Kin.

Sitter här och dricker coffee Dooley's och försöker blicka tillbaka på året som gått. Jag tänkte att det kanske skulle gå lättare med lite sprit i kroppen. Resten av dagen och natten kommer med (nästan) all säkerhet att bli alkoholfri då jag ska spendera den med Hanna. Om inte Stuart drar med mig ut på någon slags pubrunda. Vi får se.

Hur som helst, en sammanfattning av det här året hade bara blivit deprimerande att läsa och jag är trött på att vara ledsen nu. Jag är trött på ångesten av att inte kunna hjälpa de jag älskar och jag är fan i mig trött på att se samma människor lida. Nu och för alltid kommer 2008 vara ett år som jag helst vill glömma. Jag kan inte ens förmå mig att minnas de ljusa och goda stunderna. Men de finns där givetvis också, och främst tänker jag på återföreningsträffarna i Hultsfred och Stockholm. Alltid nära. Jag beger mig in i år 2009 med mycket hopp och kärlek i hjärtat - jag tror att man kan komma långt på det

Efter ett par dagar i Notodden och Borås har jag nu anlänt till Helsingborg. Juldagen spenderades med andra ord inte ute vilket sig bör, utan istället framför en film med familjen. Kände inte riktigt för att närvara vid Notoddens hemvändarfest, även fast ett besök på Rallar'n kanske skulle suttit rätt okej. Hur som helst, annandagen bjöd på skidåkning så en baksmälla då hade inte varit särskilt kul att handskas med. Vi begav oss iväg mot Kongsberg Skisenter på den sena morgonkvisten och några timmar senare stod jag på toppen av berget och undrade hur det där skulle gå, egentligen. Vet inte när jag åkte sist, men det gick förvånansvärt bra redan från början och jag fick en sjuk mersmak. Snacka om balsam för själen att vistas i så frisk luft och bara susa ner för backarna mitt i skogen. Och så sjukt jävla kul det är. Dessvärre var det minus åtta i luften, vilket gjorde att det blev riktigt kallt framåt kvällen så vi av upp vid sjutiden. Trötta begav vi oss hem till Notodden och igår åkte vi över gränsen till Sverige och en mysig kväll i Borås. Nu väntar en vecka som jag ska försöka planera bra så att jag hinner träffa så många som möjligt, så mycket som möjligt. Nyårsafton kommer som det ser ut nu att spenderas i stillhet, vilket just nu känns som det bästa alternativet.

Ja, det blev en riktigt mysig dag igår och det enda som saknades var egentligen snö. Och Andreas, såklart. Vi stängde i princip in oss i vardagsrum/kök, förutom en mysig och kall julpromenad, och skapade rejäl julstämning med mycket ljus, mycket mat, många julklappar, mycket pepparkakor och annat gott och ja, mycket jul helt enkelt. Jul-i-det-stora-huset blev med andra ord en lyckad tillställning. Nu ska vi äta mer julmat innan vi drar oss västerut mot Notodden och vidare julmys. Det ska bli riktigt skönt att lämna Tönsberg för en stund, faktiskt. Hoppas alla hade en lika fin julafton som jag, och att ni får det fortsatt mysigt.

... a very, merry Christmas! Jag bara älskar Elf Yourself-videos, man blir liksom sådär fånigt glad av dom. Vi Norgebor vill härmed sända ut lite kärlek och skratt till er. Enjoy!

Tyvärr vill inte bloggsidan få in filmerna direkt i bloggen, så därmed får ni hålla till godo med en länk här, en här och en här.

Nåja, sista utekvällen i Tönsberg för detta året, i alla fall. Jag och Jens begav oss tillsammans med Mr Green hem till Miss P och Kloka Klara aka Miss Kiwi (smeknamn is the shit) och drack ett par öl innan vi sedan gick till Bob. Soft kväll med inte så mycket folk men ändå lika bra musik och goda drinkar. Skikkeligt koselig kveld, som man skulle säga här i Norge. Vid stängning var tjejerna tvungna att lämna oss då de precis som alla andra åker hem till Sverige nu. Lite trist, men snart är vi tillbaka. Sedan gick jag och Jens med på efterfest med vår vän bartendern hos två stamgäster. Dom var väldigt konstiga, men vi drack varsin drink och dansade iklädda solglasögon på vardagsrumsgolvet i en halvtimme innan vi drog vidare till något slags svenskkollektiv. Välidgt mysig kväll i sin helhet. På något sätt väldigt välbehövlig också - det känns som kul att komma tillbaka efter jul nu, och det är ju en bra känsla.

Sista dagen på fabriken innan jullovet idag, vi stoppade produktionen vid tolv och en timme senare fick vi julkaffe och tårta och andra konstiga norska julkakor. Väldigt koseligt. Dock var det inte så mycket action på min station idag, då vi skulle göra sexton pallar med storsäckar på 700 kilo var. Stopp efter stopp efter stopp gjorde att det blev typ tre. Ganska soft, plus att jag hann köra truck ute på gården till och med. Jag börjar bli jävligt flink på det där - man kanske borde skaffa truckkort bara för skojs skull, liksom. Fast jag får ju köra ändå, så det kvittar kanske. Nu blir det en liten vilopaus innan kvällens öldrickande och avsked för jul och nyår med våra fina jobbvänner. Egentligen borde jag sova då jag fick tre timmars sömn inatt på grund av att vår källarkompanjon hade fest och tyckte det var kul att hålla mig vaken med både det ena och det andra.

