Kin.

Ja, då man är aktivt sjukskriven finns det inte så många ställen på Findus som man kan jobba på. Därför får jag denna veckan stå ut med att sitta alternativt stå vid diverse syneband. Det är inte det roligaste man kan göra, ska jag be att få tala om. Men det funkar, förutom när man fryser lite för mycket under sin långärmade tröja, t-shirt, arbetsjacka samt den tjocka fodrade jackan. Är det ens möjligt att det blir så kallt i fabriken, tänker du. Jo, med djupfrysta ärtor och morötter som drar förbi i en jävla fart bildas det nog en del kyla kring bandet. Och när man konstant sitter och plockar upp dom stackarns fula grönsakerna blir man rätt rejält kall om handen också. Nog om det, en mer utförlig beskrivelse av hur det är att sitta vid ett syneband kommer ni aldrig få. Kontentan av hela detta inlägget var egentligen att min rygg börjar bli bättre, vilket är sjukt skönt.

Med ryggen bra, drygt fem månader kvar i Tönsberg, Winnerbäck nästa helg och kanske en början på en reseplanering snart känns det som att livet kanske kan gå vidare i en rätt positiv anda i alla fall. Just nu hoppas jag även på att vi ska hitta ett annat boende, betala lite mindre, slippa smågrabbarna och därmed skitigt kök och diverse smällar i dörrar och annat. Vi får se.

Kom tillbaka från Notodden igår och den korta kvällen bestod av McDonalds-mat och "Are you smarter than a 5th grader?" tillsammans med Jens. Sen tänkte jag sova, men det gick inte. Så klockan fem gick jag upp och hade knappt sovit något alls. Istället höll jag på att somna på synebandet med majs, morätter och ärtor. Men jag lyckades klara mig igenom dagen och nu ska jag försöka hålla mig vaken i fyra-fem timmar till för att förhoppningsvis få en natt med ihållande sömn.

Sitter i Notodden hos mina föräldrar och snön faller utanför fönstrena. Om ett par timmar drar jag mig hemåt igen och hoppas på att det går smidigt trots vädret. Imorgon börjar jag jobba igen, som aktivt sjukskriven vilket känns bra för äntligen börjar ryggen kännas bättre och även om jag inte kan göra annat än att sitta vid ett syneband, kommer jag ut och får träffa människor.

Idag för en månad sedan satt jag och våndades på en buss till Helsingborg. Drygt tre och en halv timme senare hände det värsta som hänt i mitt liv hittills. Människor runt omkring mig har sagt att jag varit så stark och förnuftig genom hela processen. Men nu då? Nu när det känns som ett hål genom själen, att en bit av mitt hjärta inte längre finns. När folk tror att jag kanske inte är lika ledsen längre, att jag inte tänker på henne - det är nu jag är som mest ledsen, egentligen. För det är nu jag förstår. Och jag tänker på henne hela tiden. På vad vi hade tillsammans, på våra minnen, på den dagen för en månad sedan när jag såg min bästa vän ligga död i en sjukhussäng, på begravningen. Det är nu jag förstår, på riktigt, att hon aldrig kommer tillbaka.

Jag längtar till den dagen då jag kan skriva mer positiva och glada inlägg. Men en blogg ska väl spegla ens liv, har jag fått för mig.

Fyra veckor har gått, två sedan begravningen. Det går inte en dag utan att jag tänker på Dig. Vissa dagar är det så fruktansvärt tungt. Kanske särskilt nu när jag bara sitter hemma, med undantag för en promenad eller så. Igår var jag i alla fall hos en bättre läkare, som dessutom vad snygg, och han berättade lite mer ingående vad som är fel i min rygg samt att skadan brukar ha en läkeperiod på två till fyra veckor. Jag ska börja jobba nästa vecka under en aktiv sjukskrivning,i alla fall, vilket känns skönt. Dock enbart med lättare arbetsuppgifter, men att komma ut ur det här rummet, ut ur det här huset känns välbehövligt. I helgen ska jag försöka ta mig till Notodden och mamma och pappa, men just nu känns det jävligt krångligt - och hur svårt (och dyrt!) ska det vara att ta sig tio mil inom samma land?

