Kin.

Sverige. Det första jag möttes av var en man som gick in i mig utan att vända sig och säga ursäkta. Sverige, tänkte jag och när jag senare kommit över bron till ett grådaskigt Malmö Syd blev jag lite tårögd. Här vill jag ju inte vara. Men så träffade jag mamma och Åsa på stationen och det kändes lite bättre. 40 timmar hade jag då rest. Väl i Mörarp hade jag varit vaken i två dygn med undantag ett par timmars sömn på niotimmarsflyget till Köpenhamn. Nu sitter jag här efter lite försenat julfirande med klappar och mat. Eftersom jag bara sovit ett par timmar under eftermiddagen ska jag sova alldeles strax och sedan förhoppningsvis vakna upp imorgon och ha en relativ dygnsrytm. Och ingen träningsverk efter allt väsksläpande, helst.

Så har man varit vaken i över 24 timmar och still going strong. Lämnade Nashville 7 pm igår efter fem mycket trevliga dagar i Tennessee. Planet var försenat och flera olika och otäcka scenarion utspelade sig framför mina ögon med missade plan och borttappade väskor hit och dit. Mannen som satt bredvid mig var trevlig men luktade konstigt, och när det visade sig att han var lärare i marknadsföring vid University of New Jersey slutade jag prata med honom och låtsades sova. Han var dock väldigt snäll, när vi landat och jag hämtat upp mitt incheckade bagage och kom ut till gaten stod han där och log och pekade på skylten till planet vi precis gått av. Albany. Samma jävla plan. Jag blev glad och boardade efter en kvart och spenderade sedan sex timmar i ett snöigt New York (dock inomhus på flygplatsen tittandes på Tenacious D filmen och en massa bilder från hösten som har gått) innan jag checkade in och flög till Atlanta. Där jag då befinner mig nu, med andra ord. Fyra timmar till nästa plan, mot Köpenhamn, och sedan nio timmar innan jag är på Skandinavisk mark igen. Det känns konstigt, och det känns ledsamt att lämna USA. Särskilt eftersom jag är helsunkig och säkert luktar illa.

By the way - jag kommer hem som straight A student till Sverige. Känns ganska bra.

Sitter på Philadelphias flygplats och lyssnar på "Streets of Philadelphia". Denna gången var det slumpen, men det är ganska fint att exempelvis sitta och lyssna på "New York, New York" när man sitter på bussen och ser Manhattan framför sig, eller "California" när man är på väg till Los Angeles. Jag har ju faktiskt haft en fantastiskt fin höst. Men nu sitter jag då här, på en av två resor som ska ta mig hem till Sverige. Lyckligtvis fanns det gratis internet här på flygplatsen, vilket var passande då jag ska vänta i två timmar till innan mitt plan lyfter mot Nashville och the real american christmas.

Gårdagen var jobbig, då jag var tvungen att säga hejdå till en massa människor. Jag tror jag lyckades träffa de flesta av de jag ville hinna säga hejdå till, så det blev en hel del kramar. Sedan åkte jag bussen till Albany där jag väntade i nästan två timmar innan bussen gick ut till flygplatsen. Väl där tog jag en taxi med en gubbe som berättade om sin son som också gått på SUNY Oneonta och haft ett hus downtown med en inredd källare där de hade haft fester med biljardbord och spelbord och grejer, haha. Sedan spenderade jag kvällen och en relativt sömnlös natt på mitt alldeles egna hotellrum efter att först ha intagit en middag som vilken tolvåring som helst skulle vara lyrisk över: en påse Swedish Fish, en massa Fritos och Pepsi.

Taxi tillbaka till flygplatsen imorse och sedan propellerplan (!!!) hit till Philadelphia...

... och nu kom "American Girls" med Counting Crows. Har jag nämnt att jag kommer sakna det stora landet?

Ja, som rubriken säger, sista inlägget jag skriver från Oneonta. Näst intill allting är ihoppackat och jag förstår inte hur jag kan ha så mycket mer grejer nu än när jag kom hit, jag har både köpt en lite större väska samt slängt en del kläder. Konstigt.

Snart ska jag intaga sista måltiden på Wilsbach och säga hejdå till Nico och Kaj. Efter det bär det av till busstationen och världens ensammaste dygn. Wish me luck.

Hejdå, Oneonta.

Ännu en gång tillägnas ett inlägg till Daniel. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Givetvis är Hultsfredsperioden den roligaste skoltiden jag haft! Jag satt i mitt förvirrade blödiga jag tidigare och tänkte bara på att själva skolan varit varit den bästa skolperioden jag haft, och därmed menade jag att det också var de roligaste kurserna jag läst. Så nu var det förklarat.

