Kin.

Det är inte bara guld och gröna skogar att jobba i fabrik i Norge, ska ni veta. Det kan vara så tungt som idag också.

Det blev ingen semla för mig idag. Kanske mest för att jag glömde bort att det var fettisdagen, men även om jag kommit ihåg det hade det nog inte hänt ändå. Jag brukar inte äta så värst många semlor, och tidigare år har jag nog bara gjort det när jag blivit bjuden. För att någon annan kommit ihåg att det är just den dagen då man ska äta semlor. Visserligen har dom sålt semlor ett tag nu, så jag hade kunnat köpt mig en själv. Men nu när jag är i Norge på heltid igen lär det inte ske ändå, då de konstiga norrmännen lagar sina med sylt. Knepigt det där, man vill ju liksom anamma den dagen då man faktiskt kan äta ett ton grädde med lite bulle utan att det ska verka konstigt.

Nåja. Däremot blir det London för mig. Jag bokade biljetterna igår och nu finns ingen återvändo. Såvida inte Ryanair skulle få för sig att gå i konkurs - men med alla extrakostnader måste de fan tjäna storkovan på såna som inte är jag. För jag är en sån som klickar bort alla alternativ så att så många nollor som möjligt visar sig på skärmen. Därför ska jag klara mig med handbagage, men det ska nog gå strålande. Annars får jag göra som Kurt Cobain och bära typ tre par byxor och fem tröjor. Kan ju funka.

Jag sitter och tittar på Håkan Hellströms Explodera Bateria! och tänker på London och musik och glädje och vänner och allt bra i livet. Man blir liksom sådan när man ser den energi och kärlek som utspelar sig på scenen från Lisebergshallen 2002. Mest påminner den mig om när jag bodde i London 04-05 och då jag efter jul bara hängde löst i den stora staden och funderade på vad jag skulle göra i livet. Jag och Ida brukade titta på filmen ganska ofta och det slutade alltid med att vi hoppade runt som galningar i soffan och överallt. Den funkade liksom lika bra till förfest som till frukost.

London ja. I april åker jag dit och hälsar på alla fina människor, tillsammans med Stuart. Det kommer att bli så bra - jag kommer dock att sakna Hanna oändligt där, då vi flyttade hemifrån dit tillsammans när vi var 19 år och allt som har med London att göra påminner mig alltid om henne. Både innan och nu. Jag ska njuta av parkerna, av Camden, fantastiska uteställen och hela atmosfären. London känns konstigt nog fortfarande som mitt andra hem.

Nu ska jag laga mat, sedan är det dags att dricka rödvin och lyssna på bra musik innan vi beger oss ut i snön.

Efter några dagars lugn där jag kände mig bättre i ryggen och lite bättre i själen, small det idag till i ryggen igen precis när vi kom hem från jobbet. Det är ett rent helvete att inte kunna röra på sig för att det gör så ont. Nu sitter jag efter att ha duschat varmt och länge och försöker hitta en skön ställning i fåtöljen. Dessutom har jag smörjt in mig med zonkräm och lindat om det så att jag känner mig som hon i "Mitt liv som hund" som inte ville ha bröst. Fast jag har min linda längre ner, visserligen. Hur som helst, kan den här förbannade ryggvärken försvinna ur mitt liv nu, tack?

I övrigt har jag verkligen de finaste vännerna i världen. Ett långt Skypesamtal i förrgår och ett brev idag gör att det känns lite lättare att andas. Förutom en viss gasbinda då, vill säga.

Ja, då man är aktivt sjukskriven finns det inte så många ställen på Findus som man kan jobba på. Därför får jag denna veckan stå ut med att sitta alternativt stå vid diverse syneband. Det är inte det roligaste man kan göra, ska jag be att få tala om. Men det funkar, förutom när man fryser lite för mycket under sin långärmade tröja, t-shirt, arbetsjacka samt den tjocka fodrade jackan. Är det ens möjligt att det blir så kallt i fabriken, tänker du. Jo, med djupfrysta ärtor och morötter som drar förbi i en jävla fart bildas det nog en del kyla kring bandet. Och när man konstant sitter och plockar upp dom stackarns fula grönsakerna blir man rätt rejält kall om handen också. Nog om det, en mer utförlig beskrivelse av hur det är att sitta vid ett syneband kommer ni aldrig få. Kontentan av hela detta inlägget var egentligen att min rygg börjar bli bättre, vilket är sjukt skönt.

Med ryggen bra, drygt fem månader kvar i Tönsberg, Winnerbäck nästa helg och kanske en början på en reseplanering snart känns det som att livet kanske kan gå vidare i en rätt positiv anda i alla fall. Just nu hoppas jag även på att vi ska hitta ett annat boende, betala lite mindre, slippa smågrabbarna och därmed skitigt kök och diverse smällar i dörrar och annat. Vi får se.

