Kvällens middag.
Alla vi barn i Bullebyn.
Igår natt fick jag för mig att titta på Alla vi barn i Bullerbyn som jag haft i datorn hur länge som helst. Eller rättare sagt min andra dator. I höstas skulle jag och Ida titta på den men då min dator hade låst sig tre gånger inom tjugo minuter gav vi upp. Men så äntligen fick jag se den. Och vilken nostalgitripp jag åkte på. Alla scener kändes mycket kortare, men Olle var lika söt som innan och jag ville också sova på höstacken. Så idag när jag vaknat till liv var jag tvungen att titta på Mer om oss barn i Bullerbyn. Den var lika fin.
Britney - en skallig galning.
Namnsdag.
Visserligen är det bra för min del, även fast jag bara har två officiella namnsdagar då någon tydligen inte tyckte att Kristin skulle ha en egen dag. Nej, istället får jag smyga mig in på Kristinas dag. Vi brukar dock inte fira våra namnsdagar som vissa gör. Mamma kanske köper en chokladkaka eller så, men inte mer än så. Ganska trevligt ändå. Dagen till ära är ju kass annars, så lite pepp blev jag allt när mamma skickade ett grattis-sms.
Gemytlig eftermiddag.
Vid tvåtiden kunde jag inte sitta inne längre. Stämde därför träff med Sara för att gå på bokrean som startade inatt. Innan dess var vi duktiga och lämnade in vår B-uppsats för tryck. Och det gjorde vår bådas dag. Något som skulle vara tråkigt gav åtminstone mig en skrattattack som höll i sig tills vi passerade Sibylla. Vi kom in på stället med tre dystra kontor. Ingen sa något, ingen frågade om vi behövde hjälp. Jag tryckte på en knapp vid en disk men ingen kom. Istället fick jag en konstig blick av en kvinna inne på ett kontor. En kvinna 30+ med flätor, stram skjorta utanpå byxorna samt öppna skor med klumpig klack, så man såg hennes randiga strumpor. Hon fick mitt usb-minne, satte in det i datorn och sa något med mansliknande röst om att jag skulle skriva i ett lösenord. Varför förstod jag inte, det sa hon inte. Sen stod hon och tittade medan först jag och sen Sara skrev in lösenord utan att något hände. Då gick den intelligensbefriade varelsen in i kontoret brevid där en man med ölmage satt och frågade om usb-minnet verkligen tillhörde PC och inte Mac. Jo, sa jag. Sen funkade det. Sen stod vi och tittade på när kvinnan fifflade med något papper. Och vi blev mäkta förvånade när hon ställde en fråga. Sen frågade jag om hon behövde oss mer, men nej. Då sa vi tack och hej och gick ut och skrattade. Herregud. Hur ska man bemöta en sådan människa, totalt inkapabel till att prata?
Lång redogörelse, men ack så kul. Sen gick vi på bokrea och jag köpte Bob Dylans memoarer.
Dagens låt.
För er som inte har förstått det än, så har Måns Jälevik släppt ett av de bästa albumen 2007. Lyssna på Killing Time bland annat, så förstår ni kanske.
... det roliga är att jag utsett både hans och Säkert!s album till de två bästa för i år. Men jag kommer nog ändra mig ett antal gånger. Härnäst hoppas jag på Sällskapet, vars album släpps i mars. Jag tror det kommer bli ett bra musikår.
En saga.
Bara en varning, det här inlägget kommer att bli toklångt och handla enbart om mig.
Ja, nu ska jag berätta en saga för er. Om mig själv. Så egentligen är det ingen saga, utan en historia, men det känns finare att säga saga. Jag har nämligen funderat lite den senaste tiden hur jag egentligen kom fram till att jag skulle läsa min musikrelaterade utbildning. Hur mitt intresse för musik blev så stort. Just nu tycker jag det är så sjukt tråkigt och omotiverande att läsa diverse ekonomikurser. Visst kan det vara intressant och lärorikt, men mestadels av tiden sitter jag och förbannar kurslitteratur, lärare och syftet med att jag ska läsa en kurs som jag aldrig kommer att få användning till. Jag är inte dum, jag förstår mycket väl att utbildningen har en bredd och att det säkert är jättebra för allmänbildningen och utvecklingen av mig själv och mina sinnen, men om jag vet med mig att jag aldrig kommer att syssla med det vi lär oss i ett framtida jobb? Det känns ganska ovärt då. Däremot har musikdelen av utbildningen inspirerat mig och motiverat mig så otroligt mycket. Där har jag verkligen lärt mig något och tagit till mig saker. Jag kanske borde sökt mig till ett program som enbart innehöll musikämnen.
Men åter till mitt val och den faktiska sagan om mig själv. Musik har alltid funnits i mitt liv, jag är uppväxt med The Beatles och min pappa spelade länge och väl i ett coverband som först enbart spelade Beatles, men sen utökade och spelade annan 60-talsmusik också. Det var härliga tider när vi åkte till Södra Näs utanför Varberg. Vi bodde i ett stort hus, alla fem medlemmar i bandet med sina familjer - papporna repade och mammorna åkte in till stan och shoppade. Vi barn lekte i kohagen, nere vid vattnet eller lekte med instrumenten när våra pappor tog en paus. Jag kommer ihåg cykelturerna och när vi var ute och lekte i natten. Det var häftigt att komma ut på landet sådär när man själv bodde mitt i stan och lekte på en gata. Jag kommer ihåg när de spelade utomhus på terassen en gång och jag stod och sjöng med och dansade framme vid den temporära scenkanten i mina rosa Converse.
