Kin.

Den 10 december släpps filmen på DVD för oss som inte hade chansen att se den på bio i fredags. Jag hade velat det. Fast det hade varit lite läskigt också med tanke på att de första publikbilderna tydligen visade mig. Typ bara mig, dessutom. Nåväl, den bjuder jag på. Jag känner mig nästan bara ärad att få vara med i något som verkar vara en fantastisk film. Värre var det när jag syntes mycket väl under en konsert med Hanson i Voxpop.

En fantastiskt fin helg. Fredagen var lite seg så jag stannade hemma när grabbarna gick en liten runda på byn. Igår däremot var en otroligt kul kväll - kanske den bästa sedan vi kom hit. Bra förfest, bra musik, bra människor. Och bubbel. Mer än så behövs inte. Idag är det första advent men vi har varken glögg, pepparkakor eller lussebullar eller adventsljusstake. Det får införskaffas till andra advent, helt enkelt.

Nu ska det spelas mer Wii och hängas med Gabbe som beger sig hemåt idag eller imorgon. Idag är för övrigt en ledsam dag då Anne-Lise flyttade ut från huset. Fyttirackarn, vad trist.

Världens bästa Gabbe och världens bästa Synthis är nu anländna i Tönsberg. Det tycker jag är bra. Det blir en fin helg. Och sen stannar den andra på obestämd tid. Mycket bra. Det har varit en bra dag idag, helt enkelt, vilket är skönt med tanke på mycket. Jag har bland annat lagat pepparkakor med Anne-Lise och pratat med en gammal London-vän. Ibland glömmer jag att det finns en värld utanför Tönsberg, men det gjorde sig påmind idag och då blir allting så mycket enklare.

Imorgon är sista dagen för denna gången att gå upp klockan fem. Skönt. Sen är det helg!

... är lite hårdare än andra på fabriken. Idag slapp jag sitta vid synebåndet och istället vara bak på maskinen som är lite av min grej. Väldigt skönt och något som resulterade i en bra dag. De sista två timmarna har vi dock stått och massakerat djupfrysta stora block av typ vitkålstärningar. Jag fick mig ett träningspass då jag blev så frustrerad att jag köttade på som aldrig förr. Nu värker det lite i händer och armar, och särskilt tummen som råkade komma i kläm. Till råga på allt började dagen med att jag sparkade in min onda fot i en pall. Bra jobbat, liksom. Men på något udda vis tycker jag ändå att det är ett kul jobb - kanske för att man faktiskt får lite träning. Det behöver jag. Mina biceps börjar bli så vältränade igen att jag inom kort kommer ställa till med armbrytningstävlingar på alla fester.

Ibland glömmer jag bort hur bra musik kan vara. Hur mycket jag behöver musik för att kunna tänka lite klarare och känna att livet är värt något. Just nu spelas The Killers med Human otroligt mycket på norsk radio. Visserligen i samma mängd som Toto, Michael Jackson och CC Cowboys. Men det gör inget - för när denna låten spelas när jag sitter där på fabriken och fryser även iklädd termosjacka och hundra filtar (eftersom jag sitter på synebandet denna veckan) tillsammans med de små och kalla grönsakerna - så känns det ganska okej ändå.

Det är kallt här i Tönsberg. Särskilt i mitt rum. Dessutom har jag typ tio gråsuggor utspridda i rummet. Döda, liggandes på rygg och som bara väntar på att få bli slukade av dammsugaren. Dessvärre är jag väldigt trött och lite lat så jag orkar inte hjälpa de små liven idag. Tur att dom är döda.

Igår var det husfest. Eller avskjedsfest, som de så fint stavar det, för Anne-Lise. Vädigt synd att hon ska lämna oss, men vi får ju Synthis i utbyte, så det är ganska bra ändå. Hur som helst - tjugofem personer drack diverse alkoholhaltiga drycker innan majoriteten begav sig till Bob i några timmar innan kvällen avslutades i bastun. Som det ska vara, alltså. Det var en trevlig kväll och jag är glad att jag hade kul, jag behövde det. Nu ska vi ut i kylan för att inhandla mat på McDonalds som sedan skall förtäras framför Robinson. Sedan måste jag sova, vi börjar sex hela nästa vecka. Kanske den värsta tiden att jobba på, men det ska bli skönt att se lite solljus igen.