Eftersom jag befunnit mig i en annan värld i några veckors tid har jag halkat efter med alla de serier jag följer. Men nu när jag varit hemma och haft ryggont har jag så äntligen kommit ikapp. Eller ja, äntligen kanske är att ta i lite grann. Särskilt när det gäller Lost. Jag är ta mig fan helt lost (höhö) efter att ha sett de fyra första avsnitten av säsong fem. Snacka om att dom är ute efter att totalt fucka up våra hjärnor. Jag hänger med ganska bra, men när jag sedan börjar tänka tillbaka på handlingen och försöker få ihop varför det numera verkar existera sjutton olika parallella universum samtidigt som dom ofrivilligt reser fram och tillbaka i tiden, går det inte riktigt lika bra för min hjärna att verkligen förstå. Så jag tittar i lugn och ro, försöker att inte tänka, men skulle bli hemskt glad om jag fick några svar snart. Ett avslut snart, kanske?

Det vill verkligen inte sluta snöa.
(även om det inte syns så bra på bilden)

I söndags tog jag mig tillbaka till Norge och tänkte att det skulle bli skönt att börja jobba igen, mest för att komma tillbaka till vardagen och skingra tankarna lite. Igår satte dock min rygg stopp för det. Jag kunde inte böja mig ner och när jag lyfte tredje säcken med blåbär gjorde det så ont att jag nästan började gråta. Då försökte jag lite till. Det slutade med att jag fick sitta på synebandet och massakera djupfrysta bärklumpar istället. Ett bra sätt att få ur mig lite aggressioner på, visserligen. Men idag gick det inte att försöka ens gå till jobbet så istället bar det av till sjukhuset med Richard. Tre timmar och två burkar smärtstillande senare sitter jag här och får inte jobba resten av veckan. Hm.

Nåväl, nu får jag tid till att skriva bandpresentationer för en av våra fina festivaler här i Sverige, samt titta ikapp på mina TV-serier och äntligen orka läsa lite. Jag börjar få till en liten bokhylla här i mitt lilla rum, men har knappt läst en enda bok. Illa. Nu ska jag laga mat för att äntligen kunna knapra lite piller och bli lite mer rörlig för en stund.

Dagarna går, klockan tickar vidare. Jag vill inte. Bubblan jag levt i de senaste två veckorna kommer snart att spricka. Då sitter jag där i vardagen, ensam, och undrar vad det var som hände. För jag förstår inte nu. Vad är det egentligen som har hänt? Och varför? Detta eviga varför. Jag kommer att fråga mig det i resten av mitt liv. Varför. Det var det värsta tänkbara som kunde hända. Just nu är saknaden så enorm att jag inte kan tänka klart. Knappt stå på benen. Och ingen kan hjälpa, ingen kan trösta nog. För ingenting kommer någonsin att kunna föra henne tillbaka till oss.

Bara ordet ovan får mig att känna en väldigt odefinierbar känsla. Jag hade nog tänk mig att min första begravning skulle vara för att en mor- eller farförälder hade gått bort. På något sätt tror jag att jag hade accepterat det, en gammal människa som levt ett långt liv, fått gifta sig, fått skaffa barn, fått barnbarn och så vidare. Aldrig hade jag ens vågat tänka tanken att min första begravning skulle vara för min bästa vän. Det är så ofattbart. Men det var fint, även fast jag grät mig igenom hela timmen. Alla låtar, alla ord, alla tankar, alla blommor, den fina kistan i ljust trä. Allt känns som att det inte har hänt. Men det har det. Och jag tror att jag förstod lite bättre när prästen sade att Hanna inte fanns mer. Tårarna tog aldrig slut, det kommer dom aldrig att göra för min fina vän. Jag saknade henne så mycket ikväll när vi närmaste vänner träffades, hon borde ha varit med. Jag kommer alltid att sakna henne. Jag kommer alltid att älska henne. Hon lärde mig så mycket, hon fanns alltid där. Jag önskar alla en lika fin vän. Det finns inga ord för saknaden, för sorgen jag känner.

Sommarn miste lite av sin fägring 
Solen miste lite av sin glans
När det vi hade hoppats på 
föll ihop och gick i kras
var det nästan som om glädjen inte fanns

Nu säger du att inget har nån mening
att det enda du vill ha är lugn och ro
men vi kommer aldrig vidare 
om vi lutar oss tillbaks
så kom hem till mig så gör vi nåt ihop

Du säger vi har nått den punkt i livet
när man blir tvingad att förstå
att allt man tog för givet 
och allt man tog för gott
var nånting som vi bara fick till låns

Och jag önskar att det fanns nånting att säga
som gav dig tillförsikt och mod
men hoppet föds i handling,
det vet jag att du vet
så kom hem till mig så gör vi nåt ihop

Och som en skuta utan segel
en skönhet utan spegel
ja, som en hemlös irrar du omkring
Och som en gamling i det nya
en fånge i det fria
vågar du inte vänta dig nånting?