Jag förstod aldrig att jag älskade musik, jag var inte medveten. I mellanstadiet lyssnade vi på Nirvana och Guns n' Roses och jag hade en liten grungeperiod. Men inte förrän jag blev tagen med storm när jag var 14 år började mitt verkliga musikintresse att utvecklas. Hanson räddade mig i min högstadievärld. jag blev förälskad och tyckte att dom inte alls var som alla andra grupper och pojkband vid den tiden - de spelade ju faktiskt sina instrument själva och skrev sina egna låtar. Respekt. Jag åkte på min första riktiga konsert i Tyskland, för då räknades inte den med East 17 på Liseberg när jag var 12 år tycker jag, även fast det då var det häftigaste jag varit med om. Efter några år avtog som tur var det där enorma intresset, och jag återgick till Beatles, och Nirvana och Guns n' Roses och upptäckte ny musik och utvecklade intresset ännu mer genom att gå på konserter. I slutet av gymnasiet bestämde jag mig för att åka till London. Väl där blev det mycket rockklubbar, jag började hitta hem.
Hemma i Helsingborg igen var allting tyst och dött. En pojke introducerade mig för Lars Winnerbäck. Vi gick på konsert och höll handen och jag var lycklig. Lars fångade mig som ingen annan, texterna var fantastiska och det var så vackert. Jag hade lyssnat på honom en del ett par år tillbaka, men jag var kanske inte redo för honom innan. Pojken försvann ur mitt liv, men Lars Winnerbäck stannade kvar. Hur klyschigt det än låter har hans musik hjälpt mig genom många jobbiga dagar. Hur som helst - sommaren kom, jag jobbade ihjäl mig ett år framöver och efter sommaren året därpå åkte jag ut och reste i ett halvår. Musikintresset svalnade inte, jag blev istället revanschsugen efter alla thailändska pojkband, hemska backpackerdängor och diverse annat. Så när jag kom hem var jag säker på att jag inte bara skulle läsa något "inom media eller musik". Jag ville faktiskt plugga den där Music Management utbildningen i Hultsfred. Eller ville jag verkligen det, ville jag bo i den där hålan? Jag började tvivla ganska direkt och när jag väl kom in flydde jag till London istället. Där hittade jag verkligen rätt. En tjej i lägenheten skrev eget och spelade gitarr så vi gav oss ut på open stage kvällar och tre-fyra utgångar i veckan till rockklubbar. Jag kände återigen att det var där jag hörde hemma. Jag kommer ihåg ett band vi såg på Astoria. Har ingen aning om vilka det var, men jag blev helt i extas, sångaren i bandet måste ha trott att jag var deras största fan. Sen åkte jag hem till Sverige, sökte in till skolan igen, kom in och började i Hultsfred och hittade hem på riktigt.
Men mitt musikintresse, det handlar för mig inte om att veta skitmycket om musik. Jag tror visserligen att jag gör det - men det handlar om känslan. Den där känslan efter en riktigt lyckad konsert, eller när man lyssnar på en skiva och hela världen bara försvinner, när det bara är musiken som betyder något. Det är då det är på riktigt. Med konserterna är det inklusive alla jag besökt på de sju festivaler jag varit på ett tiotal som har varit sådär som känts i hela kroppen. Som har utlöst tårar och stora känslor som inte går att beskriva. Det är den magiska kraften jag älskar med musik.
Jag tänker mig alltså en framtid inom musikbranschen. Har inte riktigt kommit på exakt vad jag vill göra, men jag vill jobba med livemusik. Det är det som betyder mest för mig. Och som jag nämnt innan, folk blir skeptiska och säger att det är en tuff bransch och så vidare. Men so what? Jag vill kanske ha lite utmaning i livet, och jag bryr mig inte hur mycket pengar jag tjänar. Bara jag får vara nära musiken. Det finns inget annat jag hellre vill, det finns inget jobb jag kan tänka mig ha som inte har med musik att göra på ett eller annat sätt. Och så är det. Mitt liv, min passion, mina beslut. Och jag vet att jag kommer att lyckas hamna där till slut om jag fortfarande vill det om några år. Om livets gång ändras under tiden återstår att se.
Slut.
... eller inte riktigt, life goes on. Sen är det är nog ändå ingen som orkar läsa hela, kan jag tänka.
Jag har ett problem.
Dagens skratt.
Slutet.
Så har man sett det sista avsnittet av O.C. Ganska skönt att det är slut för nu har jag bara två serier jag följer på riktigt. Men samtidigt är det lite sorgligt. Eftersom vi redan har konstaterat att jag är nördig, så känns det bra att kunna dela med mig av mina känslor angående detta. Och jag som vägrade titta på serien i ett halvår, innan jag flyttade till London och bodde med sju tjejer som tvunget skulle se varje avsnitt. Till och med Stuart tittade på det, så ja - jag föll för grupptrycket. Men sen hade jag vart stortittare på både Beverly Hills och Dawson's Creek, så det var kanske inte så konstigt heller.
