blir allting så mycket enklare.

Imorgon är sista dagen för denna gången att gå upp klockan fem. Skönt. Sen är det helg!

... är lite hårdare än andra på fabriken. Idag slapp jag sitta vid synebåndet och istället vara bak på maskinen som är lite av min grej. Väldigt skönt och något som resulterade i en bra dag. De sista två timmarna har vi dock stått och massakerat djupfrysta stora block av typ vitkålstärningar. Jag fick mig ett träningspass då jag blev så frustrerad att jag köttade på som aldrig förr. Nu värker det lite i händer och armar, och särskilt tummen som råkade komma i kläm. Till råga på allt började dagen med att jag sparkade in min onda fot i en pall. Bra jobbat, liksom. Men på något udda vis tycker jag ändå att det är ett kul jobb - kanske för att man faktiskt får lite träning. Det behöver jag. Mina biceps börjar bli så vältränade igen att jag inom kort kommer ställa till med armbrytningstävlingar på alla fester.

Ibland glömmer jag bort hur bra musik kan vara. Hur mycket jag behöver musik för att kunna tänka lite klarare och känna att livet är värt något. Just nu spelas The Killers med Human otroligt mycket på norsk radio. Visserligen i samma mängd som Toto, Michael Jackson och CC Cowboys. Men det gör inget - för när denna låten spelas när jag sitter där på fabriken och fryser även iklädd termosjacka och hundra filtar (eftersom jag sitter på synebandet denna veckan) tillsammans med de små och kalla grönsakerna - så känns det ganska okej ändå.

Det är kallt här i Tönsberg. Särskilt i mitt rum. Dessutom har jag typ tio gråsuggor utspridda i rummet. Döda, liggandes på rygg och som bara väntar på att få bli slukade av dammsugaren. Dessvärre är jag väldigt trött och lite lat så jag orkar inte hjälpa de små liven idag. Tur att dom är döda.

Igår var det husfest. Eller avskjedsfest, som de så fint stavar det, för Anne-Lise. Vädigt synd att hon ska lämna oss, men vi får ju Synthis i utbyte, så det är ganska bra ändå. Hur som helst - tjugofem personer drack diverse alkoholhaltiga drycker innan majoriteten begav sig till Bob i några timmar innan kvällen avslutades i bastun. Som det ska vara, alltså. Det var en trevlig kväll och jag är glad att jag hade kul, jag behövde det. Nu ska vi ut i kylan för att inhandla mat på McDonalds som sedan skall förtäras framför Robinson. Sedan måste jag sova, vi börjar sex hela nästa vecka. Kanske den värsta tiden att jobba på, men det ska bli skönt att se lite solljus igen.

Ja, så blev det då dags för personalfest på Gro. Mina nya byxor är så tajta i midjan att det var lite svårt att få ölen att slinka ner, men det gick ganska bra ändå. Vi kanske höll oss lite för mycket till oss själva och andra svenskar och de vi jobbar skift med, men det var trevligt ändå. Det var dock en ganska underlig fest med tanke på allt folk som jobbar där, men från vad vi hört från tidigare fester gick det nog ganska lugnt till. Förutom tjejslagsmålet mot slutet. Nu sitter jag här på lördagsförmiddagen och borde egentligen gå upp och faktiskt göra något av dagen. Men istället tänkte jag sova några timmar till - min kropp och mitt sinne behöver det, tror jag. Ja, så får det bli.

Kom precis hem ungefär fem timmar tidigare än väntat. Maskinen jag jobbar vid hade stått still i fyra timmar innan vi började vårt skift, och stod fortsatt still när vi var där. Efter en och en halv timme inklusive en halvtimmes paus kom linjeledaren och frågade om jag ville gå hem. Eftersom de inte skulle få igång den under natten och jag inte var särskilt användbar var det bara att traska hemåt. Fast först gick jag förbi hotellet och drack kaffe och åt choklad med Richard en stund. Nu sitter jag här i min ensamhet och tänkte titta ikapp ett par serier och även hinna med någon film. Synd att det inte var sista jobbnatten för veckan, för nu måste jag hålla mig kvar i dygnsrytmen. Sån är det. Inte jättekul att gå miste om pengarna, men min kropp kanske behöver lite extra vila efter de senaste dagarna.