Det blev ingen fika med Boris, däremot åkte jag och Robban och Kikuyu till Southside mall och Walmart en sista gång. Trevligt. Jag åt två cheeseburgare på McDonalds och har härmed lovat mig själv att aldrig mer äta på det stället om jag inte verkligen måste. När vi kom hem började jag packa så smått, sedan kom nån slags amerikan och flyttade in en jävla massa grejer på Josefins sida av rummet. Känns konstigt, vårt fina rum försvann liksom bara sådär hipp som happ. Nåväl, ikväll har jag, ovannämna sällskap samt Nico hängt på min halva och ätit pizza och tittat på Filip & Fredrik. Mohammed joinade oss ett tag, och likaså Linda men den sistnämnda övergav oss då hennes familj kom. För dom kom faktiskt hit, till Oneonta, till SUNY, för att hälsa på henne och hämta upp henne. Då blev jag allt lite avundsjuk, men om en vecka (och några timmar) får jag också krama min mamma och pappa.

Här sitter jag ensam kvar i ett näst intill tomt rum. Det känns sorgligt och jag är blödig. Nu är Josefin på väg till Florida, och imorgon lämnar jag Oneonta. Blandade känslor, men just nu känns det mest jobbigt att lämna den trygghet man byggt upp här. Det har varit den skönaste skoltiden jag någonsin upplevt, och roligaste därtill. Inte sagt att det har varit jobbigt då och då, men det hade jag liksom förväntat mig. Nu ska jag skärpa till mig, ta en dusch och sedan fixa papper så att jag får hem mina betyg innan jag, Robert och Boris ska ta en sista fika ihop nere på Latte Lounge.

Ja, jag antar att någon gång skulle bli den första. Då jag hamnade på YouTube vill säga. Det var ju inte riktigt min tanke heller vilket kan tilläggas, utan vi hjälpte Kikuyu med hennes projekt, och såhär blev deras resultat. Hon var inte så nöjd, men jag tycker att vissa delar är helt fantastiskt bra. Haha.

Tre hela dagar kvar i Oneonta. Ja, jag vet att jag räknar ner och är sentimental men det är slutet på en era för min del. Min collegetid, liksom. Den som jag längtat efter att få uppleva och fick uppleva något försent kanske. Att vara 25 år bland en snittålder på 20-åriga amerikaner ger inte den ultimata umgängeskretsen, men jag har träffat många bra människor här och alla har verkligen varit fantastiskt trevliga och öppna och glada. Det är något jag önskar svenskar kunde vara lite mer alltid, och inte bara vid särskilda tillfällen - för det är faktiskt mycket trevligare här generellt sätt, och det är inte sådär ytligt och jobbigt som man skulle kunna tro att det skulle vara i det här landet. Jag har lärt mig mycket om USA, om mig själv och om människor runtomkring mig. En mycket givande period i mitt liv, och därmed sentimentalt att lämna Oneonta.

Idag redovisade jag så äntligen Righteous Babe Records, och det gick bra tycker jag. Robert däremot, den glidaren, var en av fem personer som var kvar att redovisa när tiden tog slut och läraren sa att det inte gjorde något. Lyxlirare. Fast sen gick vi och gjorde vår final i History of Rock och den slapp han inte undan. Undrar hur den gick, hoppas bra - det var hur som helst trist att säga farväl både till vår skumma men sköna italienare Scafidé samt vår galna professor Markuson. Särskilt den sista är en fantastiskt bra man. Jag konstaterade att folk måste vara jäkligt vanliga oftast eftersom det märks så väl varje gång man stöter på någon som har de där extra fantastiska egenskaperna som gör att man aldrig kommer att glömma dom. Som han, och min favorititalienare. Eller så har jag bara en förkärlek till bra lärare.

Om man inte vill blicka framåt, kan man ju alltid blicka bakåt. Och det är precis vad jag har gjort nu istället för att plugga. Jag brukar göra det ibland, läsa i en blogg eller titta i en bilddagbok efter vad som hände i dagarna för ett år sedan. Oftast är det ganska ointressant, men ibland stöter man på ganska roliga grejer. Nu har jag suttit och läst Idas blogg om diverse Nobelfester och Rockpartys 25-års jubileum osv osv. Höga skratt, lite ångest, men mest bara jävligt underhållande. Tack, Ida.

Nu ska jag skärpa mig och titta igenom vad som skall redovisas imorgon då den där snöstormen inte synts till på hela dagen. Med andra ord kanske denna veckan kan bli ganska bra ändå, utan ett stort jävla hål i magen fyllt med ångest och oro. Så det blir nog så att jag på fredag sätter mig på bussen till Albany och bor på hotell en natt själv. Om ni känner för att komma dit och hålla mig sällskap är ni ytterst välkomna, jag som inte varit ensam i mer än några timmar åt gången sedan jag flyttade ifrån min lya i Kalmar i våras kommer ju dö av ensamhet.