Nu är det bara Lost och Prison Break som gäller - inte fullt så nördigt. Skönt.
Dagens film.
Farväl Falkenberg - äntligen fick jag sett den. Väldigt många gånger etsar sig en film fast hos mig, att jag bara måste se den. Och då har man inga dåliga höga förväntningar. Men jag tar filmen som den kommer. Denna tycker jag var lite seg i början, men sen insåg jag att den skulle vara det. Livet är segt ibland. Och denna filmen kunde inte handla mer om livet än vad den gör. Jag beundrar ärligheten, det rättframma och det träffsäkra de lyckats med. En riktigt bra film, som jag vet att ungefär hälften av människor i min närhet inte ens skulle förstå sig på. Men det är såhär man pratar med sina nära vänner ibland. Det är så det är. Det är så man ser världen ibland. Förlåt, det är så jag ser världen ibland.
Tankar i natten.
Misslyckad tenta och sedvanlig bakisdag.
Efter tentan gick jag hem och lade in musik i datorn. Jag älskar min nya dator, har jag nämnt det innan? Vid ett gick jag sen in mot centrum och mötte upp med Anna - genom tidernas bästa festivalgranne. Träffades på Hultsfred -04 och har haft kontakt sedan dess. Två flaskor bubbel och sex öl rikare begav vi oss och åt thaibuffé innan vi gick hem till mig. Förfest hos Sara och Calle där vi fd Hultsfredsbor visade upp våra talanger - Martin genom att ställa sig på fåtöljen jag satt i så att den välte bakåt. Jag fick nog en liten hjärnskakning, och posen Martin hamnade i gick inte av för hackor. Böckerna i bokhyllan flög och istället för att fråga hur det gick stod det helt plötsligt fyra pers och fotade oss. Normalt.
Kvällen spenderades på Studentpuben och The Rock, det börjar bli det vanliga. Och Venezia på väg hem. Jag åt lite av Jensas kebabrulle, sedan gick jag och han och Anna hem och till mitt kök där jag tillagade nattens suveräna måltid bestående av pasta med smält ost, fiskpinnar och ketchup. Det jävligaste jag ätit på länge, så jag åt inget nästan. Dessutom är det fortfarande ett mysterium vart jag fick idén om osten ifrån. Sen kom en korridorsgranne jag inte träffat innan tillsammans med en polare från Skåne. Kompisen och Anna tävlade i vem som kunde äta flest av fefferonin som legat i en glasflaska i köket i drygt tre år (enligt korridorsgrannen). Trevligt. Skåningen vann.
Idag har vi ätit pizza. Och nu är jag hungrig igen. Suck.
Mer bloggande.
Nu flera nätter i rad som så många gånger tidigare har en massa idéer kommit till mig, sådär strax innan man somnar så att man inte orkar resa sig upp för att skriva ner dom. Korkat, egentligen. För nu har jag ju egentligen inget intressant att skriva om. Men det blir skärpning på det. Det är ju ganska löjligt om det ska komma ett kort inlägg mellan två Dagens låt nämligen. Tycker i alla fall jag.
Och sen ljuger jag i min blogg också, jag ska nämligen inte gå och tenta förrän om tio minuter. Shit. Skärpning, som sagt.
Dagens låt.
Nu ska jag iväg och göra en tenta jag inte pluggat till, känns väldigt lyckat.
Jag är kär.
Dagens låt.
The Animal Five har gjort en hysterisk cover på Säkert!s Vi kommer att dö samtidigt, på engelska. Riktigt skön är den, så ta en liten lyssning. Dagens låt, definitivt.
Ingen dator än. Jag spenderar inte min väntetid med att plugga, istället tillverkar jag ett födelsedagskort till min pappa som fyller 57 år på tisdag. Det tänkte jag skicka iväg till Frankrike när jag hämtar datorn, om det nu kommer hända idag.
Klumpeduns.
Hur klumpig får man egentligen vara för att det ska räknas som charmigt? Jag har nämligen hört det, att vissa tycker att det är charmigt att vara klumpig. Men frågan är vart gränsen går. Själv är jag nämligen sjukt klumpig periodvis. Ibland undrar jag om jag bara är för slö för vissa saker eller för trött, och att det då utmynnar i en slags klumpighet. Exempelvis att jag ska gå igenom en halvstängd dörr och förväntar mig att faktiskt komma igenom den utan att öppna dörren lite till. Nej, istället ska det gå snabbt och då går jag givetvis in i dörrkarmen istället. Det kan visserligen bero på synfel, men den ska vara perfekt enligt optikern som kollade den innan jag skulle börja övningsköra när jag var 16... heh.
Sen har vi det här med vätska. En bok vi hade för något år sedan hade både mjölk, öl och kaffe på sig när jag sålde den. Personen fick den billigt kan jag lova. Det måste ha varit en av mina värsta perioder, för under samma veckor spillde jag ett glas cola över tagentbordet också. Jag fick sitta och pilla ut alla tagenter och rengöra både dom och undertill eftersom de annars fastnade varje gång jag tryckte ner dom. Och nu är jag rädd att jag hamnat i ännu en klumpperiod - igår satte jag bara ner ett glas mjölk på skrivbordet och helt plötsligt hade halva tagentbordet mjölk på sig. Idag när jag startade datorn fungerade ingenting, men sen såg jag att Alt Gr tagenten var nedtryckt på grund av intorkad mjölk. Bra jobbat!