Men det finns en tid då säden måste mogna
Det finns en tid när gräset måste gro
och när din säd har mognat färdigt
och ditt gräs har blivit grönt
kom hem till mig så gör vi nåt ihop

Ja kom hem till mig så gör vi nåt ihop.

... sedan vi förlorade Dig. Jag förstår det fortfarande inte. Hur ska jag kunna leva i denna världen utan Dig? Du fick mig alltid att må så bra, jag var så trygg med Dig. Du var så klok, så rolig, så omtänksam. Allt vi gjorde tillsammans, jag kommer att bära med mig de minnena för resten av mitt liv. Jag kommer att sakna dig varje dag.

Vila i frid, min vackra vän.
Jag älskar dig för alltid.

♥

Min hjärna exploderar snart. Mitt hjärta gör ont. Imorgon åker jag hem till Helsingborg. Jag ska försöka finnas som stöd, försöka få ärliga svar från förhoppningsvis pålitliga läkare. Jag vägrar ta avsked. Inte än. Aldrig. Tack för allt stöd som ni ger mig. Det enda vettiga, om än sjukt banala, jag kan komma på att säga just nu är att leva livet. Lev livet nu, inte sen.

Sista dagen jag går upp såhär tidigt på... två veckor? Det är verkligen jävligt att stå upp klockan fem för att jobba. Skulle jag ut och resa hade det varit en mysig tid att gå upp på. Typ, jag smiter nu, era sovande stackare. Men så är det alltså inte nu. Nej, nu ska jag bege mig ut i kylan för att sedan stå och skala bort äckliga saker på potatisar i en varm kuvösliknande plastbunker. Sämsta platsen på hela fabriken. Nåväl, en dag to go - sen är det helg!

2009. Känn på den. Jag hade inte riktigt förstått igår att det redan var nyårsafton, men det var kanske också för att jag inte skulle spendera den sedvanligt med att arrangera middag, ha alldeles för höga förhoppningar och kanske dricka lite för mycket bubbel. Istället begav jag och Stuart oss hem till Hannas föräldrar där vi hade en mysig kväll med mycket god mat och gott vin. Vi spelade spel och sedan gick vi ut så långt Hanna orkade för att se fyrverkerier. Efter det gick jag ner mot stan men folk var på så skilda håll att jag gick till festen min syster var på och stannade en timme innan vi åkte hem. Nästa år ska vi fira dubbelt upp!

På lördag beger jag mig tillbaka till Tönsberg, det känns rätt bra. Kanske mest för att jag vet att det är i år det händer - jag ska få komma ut i världen igen. Resa, resa, resa, träffa underbara människor och se platser jag bara drömt om att få se. Försöka finna något jag kan greppa tag i och hålla fast vid. Jag vet inte vad det är, men jag vet att jag behöver det.

Sitter här och dricker coffee Dooley's och försöker blicka tillbaka på året som gått. Jag tänkte att det kanske skulle gå lättare med lite sprit i kroppen. Resten av dagen och natten kommer med (nästan) all säkerhet att bli alkoholfri då jag ska spendera den med Hanna. Om inte Stuart drar med mig ut på någon slags pubrunda. Vi får se.

Hur som helst, en sammanfattning av det här året hade bara blivit deprimerande att läsa och jag är trött på att vara ledsen nu. Jag är trött på ångesten av att inte kunna hjälpa de jag älskar och jag är fan i mig trött på att se samma människor lida. Nu och för alltid kommer 2008 vara ett år som jag helst vill glömma. Jag kan inte ens förmå mig att minnas de ljusa och goda stunderna. Men de finns där givetvis också, och främst tänker jag på återföreningsträffarna i Hultsfred och Stockholm. Alltid nära. Jag beger mig in i år 2009 med mycket hopp och kärlek i hjärtat - jag tror att man kan komma långt på det