Ja, så blev det då dags för personalfest på Gro. Mina nya byxor är så tajta i midjan att det var lite svårt att få ölen att slinka ner, men det gick ganska bra ändå. Vi kanske höll oss lite för mycket till oss själva och andra svenskar och de vi jobbar skift med, men det var trevligt ändå. Det var dock en ganska underlig fest med tanke på allt folk som jobbar där, men från vad vi hört från tidigare fester gick det nog ganska lugnt till. Förutom tjejslagsmålet mot slutet. Nu sitter jag här på lördagsförmiddagen och borde egentligen gå upp och faktiskt göra något av dagen. Men istället tänkte jag sova några timmar till - min kropp och mitt sinne behöver det, tror jag. Ja, så får det bli.

Kom precis hem ungefär fem timmar tidigare än väntat. Maskinen jag jobbar vid hade stått still i fyra timmar innan vi började vårt skift, och stod fortsatt still när vi var där. Efter en och en halv timme inklusive en halvtimmes paus kom linjeledaren och frågade om jag ville gå hem. Eftersom de inte skulle få igång den under natten och jag inte var särskilt användbar var det bara att traska hemåt. Fast först gick jag förbi hotellet och drack kaffe och åt choklad med Richard en stund. Nu sitter jag här i min ensamhet och tänkte titta ikapp ett par serier och även hinna med någon film. Synd att det inte var sista jobbnatten för veckan, för nu måste jag hålla mig kvar i dygnsrytmen. Sån är det. Inte jättekul att gå miste om pengarna, men min kropp kanske behöver lite extra vila efter de senaste dagarna.

Och samtidigt i London (eller några timmar tidigare): Death Cab For Cutie
Och samtidigt i Oneonta (eller om ett par timmar): Bob Dylan
Och samtidigt i Oslo (några timmar tidigare): The Soundtrack of Our Lives

Har precis kommit hem efter en natt på jobbet. Efter drygt tre timmars arbete vaskade vi den stora maskinen då en metallplatta på ett eller ett par hundra kilo föll rakt på min fot. Fyttirackarn vad ont det gjorde. Det blev ispåse och formulärutfyllning direkt, om jag senare måste anmäla händelsen på något vis. Men jag hoppas att den ganska måttliga svullnaden som råder just nu tonar ner under natten, förlåt dagen, och att jag vaknar med en relativt hel fot. På ett sätt är jag glad att det hände, jag fick tankarna på annat för ett tag och kunde koncentrera mig på den fysiska smärtan istället för den som sitter i hjärtat.

Tack för all omtanke och värme. Ibland känner jag mig inte värd all kärlek, men den hjälper onekligen i svåra stunder.

Nu ska jag äta en halv pizza och titta på Gossip Girl från förra veckan. Och klockan börjar närma sig sju.

Ännu en människa i min närhet har gått bort. Jag är så glad att jag fick träffa min mammas bästa väninna en sista gång för bara några månader sedan. Hon har alltid funnits där. Finaste Birgitta, vila i frid.

Härmed utnämner jag det senaste året till det sämsta någonsin.

Vad gör man när all motivation och inspiration bara försvinner? Det har varit så ett tag nu, och det är förbannat svårt att känna likgiltighet. Och trist. Jag vill så mycket och vill vara på så många ställen samtidigt att det bara är kaos i huvudet. Dessutom verkar jag ju ha någon slags personlighetsstörning med två olika sidor - en sida av mig vill till Stockholm alt. Hultsfred nu, nu, nu och sätta igång med något som kan liknas vid en karriär, medan en annan bara vill iväg långt bort härifrån och upptäcka världen på nytt. För det finns ju så mycket att se och uppleva där ute. En sida av mig är livrädd för allt och alldeles för blyg för att ta sig vidare här i livet, medan den andra är ganska social och rätt bra på att ta för sig och prova nya, om än läskiga, saker. Och så där fortsätter det. Även om jag är en framåtsträvande människa känner jag just nu bara för att åka tillbaka i tiden, tillbaka till då jag var på resande fot, till Hultsfred, kanske Londontiden eller varför inte bara USA förra hösten?