Nu ska jag gå och hämta min dator - om den har kommit. Det kan jag nämligen inte kolla samtidigt som jag skriver det här för då låser sig nuvarande dator.
Senaste Hultsfredssläppet.
Säkert! - livepremiär på festivalen. Det blir underbart, Annika Norlin har gjutit sig fast hos mig, i mitt hjärta och min själ. Det är så det ska vara och mina höga förväntningar kommer att uppfyllas x 20.
Roky Erickson - helt jävla fantastiskt att få legenden till de småländska skogarna. Det blir wünderbar. Och ser ni ett gäng miffon som står och sjunger allsång till Night of the vampire, så är det jag och mina wünderbara vänner.
Sahara Hotnights - jag brukar se det lite som att en Hultsfredsfestival inte riktigt är en festival utan Sahara Hotnights, och då har dom egentligen bara vart där två gånger av alla de gånger jag varit där. Jag ser fram emot nya skivan, singeln är briljant så det kan bara bli bra. Denna gången kanske jag ska hålla mig lite längre bak och slippa bli utburen dock. Tål att tänkas på.
Tingsek - sexig kille, skön musik. Det kan bli en riktigt fin stund i gräset i eftermiddagssolen framför Pampas. Om det nu är där han spelar. Och om det inte regnar.
Amy Winehouse - rehab bruden. Man borde se henne, fast först kanske man borde lyssna in sig lite mer. Det finns så många borden inför och under en festival, dock.
Det var nog det jag tyckte var mest intressant. Sen att Gorilla Buscuits kommer är ju coolt, legender som få, men hur låter dom egentligen? Och sen lite cred till Korn att dom faktiskt kommer i år eftersom dom lovade det förra året. Sådana snubbar är ju värda att tycka om, åtminstone lite.
Städdag och tentaångest.
Nu har jag glatt städat mitt rum, till och med dammat på sina ställen. Jag har rengjort badrummet och dessutom hunnit med att laga god köttfärssås som jag avnjutit framför "Nya tider" och konstaterat ännu en gång såhär fem år senare att det nog är den sämsta såpan ever. Jag har dessutom förberett inbetalningar av räkningar tills imorgon då csn äntligen anländer. Ja, det känns som en ganska produktiv dag, helt enkelt. Synd bara att jag inte gjort det som jag borde prioritera i nuläget - dvs. plugga kalkylering. Det går bara inte. Jag har insett min begränsning när det kommer till diverse x-tal och uträkningar av lagerhållning och hur man räknar ut hur mycket en produkt kostar bara genom att ha de totala fasta kostnaderna i uppgiften. Okej att jag visste redan innan att matte inte var min starka sida. Min passion för det matematiska är ungefär lika med noll. Tentan på lördag får gå som den går, det kan kanske funka ändå - men då måste jag börja plugga ordentligt nu. Men idag tänker jag bara på att jag vill vara i Hultsfred där Turnépremiären för Rookie går av stapeln ikväll, och imorgon kommer jag bara ägna tid åt min dator. Jag är dömd till att misslyckas med denna tentan. Prestationsångest, hejhej!
Datorköp.
Så äntligen har jag beställt denna lilla pärla. När jag upptäckte att jag faktiskt kunde beställa den redan idag, var klockan försent för att jag ska kunna få den imorgon. Men på fredag, mina vänner, då har jag den i mina händer. Min nya fina dator. Som inte låser sig. Jag längtar. Och vad fantastiskt kul det är att köpa nya prylar, jag är helt upprymd. Och värre kommer jag vara då den anländer.
Fettisdagen.
Eftersom jag glömde att köpa en semla igår - eller för att varenda bageri/konditori jag gick förbi var fullsmockat med Kalmariter - bestämde jag mig för att äta en fet pizza istället. Så efter att ha pluggat hemma hos Gabbe tillsammans med Daniel och Richard i drygt två timmar, gick jag och D och köpte varsin pizza innan vi begav oss hem i snöyran. Jag köpte även med mig Smala Sussie som Aftonbladet var snälla att erbjuda för en tia igår också. Extremt god pizza (flöööt!), en riktigt skön film och dagen var räddad. Idag blir det föreläsning, sen kalkyleringsplugg igen. Suck. Ingen motivation, ingen inspiration, är det en släng av vinterdepression man åkt på kanske? Den ska inte få hugga tag i mig, jag ska vara stark denna gången, jag ska kurera mig mot den varje dag. Och Stockholm nästa helg blir nog bästa medicinen - och efter det är det ju nästan vår! Det blir en festlig helg, minsann.
En av programledarna på Barnkanalen är extremt söt, ljusa ögon och krulligt mörkt hår. Nästan så man borde ha på den kanalen alltid bara för att få se honom. Annars erkänner jag - jag har på barnprogram på morgonen för att det är så mysigt.
Kursstart.
Egentligen borde jag sätta igång och plugga kalkylering nu, men jag har fått för mig att om jag får slappna av nu och titta på en film så kommer min hjärna vara mycket mer utvilad imorgon och först då kunna ta in någonting av den 682 sidor tjocka boken. Åh helvete, vad har jag gett mig in på?
