Kin.

För lite mer än en vecka sedan stod nämligen Pete Doherty och Carl Barât återigen på samma scen. För ett drygt år sen, lite mer, blev jag så lycklig då Carl gästade Petes soloshower att jag börjate gråta. Nu gick det som förbi mig, totalt. Jävla Norge. Jag hade kunnat vara i London och jag hade fan i mig kunnat befunnit mig på Prince of Wales i Camden den 17 september när mina hjältar och världens bästa band kanske kom ett steg närmare en återförening.

Istället för att YouTuba allt med Libertines som kommer i min väg som jag så många nätter tidigare gjort och som jag gärna skulle gjort nu ska jag sova. För imorgon ska jag på hygeinkurs klockan halv nio, hurra!

Inga tips på frisyrer, inga kommenterarer alls. Stackars dreads, dom behöver uppmärksamhet!

Jag börjar bli lite trött på att sova såhär länge. Oftast brukar jag vara uppe innan tolv dock. Kommer fortfarande ihåg den gången jag vaknade vid ett för första gången i mitt lite äldre liv (jag har ingen koll på hur lnge jag sov i mitt lite yngre liv).  Då var jag kanske elva och var ledig och fick panik för att jag tyckte att jag sovit bort hela dagen. Konstigt, egentligen, med tanke på vilken nattmänniska jag är nu.

Det är ganska komisk hur vi försöker göra saker varje dag för att faktiskt göra någonting. Den primära sysselsättningen är antagligen att gå till Maxi och gå runt i gångarna och försöka komma på något att äta. Jag brukar klaga lite på killarna angående matlagning också. Ganska skoj. Idag ska jag dock sätta igång med min gitarrkurs då jag investerade i nya strängar igår och sedan ikväll ska vi dricka öl. Men först ska jag baka scones och hoppas på att killarna blir glada när de vaknar.

... kan man helt enkelt börja dra ut sina fem år gamla dreads. Anne-Lise satte igång projektet igår och än så länge har hon fått ut sex stycken. Av typ fyrtio. Men nu är det på gång, gott folk, och det skär i hjärtat att mina vänner åker av en efter en. Det är en ganska äcklig process, mycket löst hår rycks bort och en del gamla schamporester gör att jag är glad att jag slipper röra det. Än så länge har i alla fall inga bussbiljetter påträffats...

Detta betyder hur som helst att jag måste ha tips på hur jag ska klippa mig när alla dreads är ute och mitt hår ser ut och känns som en sjutton år gammal misshandlad Barbiedocka.

(Det är en himla tur att jag planerar en långresa i mitt huvud för tillfället, jag ska leta upp tjejen som gjorde mitt hår sist och göra nya nästa gång jag besöker Bangkok.)

Var uppe så sjukt tidigt som nio imorse, för att gå på intervju hos Proffice. Karln där var snäll och trevlig och bjöd på kaffe, väldigt uppskattat. Däremot hade han inga jobb att ge mig för tillfället, men han hoppades lika mycket som jag att det skulle dyka upp något snart. Jag tror han förstod att jag höll på att bli galen efter fyra veckor som arbetslös. Det är inte det längsta jag gått utan arbete, men senast och enda gången förr bodde jag hemma och kunde åka till London och Paris i ett par veckor. Sådan lyx är det inte nu, minsann. Som det ser ut just nu har jag tre alternativ:

1. Fortsätta söka jobb, hoppas på att CSN snart får tummarna ur och ger mig pengar så att jag åtminstone klarar nästkommande hyra, samt får ett jobb och kan jobba fram till sommaren för att sedan resa ett tag och sedan flytta till Stockholm... eller London... eller New York City.

2. Helt enkelt inte betala hyra och se när jag blir utkastad, alt. se till så att någon annan flyttar in så att jag slipper bli utkastad på riktigt. Sedan spendera mina sista slantar med att ta mig till typ London och bo på ett golv samt hitta ett schysst jobb inom en vecka. Då brinner dock mina planer på att resa upp, med tanke på levnadskostnader vs. dålig lön.