Nu ska jag måla vidare på min tavla och lyssna på Libertines. Det kan vara den bästa terapin.

Trött, trött, trött. Har precis vaknat efter drygt 12-timmars sömn. Visserligen behövde jag det verkligen, men på något underligt sätt känner man sig ändå alltid fortfarande trött när man sovit så länge.

Helgen var underbar. Jag och Synthis gick upp toktidigt i fredags och tog oss till flygplatsen för att flyga till Stockholm. Väl där blev det en liten shoppingrunda innan vi checkade på hotellet och sov lite. Sedan begav vi oss till Debaser Medis och drack öl, lyssnade på The Deer Tracks och Those Dancing Days (de två andra missade jag pga av alldeles för mycket folk jag vill hänga med). Det går inte ens att beskriva känslan av att få vara på samma ställe som alla fantastiska människor. Lyx.

I lördags åkte jag i min inte alltför farliga baksmälla hem till min kusin dit mina två andra kusiner också kommit och åt brunch och drack jordgubbsbellinis. Det var mysigt och fint att få träffas och bara hänga och prata i några timmar. Efteråt begav jag mig tillbaka till hotellet för lite förfest innan vi samlade ett tappert gäng på ett hak på Folkkunggatan. Efter stänging och letande efter en sista öl någonstans blev det istället kebab och avsked. Därefter tog jag t-banan hem till hotellet och satt med trevligt sällskap i lobbyn några timmar då alla andra gått och lagt sig. Mysigt.

Efter åtta timmars bussresa plus nästan två timmars tåg igår kom jag och Richard så äntligen hem till Tönsberg. Fast för min del med en liten klump i magen och ont i hjärtat. Helgen gick för fort, och man borde inte behöva lämna en stad och folk som man älskar så mycket. Jag får se hur länge jag stannar i Norge...

Eller ja, så känner jag mig lite just nu i alla fall. Mitt samvete har fått sig en törn, men det är bara jag som far illa av det, så egentligen borda jag bara släppa allt och tänka på imorgon som kommer bli den bästa dagen på väldigt, väldigt länge. Ja, hela helgen för den delen. Oh my.

Vår kära Synthis har härmed fått jobb i Tönsberg och kommer även han bli Norgebo om några veckor. Några fler som är sugna på att komma hit?

Yay, fick idag reda på att vi får stanna i fabriken till 19 december - därefter stänger dom för jul och nyår så man kan ju hoppas på att vi får stanna även nästa år. Just nu är det ett senare bekymmer och egentligen skulle jag inte haft något emot att börja någon annanstans då heller. Men jag trivs på Findus, och nu har vi börjar lära känna lite mer folk och det känns som att arbetsdagarna går på rutin. Det är skönt. Nästa helg är det personalfest, det ska bli kul. Dels har jag redan hört en massa sjuka saker som hänt tidigare, och dels blev jag ju i lördags halvt indragen i något slags drama också. Spännande.

Jag har börjar känna av mitt ryggont igen vilket inte känns så bra med tanke på alla lyft man gör i fabriken varje dag. Ska försöka leta upp en bra massör eller kanske en naprapat som inte kostar överdrivet mycket pengar. Egentligen tror jag bara att det är vad som krävs, då jag fortfarande inte gjort det sedan Sara i somras sade att mina muskelfästen i ryggen ligger stenhårt mot ryggraden. Nog om min rygg, nu ska jag titta på Brothers & Sisters, Californication och Entourage. Jag bara älskar tv-måndagarna (eller ja, egentligen söndagarna men det är ju i USA).