Vilken hjälte.
Sådana livsöden får mig att tänka på hur jävligt lyckligt lottad man egentligen är. Här sitter jag med mina små problem och oroar mig över diverse saker i livet. Till vilken nytta kan man fråga. Och ni som sitter med samma tankar - skärp er, för fan. Ta tag i livet och börja leva! (det där skrevs nog mer som en memo till mig själv)
Saknad.
Vinyl.
long play
lp
okej, det är kanske bökigt
men, va fan
jag har drömt länge
då, när jag vaknade tidigt
pyjamasen mot parkettgolvet
fingrarna som drog över ryggarna
rod stewart
creedence
alice cooper
strumpornas slirande
på hallens klibbiga linoleum
solen som gick upp bakom skogen
rod och jag
vi mot skolfröknarna
vi mot dom tidiga bussarna
mot tabellerna
mot gubbarna med äppelträd
mot dom fyra räknesätten
rod och jag in i röken
och dom lila strålkastarna
och dom långa sladdarna
och dom sena nätterna
svart vinyl
sånger som faktiskt förändrar världen
ibland den stora
ibland dom små världarna
ögonblicksvärlden mellan sömn och vaka
när bilarnas brus förändras
och blir ditt egna äventyr
att ge sig ut på havet
att vakna på nya ställen
driva med vinden
håna tristessen
lura skräcken
bränna krutet
Bakisdag.
Har ikväll lagat fiskpinnar och ris, en riktigt höjdarmåltid såhär på lördagskvällen. Sen har jag tryckt i mig en påse Doritos och två liter Cola Light samt tittat på Road to Perdition.
Nu när jag blottat min dag totalt kanske det är dags att stänga av datorn och gå och lägga mig.
Tentafest.
Gårdagskvällen blev ett tumult av öl och vinyl, äppelvodkadrinkar hos Robban och Richard, snöhögar, Sjösjukan där jag flörtade in mig gratis, The Rock, diverse fyllesnack, en fontän, kebabrullar på Venezia, ännu fler snöhögar, elhusklättring samt sömn i Jens knä. Trevlig kväll, med andra ord.
Nu är det Melodifestival - hur jädrans många deltävlingar har dom egentligen? Räcker det inte med en gång per år? Nu ska skiten stängas av, sedan blir det chips och film. Jag ångrar inte att jag inte gick ut ikväll också. Så det så.
Tentaplugg och gårdagen.
Det här med att plugga inför tentan i Business Relations har ju inte gått jättebra. Den första seriösa dagen blev inte i söndags som tänkt, utan i tisdags. Men först idag efter att ha suttit och diskuterat med Daniel, Calle och Sara har jag nog lärt mig någonting på allvar. Så det kanske inte går helt åt helvete imorgon, utan bara dåligt. Men men, antingen klarar jag den eller så får jag göra min andra omtenta på ett och ett halvt år. Så egentligen borde jag nog inte klaga alls, faktiskt. Dessutom var det väldigt trevligt att plugga idag, särskilt när Calle och Daniel körde en Pink Floyd-inspirerad session med piano och gitarr.
Gårdagen blev faktiskt riktigt bra till slut. Eller vad sägs om en dejt med fyra pojkar? Inte dåligt, kan jag tycka. Pojkarna bestod dock av mina fyra fina vänner Jens, Gabriel, Martin och Richard - men det var inte fy skam. Med andra ord drog jag ihop singlarna i gänget och vi begav oss till Studentpuben för att äta (fläskfilé och pommes frites, minsann) och dricka några öl. Inte nog med det, jag fick en kondom i present av Gabbe också. Vem behöver en ros då, liksom? Fast jag erkänner, en dejt med en söt pojke och en ros hade nog slagit ovanstående, men säg inte det till någon...
Djurkärlek.
Förlåt, jag var bara tvungen, det såg så kul ut när jag upptäckte det.
Ingen bitterhet och mackor.
Nu har jag förberett mackor med keso och plommontomater. Hoppas dom ska kunna sätta igång pluggtänkandet. Jag tvivlar på det.
Alla hjärtans dag.
Och vilket påhitt sen. Bara ännu en högtidsdag våra pengakåta amerikanska vänner hittat på. Visst är tanken fin om en dag när man tänker extra mycket på dom man älskar, men helt ärligt - borde man inte göra det varje dag? Varje dag är lika speciell när man har någon man verkligen älskar och bryr sig om. Då behöver man inte en dag varje år då man ska visa det extra mycket. Jag tycker det är extra löjligt med folk i USA (läs: kvinnor) som kräver av sin partner att denne ska göra något storslaget eller köpa världens present. Varför? Räcker det inte med att veta att den du älskar, älskar dig tillbaka? Jag hade varit nöjd bara med den vetskapen.