3. Bli hemlös och bygga upp en karriär som burkpantare.

Jag hoppas givetvis på alternativ ett. Men man vet aldrig vad som händer i det här förbannade livet...

Idag har dagen till största del spenderats framför tv:n i vår underbara soffa. Gårdagen blev väldigt hård, men också väldigt kul. Efter middag och drinking games begav vi oss till Bob där jag stiftade bekantskap med en kaskadspyendes sextonåring som mellan gångerna såg helt oberörd ut och vår roomie Anne-Lise hann sno diverse glas och bongotrummor. Dessa gömde vi sedan i en gränd för att sedan gå vidare till vårt nya hak Lauritz. Efter ett par öl och en pizzaslice på sunkigaste matstället gick vi hem och drack öl och champagne i vår fina bastu. Vid sju när solen började gå upp gick vi och lade oss.

Nu ikväll har vi tittat på Robinson och Twin Peaks (snart klara med första säsongen) och ätit alldeles för mycket. Imorgon är det nya tag, mer jobbsök och en liten längtan till att göra av med lite pengar även nästa helg.

Idag fixade jag norskt personnummer. Snart kommer jag alltså inte längre vara skriven i Sverige, utan istället utvandrare och därmed invandrare i Norge. Nya tag och nya krafter idag med andra ord, vi gick även till Proffice och ska försöka få random lagerjobb nu. Det känns som att det är där man kan tjäna pengar. Vi har även planer på att bosätta oss på någon slags fiskebåt framåt april-maj och jobba häcken av oss.

Idag fick jag och Jens äran att städa Frida och Armands lägenhet. Det vill säga, vi agerade vaskedamer och jag blev hög på alla renöringsmedel, men fint blev det. Sedan gick vi hem och drack en öl, åt glass och tittade på Twin Peaks. Nu ska det sovas, för imorgon kommer mamma och pappa och hälsar på.

Den sämsta dagen sedan jag kom hit blev genast ännu sämre. Jag fick inte jobbet i Platekompaniet, men var väldigt nära. I vanliga fall hade jag varit glad för det, komma typ näst först av över femtio sökande och med hela den processen. Men vad har jag att vara glad över? Inte mycket för tillfället. Detta kan ha varit det dummaste jag gjort i mitt liv, jag kanske ska sluta att följa hjärtat och börja tänka lite istället?

Men, jag ger inte upp. Nu ska jag gå och äta nudlar och ett surt äpple till efterrätt.

... är det tyst i telefonen. Jag blir snart frustrerad på riktigt. Visste ni om att man som arbetslös känner sig totalt värdelös och dum i huvudet? Ungefär så, i alla fall. Kanske inte hela tiden, men då och då.

För alla er som läser min blogg ber jag om ursäkt för de senaste veckornas bistra inlägg. Eller ja, många av det senaste årets bistra inlägg. Det har legat någon slags förbannelse över 2008, som började redan för snart ett år sedan då jag fick reda på den värsta nyheten dittills i mitt liv. Kan det inte bara vända nu? Har jag någon slags dålig karma som gör att allting jag rör vid eller har kontakt med bara blir ett helvete? Vi får hoppas att det inte är så, och att ett år är nog.

Jag blir snart galen, hur svårt ska det vara att få ett normalt jobb i den här staden? Idag var vi på säljkurs hos Proffcom, och direkt efteråt sade jag att jag inte kunde jobba där och gick hem. Två halva dagar blev det, men det var nog mycket - jag skulle inte ens ha börjat där. Jag brukar vara positiv, jag brukar känna att det är okej. Men att sitta där och känna sig sjukt överkvalificerad och inte riktigt känna sig hemma i en miljö där alla befinner sig i eller precis har lämnat tonåren och  som enbart pratar om att de sålde fyra stycken igår, funkade inte för mig och det visste jag redan innan jag började. Dessutom, 80 nok i timmen jämfört med minst 120 nok som man tjänar typ överallt annars, det kändes inte helt okej det heller.

Så nu vet ni det. 'Cause I'm a loser, baby, jag är ingen säljare. Nu får det goda Platekompaniet höra av sig snart tycker jag!