Ja, trött är jag minsann. Men att jag någonsin skulle lyckas med bedriften att råka glömma något, i det här fallet en bulle, i mikron trodde jag faktiskt inte. Jag satte helt enkelt på kaffe och lade in bullen på full effekt och började samla ihop papp som samlats i över en månad. Duktiga jag, tänkte jag, och tyckte att det luktade konstigt. Vid det laget jag sneglade upp mot mikron var halva köket täckt i rök. Hurra, vad duktig jag är. Ett desperat rop på hjälp och ett par minuters korsdrag senare är faran över. Egentligen var det väldigt bra att det hände då vi upptäckte att brandvarnaren i köket inte fungerar - en ganska bra grej att ha såhär i juletider och när typ tio människor redan omkommit i bränder i Norge de senaste veckorna. En tanke till dom, och en liten påminnelse att kolla era egna brandvarnare.

Klockan är typ sex och jag har ännu inte somnat, ganska bra gjort. Igår var jag så trött att jag somnade vid skrivbordet runt fyra. Det är inte helt stabilt att gå upp fem på morgonen, med andra ord. Denna veckan har varit jobbigare än innan, tror jag håller på att bli sjuk. Inte bra, med tanke på att julen närmar sig med stormsteg. Det är faktiskt helt sjukt hur snabbt tiden har gått den senaste månaden. Just nu vill jag mest mysa och äta lussebullar och pepparkakor och dricka glögg och känna att julen faktiskt är på väg. Men jag har som vanligt glömt bort adventssöndagarna, har inte orkat titta igenom julkalendern och något så mysigt som lucia verkar inte firas i Norge. Jag fick dock lite julkänsla när vi var på julgranstädningen på torget för ett par veckor sedan. Nu ska jag skärpa mig dock, i helgen (och dagarna därefter) blir det julbak, julgransinköp och julpyntning. Bara två jobbdagar till innan vi har ledigt i två veckor, det ska bli skönt. Dessutom blir det soft att gå runt i regnkläder och vaska fabriken och lyssna på musik, vilket är ungefär vad som ska göras nästkommande två dagar.

Alltså, jag har länge påpekat den urusla journalistik bland annat blaskan Aftonbladet driver med. Men idag tog det fan priset när jag försökte läsa om morgonens jordbävning. Herregud. Nej, jag går tillbaka till mina gamla principer och från och med nu är det enbart seriösa nyhetsförmedlare som får mig som läsare.

En upprepning vi hade hoppats slippa. En tumör till, nya behandlingar, ett nytt helvete för min älskade vän. Jag förstår inte orättvisan, och jag kommer aldrig att förstå den. Det räcker nu, liksom. Nu kvittar det att helvetesåret snart är slut, för det tar ändå med sig smärta och lidelse in i nästa år. Jag har inga ord som beskriver rädslan, därför säger jag inget mer.

Kaffe och sista avsnittet av Gossip Girl för säsongen är ett bra sätt att vakna upp på. Det är väldigt frustrerande att vakna till vid två-tre och vilja gå upp för att kunna avnjuta lite solljus, men med behovet att sova ett par timmar längre. Jag förstår verkligen inte hur de som alltid jobbar natt klarar av det. Lyckligtvis är det ju dock kul på jobbet, så det går ju bra ändå.

Den senaste veckan har jag hamnat i något slags tjejlyssnande (= lyssna på samma låt om och om igen) av två låtar. Chasing Cars med Snow Patrol och Famous Bliue Raincoat med Leonard Cohen. Det går liksom bara inte att sluta. Det kan vara en effekt av att lyssna på radio på jobbet där man får dras med diverse otäcka låtar.

... you name it, the Norwegians says it. Ja, typ. Det har varit en lång och kall och tråkig natt. Jag var mest förbannad och gick runt och svor med hjälp av ovanstående vokabulär och gick lös på diverse papp och pallar. Ganska skönt sätt att få ut sina aggressioner på. Nu ska jag äta nudlar och titta på Gossip Girl, och sedan förhoppningsvis sova gott utan smällar i dörrar och alldeles för hög dålig musik. Just nu ser jag ganska mycket fram emot helgen, faktiskt.

En natt av fyra är avklarad, och det känns redan jobbigt att vakna när det är mörkt ute. Med tanke på att solen går upp så sent nu också, så kommer jag typ inte uppleva dagsljus på hela denna veckan. Nåväl, det är ganska skönt att jobba natt ändå, och eftersom jag har kul på jobbet (för det mesta) klagar jag inte heller.