Tänk alla skolor som anordnar rosutdelning varje år den 14 februari. Tänk på alla som sitter där i sin skolbänk år efter år utan att få en ros. Som jag till exempel. Men jag är inte bitter över det, även om det kan låta så. Dessutom skickade jag ju inga själv, så vad kan man begära då? Jag brydde mig faktiskt aldrig särskilt mycket om dom där rosorna utan blev glad när mina vänner fick dom. Men jag tänker på sådana som inte ens hade vänner som fick rosor. Det kan inte vara en lätt dag för en sådan människa - kan vi inte införskaffa en dag för alla ensamma istället? Och då menar jag dom som är ensamma på riktigt, inte bara vi singlar som har vänner gjorda av guld och en familj som bryr sig.
Babyshambles.
Det är inte många fler än fansen som vet något om Petes bakgrund. Efter att ha gått ut grundskolan med toppbetyg flyttade han till London där han träffade Carl Barat som han senare formade The Libertines med. När de släppte sin första skiva ”Up the bracket” menade somliga att musikvärldens räddning hade kommit. Bandet jämfördes med tidiga The Clash och The Kinks. Pete fick dock snabbt problem med drogerna, och det hela slutade med att bandet faktiskt splittrades inofficiellt redan innan det andra självbetitlade albumet släpptes i slutet av 2004. Tidigare under året formade Pete sitt Babyshambles och släppte även debutsingeln. Under det skandalfyllda året 2005 jobbade bandet på albumet ”Down in Albion”, som sedan släpptes i slutet av året.
Det är tragiskt att så många vet vem Pete är utan att ens ha hört den fantastiska musik han skapat. Förmodligen är han en av vår generations största låtskrivare och artist. Han är en levande och intressant människa och är antagligen den mest äkta och genuina rockstjärnan på musikscenen idag. Det är kanske svårt för någon som bara sett bilder på en knarkande Pete att förstå varför jag säger så. Men det är så det känns. Pete är så mycket mer än bara ännu en knarkande artist – för helt ärligt, hur många band och artister har inte problem med drogerna? Det är inte bara jag som sitter inne med vetskapen om att det är många. Främst går tankarna oundvikligen tillbaka till 1994 då en viss Kurt Cobain hittades död med substanser i kroppen liknande de Pete sprutar i sig idag.
Givetvis försvarar jag inte Petes missbruk det minsta lilla, det är precis lika tragiskt som vilken annans beroende som helst. Jag blir bara förbannad när jag tänker på hur han slarvar bort sitt liv. Och jag blir förbannad på hypen kring missbruket som pressen är skyldiga till. Denna hype som bidragit till att människor i allmänhet antingen inte förstår hur någon kan lyssna på ett band med en knarkare som sångare, eller ännu värre gjort att folk blivit trötta på att läsa om Pete och därför inte orkar bry sig om att lyssna på musiken. Det är synd, för jag önskar verkligen att alla kunde få uppleva den känslan som infinner sig hos mig när jag lyssnar på Babyshambles, eller The Libertines för den delen. Man känner i hela kroppen hur han lever i musiken och i låtarna, och det är det som gör det så äkta. Musiken i sig är ganska simpel och känns allt som oftast lite punkigt och med influenser från gammal rock n’ roll. Lägg till Petes poetiska texter och vi får unika mästerverk. Hans passion för det skrivna ordet är otrolig och det finns få som fångat mig på det sätt som Pete gör med sin musik. Han är verkligen totalt fucked up, det är inget jag nekar till, men så länge han är kapabel till att skriva den musik han hittills gjort kan jag inte annat än att älska honom.
Att Babyshambles ska spela på Hultsfred är stort. Det är, enligt mig, en av de bästa bokningarna festivalen haft sedan starten. Även om folk går dit för att se knarkaren Pete, vet jag att de kommer att gå därifrån med ett lite större hjärta och lite mer förståelse för hur sjukt bra det här faktiskt är."
Tidig morgon.
Imorgon är det Alla Hjärtans Dag. Denna årliga påminnelse om att jag är den eviga singeln. Jag är den tragiska människan som för allt i världen inte kan skapa sig en seriös relation utan hellre backar tvåhundra steg så fort det börjar likna något som kan leda till något. Du trodde säkert att det var du som var den personen - men det är jag. Bara så du vet det. Så morgondagen kommer antagligen att spenderas med att plugga, och sen har jag visst tvättid också. "Det är en vanlig dag... "
Ångestdag.
Denna dagen har bestått av tre ostmackor, kaffe, en tre timmar lång intetsägande föreläsning med insatt applåd i sista PP-sliden (hemska, inkompetenta, barnsliga, nördiga föreläsare, skönt att slippa henne nu), ångest inför tenta, ångest inför framtiden, patetiska Förkväll, småprat med en i korridoren, pasta och köttfärsås, ångest, det senaste Lost avsnittet (äntligen!) varvat med bokläsning i mitt fönster då datorn låste sig konstant, lite mer ångest, slötittande på en Tom Cruise-film, och ännu lite ångest. Nu ska jag sova och imorgon ska jag vakna upp och vara glad, pepp på att plugga, inte tänka på framtiden och äta god mat. Samt köpa Cola Light, jag förstår inte att jag har klarat mig en hel dag utan om man bortser från de två ljumma klunkarna som fanns kvar av flaskan som intogs igår.
Ångest får bli dagens ord. Gonatt!
Bakisbestyr.