Efter ett par dagar i Notodden och Borås har jag nu anlänt till Helsingborg. Juldagen spenderades med andra ord inte ute vilket sig bör, utan istället framför en film med familjen. Kände inte riktigt för att närvara vid Notoddens hemvändarfest, även fast ett besök på Rallar'n kanske skulle suttit rätt okej. Hur som helst, annandagen bjöd på skidåkning så en baksmälla då hade inte varit särskilt kul att handskas med. Vi begav oss iväg mot Kongsberg Skisenter på den sena morgonkvisten och några timmar senare stod jag på toppen av berget och undrade hur det där skulle gå, egentligen. Vet inte när jag åkte sist, men det gick förvånansvärt bra redan från början och jag fick en sjuk mersmak. Snacka om balsam för själen att vistas i så frisk luft och bara susa ner för backarna mitt i skogen. Och så sjukt jävla kul det är. Dessvärre var det minus åtta i luften, vilket gjorde att det blev riktigt kallt framåt kvällen så vi av upp vid sjutiden. Trötta begav vi oss hem till Notodden och igår åkte vi över gränsen till Sverige och en mysig kväll i Borås. Nu väntar en vecka som jag ska försöka planera bra så att jag hinner träffa så många som möjligt, så mycket som möjligt. Nyårsafton kommer som det ser ut nu att spenderas i stillhet, vilket just nu känns som det bästa alternativet.

Ja, det blev en riktigt mysig dag igår och det enda som saknades var egentligen snö. Och Andreas, såklart. Vi stängde i princip in oss i vardagsrum/kök, förutom en mysig och kall julpromenad, och skapade rejäl julstämning med mycket ljus, mycket mat, många julklappar, mycket pepparkakor och annat gott och ja, mycket jul helt enkelt. Jul-i-det-stora-huset blev med andra ord en lyckad tillställning. Nu ska vi äta mer julmat innan vi drar oss västerut mot Notodden och vidare julmys. Det ska bli riktigt skönt att lämna Tönsberg för en stund, faktiskt. Hoppas alla hade en lika fin julafton som jag, och att ni får det fortsatt mysigt.

... a very, merry Christmas! Jag bara älskar Elf Yourself-videos, man blir liksom sådär fånigt glad av dom. Vi Norgebor vill härmed sända ut lite kärlek och skratt till er. Enjoy!

Tyvärr vill inte bloggsidan få in filmerna direkt i bloggen, så därmed får ni hålla till godo med en länk här, en här och en här.

Nåja, sista utekvällen i Tönsberg för detta året, i alla fall. Jag och Jens begav oss tillsammans med Mr Green hem till Miss P och Kloka Klara aka Miss Kiwi (smeknamn is the shit) och drack ett par öl innan vi sedan gick till Bob. Soft kväll med inte så mycket folk men ändå lika bra musik och goda drinkar. Skikkeligt koselig kveld, som man skulle säga här i Norge. Vid stängning var tjejerna tvungna att lämna oss då de precis som alla andra åker hem till Sverige nu. Lite trist, men snart är vi tillbaka. Sedan gick jag och Jens med på efterfest med vår vän bartendern hos två stamgäster. Dom var väldigt konstiga, men vi drack varsin drink och dansade iklädda solglasögon på vardagsrumsgolvet i en halvtimme innan vi drog vidare till något slags svenskkollektiv. Välidgt mysig kväll i sin helhet. På något sätt väldigt välbehövlig också - det känns som kul att komma tillbaka efter jul nu, och det är ju en bra känsla.

Sista dagen på fabriken innan jullovet idag, vi stoppade produktionen vid tolv och en timme senare fick vi julkaffe och tårta och andra konstiga norska julkakor. Väldigt koseligt. Dock var det inte så mycket action på min station idag, då vi skulle göra sexton pallar med storsäckar på 700 kilo var. Stopp efter stopp efter stopp gjorde att det blev typ tre. Ganska soft, plus att jag hann köra truck ute på gården till och med. Jag börjar bli jävligt flink på det där - man kanske borde skaffa truckkort bara för skojs skull, liksom. Fast jag får ju köra ändå, så det kvittar kanske. Nu blir det en liten vilopaus innan kvällens öldrickande och avsked för jul och nyår med våra fina jobbvänner. Egentligen borde jag sova då jag fick tre timmars sömn inatt på grund av att vår källarkompanjon hade fest och tyckte det var kul att hålla mig vaken med både det ena och det andra.