Har precis sett Mamma Mia! för fjärde gången. Eller var det femte? Hur som helst, två gånger på bio och ett par gånger efter dess. Jag bara älskar den. Visserligen är jag en sucker för musikaler, men jag tror inte det har någon betydelse. Jag älskar när Meryl Streep sjunger The winner takes it all - när jag såg den första gången i somras satte jag andan i halsen. Hon är helt fantastisk. Och jag är glad att jag på ett annat sätt fått upptäcka ABBAs låtar, vilka jag egentligen aldrig tänk på textmässigt eller ja, tänkt på överhuvudtaget. Kontentan är att jag blir så inspirerad och mår så bra av denna att jag tänkte tipsa alla som inte sett den att faktiskt göra det. Mer bubblande glädje till folket!

Herregud, trodde aldrig att jag skulle citera Per Gessle i hela mitt liv. Men inatt var det verkligen så. Samtidigt som jag hade en helt underbar kväll och för första gången här i Tönsberg kände en massa kärlek och tyckte att det var så himla kul att gå ut, blir jag så arg på människor som inte kan hålla inne en fight värd ingenting. Jag blir arg för att det handlar om småsaker, medan det pågår krig här i världen där människor måste slåss varje dag för sitt liv. För sina liv. Samtidigt i Norge, Sverige eller valfritt land går folk ut och dricker någon öl för mycket och får för sig att den där personen, han är dum i huvudet så han förtjänar stryk. Jag är inte van vid sådant längre, jag börjar bli för gammal för det. Det är så sjukt onödigt och ovärt. Och egentligen finns det ingenting man kan göra åt saken.

Jag tycker lite synd om alla strandsatta passagerare samtidigt som dom tydligen ger bort flygbiljetter gratis till, vad jag anar, turer som aldrig kommer att finnas. Fast det är klart, länken leder till nåon slags tävlingssida vars grundare kanske inte har riktigt koll på verkligheten.

Ja, äntligen är denna jobbveckan slut - som har varit riktigt seg de två senaste dagarna. Mest för att jag varit väldigt trött, då blir allting lite segare. Idag hade jag paus typ en halvtimme i timmen hela dagen, ganska okej och bra med tanke på att jag kunde fylla på med kaffe konstant. Men lite tråkigt också. Nu tänkte jag ta min guacamole och chips och krypa ner i sängen och titta på nya Grey's Anatomy. Regnet öser ner och jag tänker inte lämna huset resten av dagen. Bara kanske, om det till exempel vankas pizza till middag. Jag och Jens fick våra löner idag, ganska skönt att få det varannan vecka. Just nu hoppas jag bara på att få höra från Proffice att vi får stanna på Gro till jul. Det skulle betyda drygt 20 000 sparade pengar redan tills dess.

Ser så sjukt mycket fram emot nästa helg. Stockholm och många av världens bästa människor. Men först är det helg i Tönsberg!

Flygbiljetter och hotell bokat. Om lite mer än en vecka beger jag och den då besökande Synthis oss till Stockholm för en otroligt kär återförening. Jag kan inte bärga mig - tänk bara alla jag får kramas med och få vara nära en hel kväll. Det känns för lyxigt för att vara sant, nästan.

Nu ska jag återigen försöka mig på att somna innan klockan tio. Lyckligtvis har min hjärna börjat förstå rutinen med att jobba skift och det känns inte så farligt att behöva gå upp klockan fem varje morgon. Jag kan nästan tycka att det är lite mysigt. Och imorgon slipper jag pytt i pannan och får umgås med pommes frites hela dagen istället. Yay!

Ja, som så många andra måste jag ju också blogga om the next president of the United States of America. När vi gick till jobbet imorse stod det precis klart vem som segrat, och jag har faktiskt känt mig lycklig idag på grund av det. Jag vet egentligen inte varför, men han inger hopp. Och hopp är bra. Eftersom jag lyssnar på radio på jobbet har jag hört både hans tacktal och McCains förlorartal. Det känns stort, och jag är kanske mest glad för att Bush nu försvinner från makten och ut ur allas liv. Dessutom sticker hemskheten Palin tillbaka till Alaska. Där hör hon hemma, tycker jag.