Dagen har bestått av ett enormt sug efter chips. Tidigare ikväll lagade Jens den bästa bakismaten på länge - kyckling i ugn med smaksatt créme fraiche och champinjoner med ris. Ja, kyckling kan grabben laga i alla fall. Måltiden intogs tillsammans med Toffe och prat om begravningar. Det var roligare än det lät. Chipsbehovet blev dock för stort så nyss var jag borta till Maxi med Robban och Richard och fick äntligen inhandla den efterlängtade påsen. Så nu blir det Donnie Darko och ja, chips.
Vinylinvigning och melodifestival.
Igår blev det festligt hemma hos mig igen - öl tillsammans med att vinylspelaren invigdes då jag upptäckte att nålen inte alls vad sönder utan bara hade fallit av. Härligt och en salig blandning med Roxette, Beatles och The Smiths och lite annat. Efter Studentpuben och The Rock begav jag mig ut på diverse kriminella uppdrag innan jag och mina kompanjoner Martin och Richard gick till dom andra som satt och åt kebab.
Nu är det Melodifestival - The Ark spelar så jag tänkte kika på det innan jag beger mig bort till Synthis som står för förfesten ikväll. Sen är jag lite nyfiken på hur Luuk beter sig också med tanke på all kritik han fick förra veckan. I övrigt tycker jag inte det är så intressant, det är betydligt trevligare att ha vinylkvällar med sina bästa vänner än att titta på denna överdrift av deltävlingar och svenska folket som blir helt i extas av dessa schlagerartister.
Dåligt minne = synfel?
Det är ganska komiskt när man råkar skriva in fel lösenord vid inloggningen till denna bloggen. Nästa sida ser ut som på bilden ovan där man förväntas kunna lösenordet bättre genom att inloggningsrutorna är gigantiska. Som att dåligt minne skulle bero på synfel.
Kaffetankar.
Nu ska jag snart iväg till skolan och redovisa vårt case. Tenta om en vecka, Business Relations. Inte så svårt vill jag tycka, så det ska nog gå bra.
Besökarantal.
Jag har fått förvånansvärt många besökare de senaste dagarna. Vet inte riktigt vad det kan bero på - några förslag? Jag kommer nog inte på en enda anledning till varför folk skulle vilja läsa om mitt liv.
Nu är det sovdags. Ikväll har jag socialiserat med två grabbar i min korridor - den ena var fågelskådare och den andre jobbade extra på ett slakteri. Ja, jag vet inte hur jag lyckas.
Ursäkta?
Säkert!
"Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till nåt ont"
Idag stämde jag och Daniel träff för att tillsammans gå och inhandla Säkert!s nya skiva. Det är något jag inte gjort på länge - gått och köpt en efterlängtad skiva med höga förväntningar. En speciell känsla, och den blir bara bättre när man kommit hem och fått lyssnat igenom den första gången. För tillfället är jag på min tredje genomlyssning och om jag känner mig själv rätt kommer jag spendera kvällen med att bara lyssna. Det är så vackert, det är så fint, det är så ärligt, det är så sorgligt, det är så fantastiskt bra! Jag gillar när höga förväntningar uppfylls. Och jag älskar att förälska mig i en skiva.
Ölkväll.
Nu ska det drickas öl, sen får vi se om mina grannar är lame eller om dom visar sina nunor. Hittills har jag bara sett till två stycken, eller tre, men den sista räknas inte för det enda han säger är 'hej'. Jag tror han är blyg. Jag visste inte att jag var så snygg.
Nyinflyttad och snöstorm.
Mitt nya hem. Det är kanske lite trångt, men jag tror jag har fått till det rätt bra ändå. Det känns mysigt, och jag är förälskad i mitt fönster (som finns till höger om skrivbordet). Där har jag redan suttit en del, och där kommer jag sitta ofta. En varning angående mitt fönster dock - igår när Sara var här kom vi på att man kanske borde sätta upp ett säkerhetsstaket då jag har fest, med tanke på att fallrisken är väldigt stor.
Idag ska jag börja sätta upp saker på väggarna också, då blir det nog ännu bättre!
Det snöar ute. Inte lite heller, det är vad jag som uppväxt i Skåne skulle kalla snöstorm. Jag som tänkte gå ner till centrum och inhandla Säkert! skivan idag. Det får vänta till senare. Kanske lika bra, jag måste plugga nu. Det har jag inte gjort på över en vecka så det kanske vore bra. Vi ska skriva om Kobalt i vårt case till på fredag - mycket intressant. När jag kommer på en så bra affärsidé ska jag inhandla varenda skiva jag någonsin velat ha. Så det så.
Vuxenpoäng.
Snart är jag vuxen. För det är väl det man blir när man fyller 25 år? Jag har gått och varit lite halvnojig över det, jag nämnde det till och med för min 90-åriga farfar att jag hade lite åldersnoja. Det tyckte han var roligt. Egentligen är det inte så farligt att fylla 25, det är mer vetskapen om att man faktiskt är närmare 30 än tonåren som gör det lite jobbigt. Visserligen var väl tonårstiden inte särskilt rolig ändå. Men sen har vi det här med vuxenpoäng. Hur många vuxenpoäng måste man egentligen ha tagit för att få kalla sig vuxen? Eller räcker det med att fylla 25, eller 30... eller 35? Jag tror i alla fall att jag väntar några år till innan jag har samlat på mig tillräckligt med poäng - jag måste få leka av mig lite till.