Idag var första dagen på nya jobbet. Kanske det tråkigaste jobb jag någonsin kommit kontakt med. Herregud, hur står dom ut där? Jag ska dit imorgon igen och gå första delen av en säljkurs, sen får jag se hur långvarig jag blir. Något annat jobb måste gå att finna. Det är nästan så att jag vägrar sitta och ringa upp sura norrmän som inte hör vad man säger och som absolut inte vill köpa någon uppgradering. I fyra timmar satt vi och lyssnade på de andra och killen jag satt bredvid sålde ett paket. ETT! Wow, vilken pepp, liksom. Idag sökte både jag och Jens ett fabriksjobb. Hellre packa lådor än sitta där och blir rastlös och överdoser kaffe.

I övrigt är det ingen bra dag idag. Min systers pojkväns bästa vän dog i en mc-olycka imorse. Otroligt tragiskt. Jag tänker på er.

Igår ringde de från Proffcom både till mig och Jens, så på måndag börjar vi som nåra slags rådgivare/säljare för Canal Digital. Det känns just nu bara bra att ha ett jobb, men jag hoppas fortfarande innerligt på Platekompaniet. Herregud, kan ni se mig sitta med headset och ringa kunder för att pracka på dom en uppgradering av något slag? Jag har lite svårt för det. Men när jag var på kontoret gick alla runt och drack kaffe eller cola, så jag kanske klarar mig ett tag. Dessutom finns det ett gym att tillgå där, inte heller helt fel. Däremot är lönen kass om man inte säljer något, men om man skulle komma upp i åtta-nio sälj per dag tjänar man riktigt jävla bra. Men sen är jag ingen direkt vinnarskalle som tycker om att tävla om vem som säljer mest och bli peppad av det heller.

I övrigt blev jag grymt besviken över att Ida-Maria ställde in sin spelning här, det kändes bra att ha en liten sak att se fram emot åtminstone. Nu planerar jag i alla fall att komma till Rookie, det är ett måste med både Krunegård och Johnossi.

Det är konstigt. I princip varje morgon vaknar jag med någon slags ångest. Ena dagen tror jag att jag är fast här för alltid och att bo här fram till sommaren känns som evigheternas evigheter. Andra gånger är det känslan av att missa något hemma. Men vad är hemma egentligen? Just nu är det visserligen här, men jag kan få ångest för att jag inte bor i Stockholm, eller London, eller New York City. Mina planer har raserats något. Fast egentligen inte, jag tar ju bara en paus från det verkliga livet just nu. Hur som helst, jag skulle egentligen bara komma fram till att så här på kvällskvisten känns allting alltid mycket bättre, varje dag.

Idag har jag vaknat sent, blivit kallad på ännu en jobbintervju, fyndat läsk på Maxi, spelat Uno och Guitar Hero hos Frida och tittat på film med Jens. Trevlig dag, med andra ord.

Intervjun är hos Canal Digitals call center här i Tönsberg. Det låter bra med fast lön, provision, gratis gym i byggnaden och andra förmåner. Frågan är om jag passar särskilt bra som säljare? Det kan även vara kundservice, vilket skulle kännas bättre. Men allra bäst skulle det kännas om jag fick jobbet hos Platekompaniet.

Jo, jag kom hem till slut. Från Oslo, alltså. När jag kom dit vid fyra på eftermiddagen mötte jag upp med mitt konsertsällskap, sedan gick vi direkt till Sentrum Scene som ligger precis bredvid People's där min vän Petra jobbar. Hon blev glatt överraskad och vi satt sedan och tog ett par öl innan vi ställde oss i en obefintlig kö. Väl inne i den mysiga arenan väntade vi i ett par timmar som dock gick snabbt - kanske mest på grund av en stark bensinlukt som skapade spänning. Rökdykare och poliser gick runt, men ingen hittade något och sedan kunde konserten börja. Lars var fin i svart skjorta, uppsatt hår och glasögon, och Johan var härlig och log som vanligt. Två timmar senare var det slut och natten hade bara börjat. Lyckligtvis hittade vi en fin bänk där vi intog en drink, innan vi gick till BK och värmde oss. Efter det lallade vi runt på Karl Johan och jag visade tjejerna slottet. Sedan tog jag med dom till nya operahuset och vi satte oss på taket och blickade ut över Oslo och vattnet. Då tågstationen öppnade gick vi in och lade oss på varsin bänk i ungefär en timme. Jag tog sedan tåget tillbaka till Tönsberg och sov gott hela lördagen.

