Nattliga tankar från bunkern i Notodden.
Fem dagar i Norge och jag börjar känna av rastlösheten. Idag besökte vi någon slags statlig instutition och fyllde i papper som gör att vi får ett tillfälligt personnummer. Bra att ha när det vankas lön. Sedan körde mamma oss till Kongsberg där Robban och Regina ska jobba på en jazzfestival nästa vecka. Själv åker jag tillbaka till Sverige och Göteborg och tittar på Springsteen. Det gick liksom inte att missa, kände jag.
Jag börjar komma in i språket lite nu, även fast de är lite svåra att förstå vissa av våra kära grannar. Det känns dock väldigt (o)lustigt att förvränga svenskan till något som kan liknas vid norska. Än så länge har det fungerat, så jag kör på det.
Nu ska jag släcka lampan i min bunker och sova gott. Inget jobb imorgon för mig och Regina. Robert däremot har ansvar för den så kallade pianobaren. Vi ska slinka dit och kanske få oss en gratisöl eller två, lyssna till DJ:n för aftonen som berättade att hon ska spela R n' B och hits varvat med techno. Kan ju bli hur bra som helst. Jag kanske dessutom kan snärja mig en rånare kvällen till ära. Jag menar, husen upp mot bergen ser ganska fina ut, och kyrkan (där man tydligen gifter sig) har jag hört är särskilt vacker.
Rånare.
Ja, så kallas dom, de coola ungdomarna i Notodden. De åker Storgata fram och tillbaka med sina häftiga bilar, många sänkta några snäpp för att vara extra coola, spelandes hög musik i sina spruckna högtalare. Allra helst dansbandsmusik, gärna svensk sådan. Sen sitter dom ett gäng i varje bil, och hur de har råd med bensin eller tid att åka fram och tillbaka vet nog ingen utom de själva.
Livet i Norge har gått in på sin fjärde dag. So far so good. Jag och Regina jobbade tillsammans idag, det gick bra tyckte jag. Nästa vecka är det jazzfestival i Kongsberg där vi ska jobba några dagar. Eller åtminstone de andra tu - jag åker till Göteborg på fredagen och tittar på Bruce Springsteen. Det ska bli mäktigt.
Norge.
Sitter med det segaste tagentbordet ever, så nu ger jag upp och återkommer med någon slags kul uppdatering senare i livet.
Snabbvisit i Skåne.
Imorgon bär det av till Ängelholm där jag får hänga med fina Josefin och Kikuyu. Kan inte förstå att det är sex månader sen vi sågs sist, i USA. Åh, det kommer att bli en fin dag. Och på måndag bär det av mot Norge.
Midsommar.
Dagens största nyhet enligt min kära gamla vän Aftonbladet är att Westling flyttar till Drottningholm. Behöver jag ens säga en gång till hur illa jag tycker om blaskfanskapet?
Hur som helst - Glad Midsommar till er allihopa! Hoppas alla får åtminstone lite färskpotatis och sill, och kanske framför allt öl och den sedvanliga (och äckliga) nubben.
Tenta klarad: examen avklarad.
Äntligen fick jag svar på tentan jag gjorde den 16 maj - och lyckligtvis fixade jag den, med ganska stor marginal dessutom. Jag blev så glad att jag skrek rakt ut. Nu har jag så min examen på riktigt och slipper göra en omtenta i augusti. En otrolig lättnad. Hell yes.
Vad hände där?
Packningen gick hyfsat, jag orkar verkligen inte. Det är ungefär tionde gången i ordningen sedan jag gick ut gymnasiet. Orkar inte packa ner mitt liv ännu en gång, jag har gjort det så många gånger förr och för varje ny gång känns det ännu värre än förra gången. Varför, kan man fråga sig? Det är ju kul när det händer nya grejer. Jag är nog mest rädd att det inte alls ska bli som förr, även fast jag vet att det aldrig kommer att bli precis samma, så kommer människorna i alla fall följa med mig och det är det absolut viktigaste.
Fan vad deppigt och miserabelt det låter. Men jag känner att den här bloggen behövder det ibland också - ni vet, för att förstå hur roligt livet kan vara ibland måste det vara lite dekadent och jobbigt då och då.
Packning och ångest.
Som sagt, packa. Flyttkartongen står redo och allt som krävs är att jag ska börja slänga ner saker i den. Dessutom måste jag packa väskan inför Norge och sommaren där. På måndag bär det av, och jag tror och hoppas på att det kan bli en fin sommar. Jag ska förhoppningsvis jobba på distans med promotion samtidigt, och jag hoppas att det i sin tur kan leda till mer jobb och i slutändan något jävligt bra. För det är kanske det jag allra främst vill göra, något eget med bra människor som samtidigt är kul.
