Kin.

Igår när vi begav oss till arenan hade jag inte många förväntningar på konserten, mer än att det skulle bli sjukt kul att äntligen få se Aerosmith. Väl inne i arenan försvann allt som hade med luft att göra och svetten bara rann. Efter förbandet som inte ens är värda att nämna inleddes sen en och en halvtimmes hitkavalkad med ett grymt videointro. Sen stod dom där. Love in a elevator, Falling in love (is hard on the knees) och Crazy försatte mig i ett stadie med ett konstant leende på läpparna som höll i sig under hela konserten och all trötthet var som bortblåst. Det är sällan man upplever en sådan spelning som igår - ett gäng gamla rockrävar som snarare är coolare än de flesta band idag än bara tragiska att titta på. Och Steven Tyler må vara världens hetaste 60-åring i sitt vita tighta linne.

Det var så häftigt att vara så nära, vilket i och för sig inte var så svårt med tanke på att den svetturinparfymdoftande franska publiken inte var särskilt vilda av sig. Ett antal gånger stod jag bara och stirrade med ett fånigt leende av förhäpnad. Det är inte varje dag man har rocklegender bara meter ifrån sig. Och vilken show de byggde upp. Inte bara låtarna i sig fick mig till ett euroforiskt stadie, utan allting därtill som Stevens munspelande, Perrys grymma gitarrkonster och videoeffekterna i bakgrunden. Det finns mycket att tillägga men det får stanna i min hjärna. En konsert jag sent kommer att glömma, antagligen en av de bästa jag någonsin varit på.