Kalmarflytt och kändisspotting.
Så har man flyttat till Kalmar. I fredags kom föräldrarna med en liten lastbil till Hultsfred och hämtade mig och mina grejer. Väl i Kalmar hjälpte sen Jensa och Toffe oss att lyfta in alla grejer. Duktiga pojkar - men jag saknade spännlinnena de lovat mig. Nåväl, grejerna fick plats - nu återstår problemet att möblera och få det fint. Efter att ha sovit fyra stycken (föräldrar + syster) i mitt lilla rum begav vi oss sedan på lördagen iväg till Borås för att fira farfar som fyllde 90 år igår. Trevlig tillställning med god mat. Kvällens höjdpunkt var nog när det sattes på ett band som familjen Unger den äldre spelade in till släkten i USA 1964 där det pratades rolig engelska, lästes dikter, pappa hälsade med tonårsröst och spelade piano och faster sjöng. Det var fint. Och farfar är fortfarande världens coolaste farfar. Den roligaste också.
Igår tvingade sedan mamma med mig till Helsingborg, och där är jag nu. Det märktes väl att vi kommit till storstaden då vi var och handlade på ICA Maxi och spottade Mr. Brinkenstjärna ett flertal gånger. Wow.
Imorgon åker jag tillbaka till Kalmar toktidigt. Suck.
Helgens soundtrack: Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt du och jag
... snart kommer skivan, snart kommer skivan, snart kommer skivan!
Flyttkaos.
Igår var det Beachparty på Metropol. Jag och Robban struntade i middagen och satt hemma hos Regina och förfestade själva istället. Det blev sådär lagom djupa samtal och efter två timmar begav vi oss till puben där vi möttes av shorts- och linneklädda flickor och pojkar. Det blev en trevlig afton - Mr Bjälesjö var DJ så det spelades mycket gammalt, och det är ju alltid fint. Tryggve blandade konstiga drinkar och shotar och ölen var lika god som vanligt. Sen spelade Bobby Baby och jag och Alex placerade oss på golvet framför scenen och avnjöt (?) konserten. Hon var säkert jätteduktig, men jag kunde bara koncentrera mig på hennes kompanjon, en söt kille - om han inte hade vart utklädd till en vit björn. Folk ska vara så konstiga alltid.
Det blev en promenad hemåt med Frida, Daniel, Ling, Alex och Herr Durmér. Sen ville Ling att jag skulle bära honom hem, men det gick jag inte med på, men jag följde snällt med. Sedan åt vi toast och lyssnade på Ebba Grön och det kändes som att man var fjorton år igen. Trevlig kväll, hur som helst.
I helgen bär det av till Borås, farfar fyller 90 år. Och jag tycker att jag har åldersnoja!
Dagens lista.
Så kom våren... fick vi inte snö i mer än en vecka? Jaja, jag bryr mig inte så mycket - bara inte snön kommer tillbaka om två veckor och stannar tills maj eller nåt. Det är visserligen ganska skönt med plusgrader istället för så många minus att man tappar känseln i tårna varje gång man går ut. Det kan i och för sig bero på mina Converse. Men jag bär faktiskt dubbla och ibland tre lager med strumpor.
Idag har jag massor av saker att göra, ändå sitter jag här med en kopp kaffe och skriver dagens andra blogginlägg. Dagens lista:
- Dricka upp kaffet
- Koka nytt kaffe
- Skriva om diverse teknologi inom företag till seminariet imorgon
- Putsa fönster
- Packa sista lådan
- Äta en sista (?) gång på Tre Kronor
- Förfesta ensam med Robban (eftersom alla andra ska på middagen)
- Besöka puben en sista gång innan jag flyttar
... det blir nog en fin sista kväll i Hultsfred tror jag. Inte allra sista, men sista när jag bor här. Imorgon bär flyttlasset av till Kalmar.
Dagens tips: Måns Jälevik - For the Loveless & Heartless
Buh-bye.
Idag fick jag reda på att The O.C. ska sluta sändas om fyra avsnitt. Det känns lite sorgligt, men jag är redo att säga hejdå. Jag som bojkottade serien så länge jag kunde, men sen gick det inte längre. Jag skyller allt på mina sju frenetiska lägenhetskompisar i London som följde varenda avsnitt. Söndagarna blev till en väntan - vi gick till Tesco och inhandlade diverse godsaker och sedan satt vi bänkade framför TV:n och tittade. Fina minnen. Serien känns lite gammal nu, jag känner mig lite för gammal för att titta ibland, men det har varit en trevlig underhållning. Nu undrar jag hur allt ska sluta, egentligen?
För att spinna vidare på serie-temat tänkte jag berätta vad jag försöker göra i god tid till min mammas födelsedag i maj. Hon har följt Glamour så länge jag kan minnas. Sjukt, jag vet. Men så är det. Så nu har jag kontaktat dom som jobbar med serien för att få tag på ett signerat foto av casten, eller någon av dom. Det är mest en kul grej, och lite som en pik till min kära moder. Jag hoppas att det kan frambringa ett skratt i stil med pappas då han fick "Städ-Ulla" av mig. Väldigt internt, men sjukt kul. Det är kul med sådana presenter, för vem glömmer dom? Ingen, kan jag tänka.