Och samtidigt i London (eller några timmar tidigare): Death Cab For Cutie
Och samtidigt i Oneonta (eller om ett par timmar): Bob Dylan
Och samtidigt i Oslo (några timmar tidigare): The Soundtrack of Our Lives

Har precis kommit hem efter en natt på jobbet. Efter drygt tre timmars arbete vaskade vi den stora maskinen då en metallplatta på ett eller ett par hundra kilo föll rakt på min fot. Fyttirackarn vad ont det gjorde. Det blev ispåse och formulärutfyllning direkt, om jag senare måste anmäla händelsen på något vis. Men jag hoppas att den ganska måttliga svullnaden som råder just nu tonar ner under natten, förlåt dagen, och att jag vaknar med en relativt hel fot. På ett sätt är jag glad att det hände, jag fick tankarna på annat för ett tag och kunde koncentrera mig på den fysiska smärtan istället för den som sitter i hjärtat.

Tack för all omtanke och värme. Ibland känner jag mig inte värd all kärlek, men den hjälper onekligen i svåra stunder.

Nu ska jag äta en halv pizza och titta på Gossip Girl från förra veckan. Och klockan börjar närma sig sju.

Ännu en människa i min närhet har gått bort. Jag är så glad att jag fick träffa min mammas bästa väninna en sista gång för bara några månader sedan. Hon har alltid funnits där. Finaste Birgitta, vila i frid.

Härmed utnämner jag det senaste året till det sämsta någonsin.

Vad gör man när all motivation och inspiration bara försvinner? Det har varit så ett tag nu, och det är förbannat svårt att känna likgiltighet. Och trist. Jag vill så mycket och vill vara på så många ställen samtidigt att det bara är kaos i huvudet. Dessutom verkar jag ju ha någon slags personlighetsstörning med två olika sidor - en sida av mig vill till Stockholm alt. Hultsfred nu, nu, nu och sätta igång med något som kan liknas vid en karriär, medan en annan bara vill iväg långt bort härifrån och upptäcka världen på nytt. För det finns ju så mycket att se och uppleva där ute. En sida av mig är livrädd för allt och alldeles för blyg för att ta sig vidare här i livet, medan den andra är ganska social och rätt bra på att ta för sig och prova nya, om än läskiga, saker. Och så där fortsätter det. Även om jag är en framåtsträvande människa känner jag just nu bara för att åka tillbaka i tiden, tillbaka till då jag var på resande fot, till Hultsfred, kanske Londontiden eller varför inte bara USA förra hösten?

Nu ska jag måla vidare på min tavla och lyssna på Libertines. Det kan vara den bästa terapin.

Trött, trött, trött. Har precis vaknat efter drygt 12-timmars sömn. Visserligen behövde jag det verkligen, men på något underligt sätt känner man sig ändå alltid fortfarande trött när man sovit så länge.

Helgen var underbar. Jag och Synthis gick upp toktidigt i fredags och tog oss till flygplatsen för att flyga till Stockholm. Väl där blev det en liten shoppingrunda innan vi checkade på hotellet och sov lite. Sedan begav vi oss till Debaser Medis och drack öl, lyssnade på The Deer Tracks och Those Dancing Days (de två andra missade jag pga av alldeles för mycket folk jag vill hänga med). Det går inte ens att beskriva känslan av att få vara på samma ställe som alla fantastiska människor. Lyx.

I lördags åkte jag i min inte alltför farliga baksmälla hem till min kusin dit mina två andra kusiner också kommit och åt brunch och drack jordgubbsbellinis. Det var mysigt och fint att få träffas och bara hänga och prata i några timmar. Efteråt begav jag mig tillbaka till hotellet för lite förfest innan vi samlade ett tappert gäng på ett hak på Folkkunggatan. Efter stänging och letande efter en sista öl någonstans blev det istället kebab och avsked. Därefter tog jag t-banan hem till hotellet och satt med trevligt sällskap i lobbyn några timmar då alla andra gått och lagt sig. Mysigt.

Efter åtta timmars bussresa plus nästan två timmars tåg igår kom jag och Richard så äntligen hem till Tönsberg. Fast för min del med en liten klump i magen och ont i hjärtat. Helgen gick för fort, och man borde inte behöva lämna en stad och folk som man älskar så mycket. Jag får se hur länge jag stannar i Norge...