Sällan har jag upplevt en tråkigare helg. Så mycket för att göra en massa saker varje dag för att få tiden att gå långsamt. Nåväl, jag var i alla fall på bio med Robert och Kaj i lördag. Antagligen sista gången man var på bion på Hunt, det känns som att allting sådant man gör är sista gången... damn. Det värsta av allt är att det bara är två vanliga skoldagar kvar, och sen två finalsdagar i nästa vecka. Sällan har jag tyckt om att gå i skolan så mycket som jag gör nu, om ens någonsin?

Idag är jag för övrigt mest avundsjuk på Daniel och Richard som just nu befinner sig inne i London och beskådar Led Zeppelin.

Det har varit en väldigt innehållsrik dag denna fredag, med två veckor kvar i Oneonta. Man borde kanske göra en massa saker varje dag nu så att tiden går långsamt. Dagen började med våra tre sedvanliga lektioner, och på första sa snyggläraren att han kunde träffas på eftermiddagen. Och jag som trodde att han hade glömt bort mig, tihi. Så efter sista lektionen satt jag och Robert och väntade i datasalen då han kom och hämtade mig, sen gick vi till hans kontor och pratade internship i en halvtimme. Tyvärr visade det sig att denna man även privat är helt underbar. Jag undrar om jag någon gång kommer att få träffa och snärja en sådan myself? Jag menar, bara senast för ett par veckor sedan var han backstage på en Springsteenkonsert, kanske inte konstigt med tanke på hans samarbete med Little Stevens, men ändå. Hur som helst fick vi jättebra information och innan sommaren ska jag söka arlset av mig för internship i New York City.

Efter vårt fina möte gick jag med Josefin till pianolabbet och satt och lekte med Reason. Det hela slutade med att jag komponerade ett rent av mästerverk, klicka här för att lyssna. Kan ni tänka er? Första gången man gör någonting och det blir så bra att det antagligen kommer att nomineras till en Grammy nästa år. I år har en lärare på skolan (Jeremy Wall och hans band Spyro Gyra) nämligen tagit all credit genom att bli nominerad i två kategorier.

Dagen till ära har vi även upplevt vår första basketmatch på skolan. O-State's basketkillar spelade och vår tyska vän Kathrin som är med i cheerleadingtruppen bjöd på underhållningen, men jag måste säga att två timmars basket fick mig att kanske inte vilja gå på en basketmatch på ett tag framöver. Det är med andra ord inte riktigt min grej, men kul var det!

"We are here to learn, not to fight over boys" - sagt av random tjej på Jazzman's Café. Bara så att ni vet hur det går till här på college.

Nyss hemkommen från min kvällslektion i History of Rock. Snön hade lagt sig ganska rejält under tiden så jag fick en fin slidefärd nedför Golding path i form av att hålla i Robban och glida ner för backen i bästa Bambianda. Inte helt lätt efter att ha lektion som handlat mestadels om knark. Först tittade vi på delar av Alice in Wonderland som sedan gick över till musikvideon till 'White rabbit' med Jefferson Airplanes. Sedan tittade vi på delar av Hair och slutligen en tjugo minuter lång video med ett band som verkligen ville få oss att trippa. Och före all denna härligheten hade vi quiz. Bara två lektioner kvar med vår älskade Dr. Markuson, men om två veckor får vi tid ensamma tillsammans med honom för lite diskussion, det ska bli fint. Han är en fantastiskt bra människa, och likaså mina andra tre lärare. Jag kommer nog sakna dom mest, tror jag. Idag lämnade vi in våra skivbolagsarbeten och självklart sade maffiabossen att han såg extra mycket fram emot att läsa mitt arbete. Ingen press alls, inte alls. Men så går det kanske när man fått toppbetyg på sina tidigare skrivna arbeten och dessutom har skrytit om det. Damn.

Nu ska jag titta på Entourage, och kanske sitta uppe tills klockan slår tre och Springsteenbiljetterna till sommarens konserter släpps svensk tid.

Ja, så var det december och imorgon vankas första advent. Ute ligger ett än så länge tunt lager av snö, och med nio minusgrader känns det inte direkt som att man vill gå ut något mer idag. Jag kommer kanske göra det ändå, mitt behov av Cola light kan vara lite krävande ibland. Men sitter man och pluggar en lördagskväll borde man få unna sig det man tycker om bäst, inte sant?