Jag håller inte med om allt Obama snackar om, men det gör ingenting. Jag tror på honom, och jag börjar tro mer och mer att amerikanerna faktiskt börjar vakna upp efter en jävligt lång svacka. Det känns skönt, helt enkelt.

Imorse när vi skulle gå till jobbet träffade vi på våra vänner Markus och Öyvind. Dom hade vart ute och druckit öl och fick gå hem och sova. Kul för dom. Nu är jag hemma i alla fall, och nu blir det en dusch och pizza och fortsatt läsning i min Håkan Nesser bok. Dessutom ska jag och Synthis kanske beställa flygbiljetter till Stockholmsresan - det känns värt det. Istället för åtta timmars buss- och tågkånkande, vill säga.

... tycker jag att jag har väntat länge nog på en invite till Spotify nu. Jag börjar minsann tro att min request har förvunnit någonstans på vägen med tanke på att folk verkar få sina både till höger och vänster medan jag har suttit och väntat i flera månader. What the fuck, liksom?

Denna veckan ringer klockan fem på morgonen. Det är inte skitkul att gå upp när det är mörkt och kallt, men lyckligtvis var jag så trött efter helgen att jag däckade vid tio igår. Dock vaknade jag vid halv tre när Richard gick och lade sig och kunde därefter inte somna om. Men det gick bra ändå, jag kände mig utvilad på jobbet vilket i sin tur var bra då jag fick stå på en ny station. Dagen till ära har jag byggt kassar (vad nu det skulle kallas på svenska) och haft stenkoll på pommes fritsen som produceras för Burger King (alltså, Gro Industrier är inte bara Findus). Inte illa, jag vet inte om jag kommit framåt eller bakåt i karriären sedan jag jobbade där?

Nu sitter jag lite småförkyld i mina tubsockar och vill egentligen bara krypa ner under täcket. Den senaste veckan har ångesten krypit sig på igen. Dessvärre vet jag inte hur jag ska bli av med den eftersom alla tankar om framtiden gräver sig djupare in i hjärnan. Egentligen ska jag bara stänga av, gå som en robot till jobbet varje dag och festa till det på helgerna och komma ur svackan om några månader med en massa pengar på fickan. Men det måste finnas en mening med vad jag gör, och just nu är meningen delad. Jag vill resa, vilket jag också ska - men jag vill även skapa mig ett liv någonstans, vilket gör det svårt att vara här då jag egentligen bara väntar på att få ihop pengarna så att jag kan gå vidare.

Vi får se hur det blir helt enkelt - till jul stannar jag åtminstone, och det lär bli längre än så. Men om jag ser tillbaka på mitt liv de senaste sju åren har ingenting egentligen förändrats - jag tror jag gör min framtid oviss bara för att det blir mycket mer spännande att leva då.

Ganska seg dag igår - jag förberedde mig för en kväll av filmtittande och diverse istället för att gå ut. Men så blir det ju aldrig ändå, så vid tolv begav vi oss till Markus innan vi gick ner till Esmeralda och fnissade åt lördagens underhållning - en ensam man vi ett keyboard som rev av hits av alla dess slag. Intressant. Sedan gick vi till Lauritz där vi återigen träffade några av alla Hudiksvallare som verkar befinna sig här. Sen skulle jag gått hem, tänkte jag. Istället blev jag medtvingad på efterfest vilket resulterade i ett uppvaknande först för en liten stund sedan. Jag som tänkte gå upp tidigt och få en fin söndag och gå och lägga vid i tid för att kunna komma upp fem imorgon. Nu får vi se om jag kommer kunna somna inatt.

Det är kul att se när det börjar synas att man jobbar för något.

Besök gärna hemsidan och myspacen också, i can't wait to wear one!