Nu sitter jag och lyssnar på Annika Norlins sommarprat. Inatt lyssnade jag på Winnerbäcks. Vilka två fantastiska människor, dom där är.

I övrigt vill jag bara ha ett jobb just nu. Jag börjar bli lite trött på att sova länge, äta nudlar, spela Wii, gå promenader genom staden, osv osv.

Kom precis hem efter en andra intervju. Gick bra, tyckte jag. Känns väldigt konstigt att behöva sitta och prata om hela sitt liv och sina närstående och sina framtidsplaner för ett jobb i en skivbutik, men samtidigt bra. Inom två-tre veckor får jag veta om jag fått jobbet. Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Blev igår inkallad på personlig intervju hos Platekompaniet, så idag gick jag återigen till hotellet och fick träffa två snubbar som frågade ut mig. Den svåraste frågan - vad lyssnar du på för musik? Man blir ju inte lite nervös när man är helt utsatt på det sättet. Jag gjorde i alla fall mitt bästa och väntar nu på att höra av dom igen. Innan halv fyra, dvs. inom en timme, vet jag om jag får gå dit igen. Då kommer bara ett par stycken vara inkallade och en av dom får jobbet. Give it to me!

Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar så värst väl. Men sedan jag flyttade in i huset här har jag drömt en väldig massa, lite obehaliga drömmar också. Sådär så att jag har ångest när jag vaknar, varje dag. Inte kul, men jag hoppas att det går över snart. Hur som helst, i natt drömde jag att jag skulle tillbaka till Oneonta. Men så kvällen innan kom jag i panik på att jag ju måste betala denna gången, så jag sprang till mamma (!) och väckte henne. Ja, det sista är kanske inte så konstigt då jag bott hos mamma och pappa hela sommaren. Och resten är inte så konstigt heller - jag är pank, jag har inget jobb, jag skulle kanske allra helst vilja vrida tillbaka tiden ett år och befinna mig i Oneonta igen.

Ska gå en vända på stan idag också för att lämna in några CVs. Tänkte nog ta caférundan idag. Det känns inte kul då jag sagt att jag inte vill jobba på något café mer i livet, det känns sååå 2003. Men om jag skulle få ett sådant jobb, så får jag ta det helt enkelt. Ångesten späds på något, men det mesta handlar nog bara om vad fan jag egentligen håller på med...

Jag sitter här i min stora skinnfåtölj omgiven av de häftiga stenväggarna och spanar efter spindlar. De är gigantiska, våra husdjur. Lyckligtvis har jag ännu inte haft någon i mitt rum, de verkar tycka om att vara nära bastun.

Idag var jag på skriftligt prov som kan ta mig vidare till personlig intervju med Platekompaniet. Det var trevligt, kändes nästan som att man gjorde en tenta. Hoppas det gick bra bara, det var säkert tio blad musik med frågor, fem med film och tre med tv-spel. Och jag hatar Matt Damon ännu mer nu bara för att jag glömde hans namn. Totalt hjärndöd blev jag vid några tillfällen.

Annars då? Jo, tack. Vi har det väldigt mysigt i vår lilla lya på 170 kvm. Det kan vara så att jag aldrig i hela mitt liv kommer att bo finare. Så jag hoppas innerligt att jag får ett jobb inom någon vecka nu, så att jag kan börja tjäna pengar och därmed också kunna betala hyra och bo kvar här tills juli. Den första hyran kommer det dock att gå åt helvete med, men det får gå.

Jag är lite dumdristig men samtidigt smart när jag tillåter mig själv låna pengar till en kväll med Winnerbäck i Oslo på fredag, och därmed också övernattning och lite mat. Men man lever bara en gång, har jag hört.