I måndags köpte jag så min första biljett till Hultsfredsfestivalen. Någonsin. Jag har tidigare år fått biljett i födelsedagspresent, sedan har jag vunnit biljetter hela fyra år, sen jobbat i tre. Känns ganska bra, och enda anledningen till varför jag köpte denna gången var för att det var specialfestivalpasset Hultsfred Älskar Winnerbäck, vilket betyder att jag får se Snoddas på onsdagen. I mitt huvud får jag inte riktigt ihop det än - det kommer att bli så jävla coolt. Jag menar, Lovesång, Smells like Herr Larsson och Tuffa Filmer. Och framför alla andra låtar - Prinsessor.

Jag känner mig väldigt duktig som jobbat ikväll istället för att dricka öl. Sju och en halv timme utan rast, fyrahundra personer att servera uppdelat på drygt tjugo stycken. Mina två, eller kanske tre, produktionsledare på Findus var där - vilket kanske var lönande. Flinka svenska jenta, kanske de säger till varandra och låter mig jobba kvar till i sommar. Vi får väl se. Lyckligtvis såg bara personal min bravad med att täcka en hel vägg vid receptionen med brunsås. En av många skålar på vagnen jag körde åkte rätt ner i golvet och fylld med sås som den var sa det "splash!" och folk trodde att någon spytt ner golv och vägg. Kvällens höjdpunkt, kul var det i alla fall. Och en dryg tusenlapp extra får jag i fickan nästa månad. Hurra för mig!

När jag skriver detta har jag tagit bort drygt tjugo påbörjade meningar. Varför, kan man fråga sig. Det är ju bara en sketen blogg som nästan ingen läser ändå. Men grejen är egentligen inte att jag inte har något att skriva, jag har nog för mycket att skriva om. Och dessutom är jag trött efter en hård arbetsvecka. Lyckligtvis slutade den bra idag med en skön sextimmarsdag med mycket skratt, nya bekantskaper, lite översvämning, the secret handshake och minst tre bra låtar på radion. Konstigt nog , kan tyckas för att vara mig, har jag valt en helg utan fest och tackade därmed ja till erbjudandet att jobba på hotellet imorgon kväll. En skön tusenlapp som jag tänker tatuera mig för. Så det så.

Igår önskar jag att jag hade fått vara med. Det kändes inte bra att vara så långt ifrån när allt jag ville vara att finnas vid din sida och trösta. I helgen går jag och tänder ett ljus i den vackra kyrkan.

Jag hatar att jag delar namn med någon som gjort en sådan fruktansvärd handling och som gjort min väns vän så otroligt mycket ont. I helgen går jag och tänder ytterligare två ljus i den vackra kyrkan.

Bob Dylan spelar i Stockholm, Jönköping (!) och Malmö i mars nästa år. Biljetterna släpps om några dagar. To buy, or not to buy? Jag vet att jag kommer vilja se honom när han väl är här, men fyttigrisen vad besviken jag blev på Roskilde. Och vad hemskt det känns att behöva tveka inför att köpa konsertbiljetter för att återigen få se en gammal hjälte. Men han är ju verkligen en bitter, gammal gubbe. Fast han är ju också ändå Mr Bob Dylan. Ja, jag får väl tänka vidare på saken...

Ja, susingen har pågått ett tag nu. Inte alls särskilt kul, jag hoppas bara att det inte är något slags miniformat av tinnitus som utvecklas till något värre med tiden. Det är med andra ord ganska högljutt inne i fabriken, och med hörselkåpor med inbyggd radio blir det lätt att man skruvar på högsta volym när det kommer en bra låt eller om maskinerna bara låter lite för mycket.

Nu märks det att det snart är jul. Inte för att de känslorna infunnit sig än, men för att det spelas jullåtar hela tiden på radion, de första kalenderluckorna är öppnade och julklappshysterin återigen infunnit sig. Fast jag har mest trubbel med vad jag själv ska önska mig - jag kommer faktiskt inte på en enda sak. Hm. I söndags var vi och tittade på julgranständningen på torget här i Tönsberg, det var mysigt och folket sjöng och dansade. Vi gick hem när vi inte kunde känna tårna längre, och på natten började det snöa så det var kanske inte så konstigt. Nu är det vitt och fint och jag hoppas att det håller i sig till jul!

Alltså, i mångas ögon ses jag nog fortfarande som ett sådant där stort, nästan crazy, Winnerbäckfan. Men så är det inte, ska jag be att få tala om för er. Jag hade en period då jag nästan slog följe med turnéerna och jag har sett karln på väldigt många ställen runt om i Sverige vid det här laget. Men det var en fin period, jag var glad. Nu har jag mina perioder då jag lyssnar väldigt mycket, och perioder där jag inte lyssnar något alls på honom. Som nu. Fast ändå blir jag lite extra pepp när Hultsfred 09 släpper Lars Winnerbäck som första artist. Inte en dag, inte två, inte tre, utan FYRA dagar i rad. Första dagen med Snoddas, en återförening som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Peppen liksom kryper under skinnet - jag får inte missa. Jag får inte missa. Hur missar jag inte?