Kom tillbaka från Notodden igår och den korta kvällen bestod av McDonalds-mat och "Are you smarter than a 5th grader?" tillsammans med Jens. Sen tänkte jag sova, men det gick inte. Så klockan fem gick jag upp och hade knappt sovit något alls. Istället höll jag på att somna på synebandet med majs, morätter och ärtor. Men jag lyckades klara mig igenom dagen och nu ska jag försöka hålla mig vaken i fyra-fem timmar till för att förhoppningsvis få en natt med ihållande sömn.

Sitter i Notodden hos mina föräldrar och snön faller utanför fönstrena. Om ett par timmar drar jag mig hemåt igen och hoppas på att det går smidigt trots vädret. Imorgon börjar jag jobba igen, som aktivt sjukskriven vilket känns bra för äntligen börjar ryggen kännas bättre och även om jag inte kan göra annat än att sitta vid ett syneband, kommer jag ut och får träffa människor.

Idag för en månad sedan satt jag och våndades på en buss till Helsingborg. Drygt tre och en halv timme senare hände det värsta som hänt i mitt liv hittills. Människor runt omkring mig har sagt att jag varit så stark och förnuftig genom hela processen. Men nu då? Nu när det känns som ett hål genom själen, att en bit av mitt hjärta inte längre finns. När folk tror att jag kanske inte är lika ledsen längre, att jag inte tänker på henne - det är nu jag är som mest ledsen, egentligen. För det är nu jag förstår. Och jag tänker på henne hela tiden. På vad vi hade tillsammans, på våra minnen, på den dagen för en månad sedan när jag såg min bästa vän ligga död i en sjukhussäng, på begravningen. Det är nu jag förstår, på riktigt, att hon aldrig kommer tillbaka.

Jag längtar till den dagen då jag kan skriva mer positiva och glada inlägg. Men en blogg ska väl spegla ens liv, har jag fått för mig.

Fyra veckor har gått, två sedan begravningen. Det går inte en dag utan att jag tänker på Dig. Vissa dagar är det så fruktansvärt tungt. Kanske särskilt nu när jag bara sitter hemma, med undantag för en promenad eller så. Igår var jag i alla fall hos en bättre läkare, som dessutom vad snygg, och han berättade lite mer ingående vad som är fel i min rygg samt att skadan brukar ha en läkeperiod på två till fyra veckor. Jag ska börja jobba nästa vecka under en aktiv sjukskrivning,i alla fall, vilket känns skönt. Dock enbart med lättare arbetsuppgifter, men att komma ut ur det här rummet, ut ur det här huset känns välbehövligt. I helgen ska jag försöka ta mig till Notodden och mamma och pappa, men just nu känns det jävligt krångligt - och hur svårt (och dyrt!) ska det vara att ta sig tio mil inom samma land?

Eftersom jag befunnit mig i en annan värld i några veckors tid har jag halkat efter med alla de serier jag följer. Men nu när jag varit hemma och haft ryggont har jag så äntligen kommit ikapp. Eller ja, äntligen kanske är att ta i lite grann. Särskilt när det gäller Lost. Jag är ta mig fan helt lost (höhö) efter att ha sett de fyra första avsnitten av säsong fem. Snacka om att dom är ute efter att totalt fucka up våra hjärnor. Jag hänger med ganska bra, men när jag sedan börjar tänka tillbaka på handlingen och försöker få ihop varför det numera verkar existera sjutton olika parallella universum samtidigt som dom ofrivilligt reser fram och tillbaka i tiden, går det inte riktigt lika bra för min hjärna att verkligen förstå. Så jag tittar i lugn och ro, försöker att inte tänka, men skulle bli hemskt glad om jag fick några svar snart. Ett avslut snart, kanske?

Det vill verkligen inte sluta snöa.
(även om det inte syns så bra på bilden)

I söndags tog jag mig tillbaka till Norge och tänkte att det skulle bli skönt att börja jobba igen, mest för att komma tillbaka till vardagen och skingra tankarna lite. Igår satte dock min rygg stopp för det. Jag kunde inte böja mig ner och när jag lyfte tredje säcken med blåbär gjorde det så ont att jag nästan började gråta. Då försökte jag lite till. Det slutade med att jag fick sitta på synebandet och massakera djupfrysta bärklumpar istället. Ett bra sätt att få ur mig lite aggressioner på, visserligen. Men idag gick det inte att försöka ens gå till jobbet så istället bar det av till sjukhuset med Richard. Tre timmar och två burkar smärtstillande senare sitter jag här och får inte jobba resten av veckan. Hm.

Nåväl, nu får jag tid till att skriva bandpresentationer för en av våra fina festivaler här i Sverige, samt titta ikapp på mina TV-serier och äntligen orka läsa lite. Jag börjar få till en liten bokhylla här i mitt lilla rum, men har knappt läst en enda bok. Illa. Nu ska jag laga mat för att äntligen kunna knapra lite piller och bli lite mer rörlig för en stund.