Nej. Nu ska jag packa ner min ångest och ta mig i kragen. Och ikväll slår vi Ryssland!
Grannen sjunger.
Hultsfred '08.
Det var fantastiskt att få se Babyshambles igen. Pete skötte sig nästan för bra, vilket gjorde att spelningen blev lite halvseg, men jag befann mig i ett euroforiskt tillstånd ändå, så jag brydde mig inte så mycket. Markus Krunegård var underbar och jag blev kär igen. Och Säkert! var lika fin som vanligt. Men Håkan Hellström. Han gav mig den bästa spelningen under Hultsfred '08 och kanske även den bästa konserten jag någonsin sett med honom. Jag önskar att jag sedan orkat se mer av Robyn, men det var fint att gå ifrån området och höra hennes hitkavalkad. När jag och Sara vandrade uppför Stålisbacken blickade vi ut över Hultsfreds soluppgång och jag kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar den där lilla hålan.
Ankomst: Hultsfred.
Ölands Djurpark.
Igår gjorde jag, Richard och de två Jensorna en utflykt till Ölands Djurpark. Sådana dagar borde man ha oftare. När vi kom dit gick vi först några timmar och tittade på alla djuren och jag fick testa min nya kamera. Jag pratade med djuren, fick sådana moderskänslor för en get (den söta varelsen på bilden ovan) att jag ville packa ner honom i ryggsäcken och ta hem honom, vi åt världshistoriens dyraste skabblunch, sen åkte vi karuseller och till sist badade vi i någon timme och åkte rutchkanor. Mycket trevligt, helt enkelt. Nu känner jag mig lite sjuk, men det är nog den underliggande förkylningen jag haft i kroppen i flera veckor nu. Jag ska kurera mig lite idag med öldrickande och första matcherna i EM med pojkarna - jag får ju inte till festivalen. För på måndag bär det av mot Hultsfred och öl och fest och sol och musik och fotboll och jobb i en vecka. Wohoo!
Kandidatceremoni och (kanske lite för) mycket känslor.
Så mycket känslor som väller upp att jag ibland inte kan hålla tårarna borta. Jag vet, jag är blödig - men gårdagens ceremoni och dagens vemod och både gårdagens och dagens hejdåsägande tär på krafterna. Igår var allting så himla fint och dessvärre gick ju tiden fort som vanligt. Vi drack lite bubbel i parken innan vi möttes upp på slottsgården där det togs kort innan vi ställdes upp i ett led för att sedan tåga in i Gröna Rummet. Det hölls tal, sedan fick vi en och en gå fram och hämta en nål och ett diplom ur Henke samt prefektens händer, mottaga applåder och koncentrera oss på att inte ramla. Filosofie kandidatexamen i företagsekonomi. Efteråt gick jag och familj minus bror hem till mig och drack lite mer bubbel. Jag fick presenter, bland annat en jättefint kamera jag önskat mig, och sen mötte vi upp med Daniel, Leif, Jens och deras föräldrar samt Martin, Richie, Jens och Robban på Söderport där vi åt och drack gott i några timmar. Vi lite yngre begav oss sedan på mellanfest, ölsession på Krögers samt efterfest innan jag så småningom stapplade hem vid fyratiden när solen började gå upp. En mycket trevlig dag och kväll, och det kändes värdigt och fint att få avsluta tre års studier på det sättet.
Idag har jag försökt hålla tankar på avsked och ångest och vemod och sorglighet borta. Efter att mamma, pappa och syster åkt har jag spenderat dagen med Richie, Robban och Jensx2 med buffé på stan, chill och glass i gräset, Master of Television på Richards gård och sedan i form av matsällskap nu ikväll. Jag är åter lämnad ensam och det känns lite jobbigt, med en följ av ett intetsägande blogginlägg.
En härlig tisdag.
Nu har jag provat outfiten för imorgon, lite fin måste man vara när man helt tar sig in i akademikernas värld. HA!
Dylan my love.
Jag fick idén om att kolla om alla Beverly Hills 90210-avsnitt för ett tag sedan. Nu när uppsatsen är inlämnad har jag äntligen haft tid över för att faktiskt se serien. Och oj vad skoj det är, vilken nostalgi. Jag var åtta år gammal när jag började titta på serien, och jag var så kär i Dylan att jag till och med fick en Barbiedocka i form av honom julen 1993. Samma år, när jag fyllde elva några månader tidigare, fick jag en lifesize poster med honom, vilken jag fortfarande har kvar nedstoppad i någon gammal låda. Dylan McKay, min drömman. Och jag var så stolt över att jag kunde hela castens riktiga namn. Herregud, vilken mes jag var. Och är.
